Chemtrailsbilder i Sverige

Utvalda

Chemtrailsbilder i Sverige

Annonser

Ansvariga myndigheter – Socialstyrelsen och Strålsäkerhetsmyndigheten

Ansvariga myndigheter

http://www.youtube.com/watch?v=Bl5lPD7jbHw&feature=related

Men våra barn då? Tål de strålningen från sändarna?

Socialstyrelsen och Strålsäkerhetsmyndigheten är de två övergripande statliga myndigheter som handlägger frågor kring mobilstrålningen i vår livsmiljö, vilket avser både sändare och mobiler.

Enligt regeringens senaste regleringsbrev framgår det inte att dessa myndigheter skall bevaka hälsoriskerna med mobilstrålningen. Men jag kan heller inte se att de fått uppdraget att stödja Telekomindustrin  verksamhet och försäljning av trådlösa nätverk till kommuner och allmänhet genom att förneka riskerna, ljuga om faktakunskap samt desinformera om den vetenskapliga kunskap som in faktum finns om riskerna med artificiell elektromagnetisk strålning.

För både statliga och kommunala myndigheter gäller Förvaltningslagen. I Förvaltningslagen står det att myndigheter inte får företräda någon industri eller företag. Märkligt är då, att både Socialstyrelsen och Strålsäkerhetsmyndigheten företräder telekomindustrin och hjälper dem att göra reklam för utbyggnaden av mobiltelefonin det gäller både 3G och nu 4G.

Dessa statliga myndigheter hjälper även telekomindustrin att sälja lokala sändarsystem som trådlösa nätverk till skolor. Att företräda telekomindustrin är alltså ett brott mot Förvaltningslagen. Myndigheten skall företräda allmänheten eftersom det är vi skattebetalare som finansierar myndigheternas verksamhet.

Vem finansierar dessa propaganda resor för telekomindustrin till kommuner och vem betalar den tjänstetid som tjänstemännen nyttjar för att hjälpa telekomindustrin att sälja deras produkter och verksamhet till kommunerna?

Tjänstemän inom våra myndigheter har enligt beslut inget  tjänstemannaansvar, vilket betyder att de inte behöver ta ansvar för vad de skriver,  säger och de beslut de tar. Detta är dock inte liktydigt med att man får ljuga och fara med osanning som både Strålsäkerhetsmyndigheten och Socialstyrelsen gör.

De allvarligaste lögnerna som dessa två övergripande statliga myndigheter är ansvariga för är följande:

1. Vi har haft denna strålning i 100 år. Sanningen är att vi har bara haft denna mobilstrålning sedan i början på 1990-talet när GSM 900 byggdes ut.

2. Den grövsta lögnen är att myndigheterna påstår att barn inte är mer känsliga för denna strålning än vuxna. Detta påstående saknar vetenskaplig grund.Den vetenskapliga grunden är att barn är känsligare än vuxna för olika miljöfaktorer.

3. Myndigheterna ger sken av att detta är samma typ av strålning som naturlig strålning och jämför därför med solinstrålningen. För det första existerar inte denna mobilstrålning naturligt i vår livsmiljö alls, den är därför främmande för allt biologiskt liv. Dessutom nyttjas för mobiltelefonin ett frekvensområde som är naturligt mycket svagt i frekvensområdet 450 MHz – 6 GHz.

För det andra känner ansvariga myndigheter exempelvis till att frekvenser samverkar, samt att pulsningen kan påverka bland annat nervsystemet. (SSI FS 2002:3) Man kände till redan före 3G-utbyggnaden i början på 2000-talet att mobilstrålningen ökar hjärnaktiviteten, men påstår utan vetenskaplig grund att vi kan kompensera för denna ständiga hjärnstress. Att dygnet runt vara påverkad av kontinuerlig nervretningar som hjärnan måste kompensera för, är en relevant hälsorisk vid långtidseffekter, eftersom hjärna riskerar bli nedsatt i sin funktion “utbränd”.

Detta syns också tydligt i ohälsotalet där just nervskador i centrala nervsystemet både hos vuxna och barn har blivit synliga i form av hyperaktiva barn (ADHD), sömnproblem i alla åldrar, utbrändhet och elöverkänslighet. Och allt fler barn äter hjärtmedicin enligt läkemedelsverket. Det är inte konstigt att hjärta och hjärna påverkas av denna extremt höga strålning  då dessa organ jobbar på mycket svaga elektriska impulser. Att mobilstrålningen ”överröstar” de biologiska varelsernas elektriska impulser vågar jag påstå med säkerhet.

Även psykiska problem i form av depressioner, oro och ångest har blivit ett allvarligt folkhälsoproblem. Det är medicinskt välkänt att vid långvarig stress uppkommer denna typ av mental ohälsa.

