Personer att minnas

Journalisten Gunni Nordström

Journalisten Gunni Nordström har skrivet flera böcker i ämnet hälsorisker och elektromagnetisk strålning. Gunni Nordström var anställd på TCO

 Gunni Nordström

Gunni Nordström har skrivit följande böcker:

1) Sjuk av bildskärm, Tiden, 1989. Förf: Gunni Nordström och Carl von Schéele

2) Fältslaget, Tiden, 1995. Förf. Gunni Nordström och Carl von Schéele

3) Mörkläggning, Hjalmarson & Högberg, 2000. Förf. Gunni Nordström

4) Invisible Disease, England 2004. Förf. Gunni Nordström

5) Menaces invisibles (på franska) 2005. Förf. Gunni Nordström

 

Till Minne av Lars Juhlin

  1. Lars Juhlin var under en period ordförande i Elöverkänsligas Riksförbund. Han var en lagkunnig person och hade kunnat driva igenom ett större skydd för dem som blivit skadade av mobilstrålningen. Men han omkom tragiskt en märklig cykelolycka. Det var många som misstänkte att det var sabotage av cykeln som orsakade olyckan. Den misstanken lever kvar än idag. Förlusten av Juhlin var betydande då ingen annan inom förbundet hade den kompetensen framför allt inom Miljöbalken. Jag vill därför hedra hans minne här på min sida. När man läser Juhlins artiklar inser man att inget har hänt på dryga 10 år. De strålskadade har det värre nu än någonsin tidigare, men det beror på att mobilindustrins verksamhet att glidit över till en ren våldtäkt på hela befolkningen och bör ses som brottslig verksamhet där man bryter mot de mänskliga rättigheterna och Svensk grundlag.

    Text av Lars Juhlin den (vet ej)

    1. KVALITATIVA FALLSTUDIER

    Det finns många övertygande exempel på att människor upplevt hälsoeffekter av normala elmiljöer. De människor det är frågan om blir ofta oförklarligt sjuka, och upptäcker efteråt att de utsatts för någon belastning som de tycks bli sjuka av. Ett av de mest slående exemplen är GUNNAR SAMUELSSON. Han kom till Norrköping för att förstärka bowlinglaget, men snart insjuknade hela familjen. När massmedia uppmärksammade saken, visade det sig att en fasadantenn för mobiltelefoni satt på hans yttervägg. När man mätte, upptäckte man att den exponering familjen utsattes för hela den tid de tillbringade i bostaden var strax under gränsvärdet för VÄRMEEFFEKTER av TILLFÄLLIG exponering. Efter en tid kunde Gunnar lokalisera mobiltelefonisändare blint. Gunnar reagerar nu på ytterligt svag strålningsstyrka.

    En undersökning visar att de flesta som fått bostadsanpassningsbidrag för elsanering har fått situationen avsevärt förbättrad. Boverkets skrift ”Förbättrad elmiljö ­ åtgärder för att minska elektriska och magnetiska fält”. Samtliga av de intervjuade uppger att saneringen av deras bostäder har gett ett gott resultat”. Men skriften säger även: ”De redovisade exemplen kan inte ses som bidragande till den medicinska forskningen kring elöverkänslighet”. Rådet för arbetslivsforskning (RALF) har fått regeringens uppdrag att redovisa kunskapsläget beträffande elöverkänslighet. På sida 14 i Ralfs lägesrapport 1999 sägs: ”Fallrapporter utgör inte en bas för (riskbedömningar)”.

    MIN FRÅGA ÄR: Är inte kvalitativa fallstudier en viktig vetenskaplig metod? Riskerar man inte att få en helt felaktig bild av situationen om man inte tar vara på människornas erfarenheter?

    2. GRÄNSVÄRDEN – TILLFÄLLIG EXPONERING – VÄRMEEFFEKTER

    Det gränsvärde som finns för att bedöma andra effekter av mobiltelefonistrålning än dem som drabbar användare som har mycket kort avstånd bygger på vilken strålningsstyrka som krävs för att en kanins ögonlins ska grumlas på en halvtimma. Gränsvärdet är en rekommendation, inte en myndighetsföreskrift.
    Tillfällig exponering

    Gränsvärdet är helt klart inte tillämpligt på kontinuerlig exponering, exempelvis exponering från en mobiltelefonisändare. Ändå hävdas ofta att mobiltelefonisändare är ofarliga om strålningen understiger detta gränsvärde.

    Värmeeffekter
    Jag tror inte att antagandet att det inte uppstår några termiska effekter innan ögonlinsen grumlas är tillräckligt styrkt.

    Andra effekter än värmeeffekter
    Gunnar Samuelssons och många andra liknande fall tyder på att hälsoeffekter kan uppstå av strålningsstyrkor som helt klart inte kan ge värmeeffekter, eftersom de är försumbara i jämförelse med andra källor. I så fall saknar gränsvärden för värmeeffekter praktisk betydelse.