Verkligheten visar att det finns anledning att befara att denna nya typ av digital elektromagnetisk strålning som vi utsätts för dygnet runt påverkar/skadar hjärnan trots att strålningen ligger långt under 10 Watt per kvadratmeter som är det referensvärde myndigheterna utgår ifrån.

Det finns vetenskaplig kunskap om att miljöfaktorer som är främmande för biologiskt liv enbart skall refereras till noll som gränsvärde. Allt där utöver är en miljö- och hälsorisk.

Strålsäkerhetsmyndigheten borde uppmana till försiktighet med spridning av denna artificiella elektromagnetiska strålning, som man gör i andra länder. Eftersom barn är mycket  känsligare än vuxna är risken mycket stor för allvarliga skador på barn. Eftersom man har en vetenskaplig kunskap om barns känslighet måste denna verksamhet ses som ett medvetet risktagande som både kan orsaka tidig död, och /eller bestående handkapp på grund av strålskadorna under barndomen. Denna hänsynslösa och påtvingade verksamhet skall därför ses som en brottslig gärning enligt Brottsbalken  3 kapitlet. Eftersom berörda myndigheter, regeringen och domstolarna inte skyddar befolkningen med hjälp av lagarna är ansvariga politiker och tjänstemän medskyldiga till denna brottsliga gärning mot våra barn och övrig befolkning.

Förordningen 2007:1202 med instruktioner för Socialstyrelsen

Förordningen 2007:1202 med instruktioner för Socialstyrelsen

Inga bilagor

SFS nr: 2007:1202
Departement/myndighet: Socialdepartementet
Utfärdad: 2007-11-29
Upphävd: 2010-01-01
Författningen har upphävts genom: SFS 2009:1243
Ändrad: t.o.m. SFS 2008:1242
Tryckt version: pdf, utan ändringar (Lagrummet)
Ändringsregister: SFSR (Lagrummet)
Källa: Regeringskansliet / Lagrummet

Uppgifter

1 § Socialstyrelsen är förvaltningsmyndighet för verksamhet som rör hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet, tandvård, hälsoskydd, smittskydd, socialtjänst, stöd och service till vissa funktionshindrade samt frågor om alkohol och missbruksmedel, allt i den utsträckning det inte är en uppgift för någon annan statlig myndighet att handlägga sådana ärenden.

Socialstyrelsen ska verka för god hälsa och social välfärd samt omsorg och vård av hög kvalitet på lika villkor för hela befolkningen.

2 § Socialstyrelsen har ett samlat ansvar, sektorsansvar, för handikappfrågor med anknytning till Socialstyrelsens verksamhetsområde. Socialstyrelsen ska inom ramen för detta ansvar vara samlande, stödjande och pådrivande i förhållande till övriga berörda parter.

3 § Socialstyrelsen ska särskilt
1. följa utvecklingen inom myndighetens verksamhetsområden och regelbundet rapportera till regeringen om denna utveckling samt om tillståndet inom verksamhetsområdena,
2. vaka över verksamheterna vad gäller kvalitet och säkerhet samt den enskildes rättigheter,
3. svara för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling inom Socialstyrelsens verksamhetsområde,
4. samordna de statliga insatserna inom socialtjänst och hälso- och sjukvård när det gäller barn och ungdom,
5. följa, analysera och rapportera om hälsoutvecklingen i landet samt belysa epidemiologiska konsekvenser av olika åtgärder,
6. följa forsknings- och utvecklingsarbete av särskild betydelse inom sitt ansvarsområde och verka för att sådant arbete kommer till stånd,
7. svara för tillsyn i frågor som gäller hälsoskydd enligt 2, 5, 6 och 9 kap. miljöbalken samt tillhandahålla underlag för tillämpningen av 3-4 kap. miljöbalken och plan- och bygglagen (1987:10),
8. ha det övergripande ansvaret för hälsofrågor inom samtliga miljökvalitetsmål,
9. delta i internationellt samarbete inom sitt ansvarsområde,
10. fortlöpande ta fram underlag för sin analys av tillgången och efterfrågan på hälso- och sjukvårdspersonal, särskilt när det gäller läkare med specialistkompetens,

1. främja utvecklingen av metoder och arbetsformer i socialt arbete genom forskning, systematisk prövning och värdering av utfall och effekter av socialtjänstens insatser, samt förmedla kunskap om verkningsfulla metoder och arbetsformer,
12. efter samråd med Myndigheten för internationella adoptionsfrågor utarbeta den särskilda information som behövs för bedömning av ett hems lämplighet att ta emot ett barn med hemvist utomlands i syfte att adoptera det,
13. genomföra utredningar enligt lagen (2007:606) om utredningar avseende barn som har avlidit i anledning av brott m.m.,
14. vara behörig myndighet för yrken inom hälso- och sjukvården enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, ändrat genom rådets direktiv 2006/100/EG, och
15. efter samråd med länsstyrelserna och Statens institutionsstyrelse upprätta och årligen revidera en förteckning över hem för vård eller boende.4 § Socialstyrelsen ska inför beslut eller andra åtgärder som rör barn analysera konsekvenserna för barn och därvid ta särskild hänsyn till barns bästa.