    Lena Krebs i Borgholm begärde att en mobiltelefonisändare på en silo skulle stängas av därför att hon ansåg att den i hög grad påverkade hennes hälsa. Kommunen avslog hennes begäran. Överklagandet besvarades av länsstyrelsen så här: ”Er bostad ligger ca 500 meter från basstationens sändare vilket är 100 gånger det avstånd (5 m) från vilket strålningen avtar med kvadraten på avståndet. Vid er bostad är strålningsnivån således minst 10 000 gånger mindre än 5 meter från strålningskällan där strålningsnivån redan ligger under gränsvärdet. Störningen för er vid er bostad bedömer länsstyrelsen därför som ringa … En ringa störning räknas inte som sanitär oläggenhet. Överklagandet ska därför avslås”.

    Miljödomstolen skrev att det inte framkommit några omständigheter som ger anledning till annan bedömning än den som Länsstyrelsen gjort. Miljööverdomstolen beviljade inte prövningstillstånd. De domstolar som har prövat detta ärende, inklusive speciella miljödomstolar, anser alltså att i och med att strålningsstyrkan är långt under gränsvärdet, så kan strålningen på sin höjd ha givit upphov till en ringa störning. Domstolarna bortsåg från att gränsvärdet endast beaktar värmeeffekter.

    MIN FRÅGA ÄR: Är det ur vetenskaplig synpunkt acceptabelt att hysa sådan tilltro till ett så dåligt underbyggt gränsvärde?

    3. BETYDELSEN AV ATT STRÅLNINGEN ÄR PULSAD

    När man tar ställning till en ifrågasatt ny mobiltelefonisändares hälsoeffekter, anger man den nya sändarens strålningsstyrka i procent av befintlig radiofrekvent strålning. Man brukar inte gå in på att strålningen är pulsad. Men är inte förklaringen till att så många reagerar på svag GSM-strålning att den är pulsad? När det gäller GSM-telefoni, brukar man räkna med medelstrålningsstyrkan. Detta tror jag är ett stort misstag när det handlar om svag strålning från en sändare eller mobiltelefon på stort avstånd. Där ligger nog inte problemet i strålningsstyrkan i sig, utan i pauserna, som visserligen sänker medelstrålningsstyrkan, men gör strålningen pulsad. Förmodligen skadar pulserna grovt uttryckt på samma sätt som ljusflimmer, som har visat sig skadligt.

    MIN FRÅGA ÄR: Är det vetenskapligt korrekt att sätta likhetstecken mellan pulsad och opulsad strålning respektive medelstrålningsstyrka och strålningsstyrka?

    4. SAMBANDET MELLAN BIOLOGISKA EFFEKTER OCH HÄLSOEFFFEKTER

    På sida 3 i bilaga 4 i RALFs lägesrapport 1999 sägs: ”Man måste skilja på vad som är en hälsoeffekt, dels vad som ’bara’ är en biologisk effekt utan klarlagd hälsomässig betydelse”. Men är inte den teoretiska förklaringen till de hälsomässiga effekterna av el just att de hälsomässiga effekterna alltid är en följd av biologiska effekter? Om man har visat att det finns biologiska effekter, har man då inte förklaringen till att så många uppger hälsomässiga effekter?

    MIN FRÅGA ÄR: Vetenskapen säger att det förekommer biologiska effekter av normal elpåverkan. Beprövad erfarenhet tyder på att människors hälsa påverkas. Säger då inte vetenskap och beprövad erfarenhet att det troligen förekom-mer hälsoeffekter av normal elpåverkan?

    5. ALERGI OCH BETINGNING

    Dubbelblindtester utfördes först med exponeringstider på någon minut. Sol-Britt Lonne-Rahm, hudkliniken Karolinska sjukhuset, utförde omkring 1997 en undersökning. Där hade man ökat exponeringstiden till en halvtimma, men samtidigt plockat bort de känsligaste försökspersonerna. Sedan noterade man att de kvarvarande reagerade när de trodde att de exponerades, oavsett om de verkligen exponerades. Detta såg man som en indikation att hälsoeffekter av normal elpåverkan inte förekommer. Efter vad jag förstår, saknades en allergolog i gruppen. En sådan tycker jag skulle ha kunnat berätta att den som är allergisk mot rosor även reagerar på plastrosor. Denna noceboeffekt är en följd av allergin, inte ett bevis att personen inte är allergisk. På samma sätt är troligen försökspersonernas noceboeffekt en följd av att de först reagerat på elpåverkan.

    MIN FRÅGA ÄR: Är det vetenskapligt korrekt att betrakta en noceboreaktion på misstanke om elexponering som bevis för att verklig överkänslighet inte existerar?

    Lars Juhlin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s