5 § Utöver vad som anges i förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap ska Socialstyrelsen samordna och övervaka planläggningen av den civila hälso- och sjukvårdens, hälsoskyddets, smittskyddets och socialtjänstens beredskap.

Socialstyrelsen ska samordna förberedelserna för försörjningen med läkemedel och sjukvårdsmateriel inför höjd beredskap och för att upprätthålla en katastrofmedicinsk beredskap.

Samverkan

6 § Socialstyrelsen ska samverka med relevanta aktörer inom sitt verksamhetsområde för att uppnå målen med verksamheten.

7 § Socialstyrelsen ska särskilt samverka med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Arbetsmiljöverket i syfte att uppnå en effektivare användning av tillgängliga resurser inom rehabiliteringsområdet.

Ledning

8 § Myndigheten leds av en myndighetschef.

9 § Vid myndigheten ska det finnas ett insynsråd som består av högst åtta ledamöter.

10 § Har upphävts genom förordning (2008:339).

Särskilda organ

Rådgivande organ

11 § Nationella rådet för organ- och vävnadsdonation har till uppgift att
– vara ett kunskapscentrum i donations- och transplantationsfrågor,
– ha en opinionsbildande roll och svara för att allmänheten och massmedierna får kontinuerlig information i donationsfrågor,
– följa utvecklingen inom hälso- och sjukvården i donations- och transplantationsfrågor och ta de initiativ denna kan ge anledning till,
– utforma riktlinjer för arbetet som donationsansvarig läkare och kontaktansvarig sjuksköterska,
– medverka i kvalitetssäkring och utbildning,
– medverka

Om Socialstyrelsen bestämmer det, får rådet även fullgöra andra uppgifter.

Rådet består av en ordförande och sju andra ledamöter.

12 § Nationella rådet för specialiseringstjänstgöring har till uppgift att
– bistå Socialstyrelsen med att dela in och benämna de specialiteter inom vilka specialistkompetens kan uppnås samt med att avgöra vad som ska krävas för att få bevis om specialistkompetens,
– bistå Socialstyrelsen med att utarbeta målbeskrivningar som avses i 4 kap. 3 § förordningen (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område,
– stödja sjukvårdshuvudmännen för att uppnå hög kvalitet i specialiseringstjänstgöringen,
– främja utbildning av handledare inom specialiseringstjänstgöringen,
– följa upp kvaliteten i specialiseringstjänstgöringen, samt
– utarbeta kriterier för utbildande enheter för att säkerställa att verksamheten har den bredd och inriktning som behövs för att erbjuda specialiseringstjänstgöring av hög kvalitet.

Rådet ska vidare bistå Socialstyrelsen i frågor om enskilda läkares kompetens i förhållande till fastställda målbeskrivningar.

Rådet består av en ordförande och sju andra ledamöter. Förordning (2008:1242).

13 § Rådet för samordning mot hiv/aids har till uppgift att
– verka för samordning av de insatser som vidtas mot hiv/aids och andra sexuellt överförbara och blodburna sjukdomar på nationell, regional och lokal nivå,
– se till att information om utvecklingen av hiv/aids och andra sexuellt överförbara och blodburna sjukdomar och om omvärldsförändringar av betydelse för att kunna förebygga och begränsa konsekvenserna av dessa sjukdomar följs upp och analyseras,
– se till att utvecklingen av de insatser som vidtas inom berörda samhällssektorer på lokal, regional och nationell nivå följs upp och analyseras,
– verka för att skapa öppenhet kring hiv/aids och att motverka stigmatisering och diskriminering av hivsmittade och deras anhöriga,
– identifiera utvecklingsbehov på lokal, regional och nationell nivå och inom berörda samhällssektorer,
– identifiera behov av kunskapsutveckling och kunskapsspridning,
– identifiera behov av kommunikations- och informationsinsatser,
– verka för att stödja ideella organisationers verksamhet inom området,
– bidra till utvecklandet av övergripande prioriteringar och villkor för statliga bidrag inom området,
– bidra till utvecklandet av övergripande principer för uppföljning och utvärdering av de insatser som fått statligt bidrag, samt
– verka för att utveckla det internationella samarbetet inom området.

Om Socialstyrelsen bestämmer det får rådet även fullgöra andra uppgifter.

Rådet består av en ordförande och nio andra ledamöter.

Beslutande organ

14 § Inom myndigheten finns ett särskilt beslutsorgan som benämns Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga sociala och medicinska frågor, som har till uppgift att avgöra
– rättsmedicinska ärenden,
– ärenden om fastställelse av könstillhörighet eller tillstånd till ingrepp i könsorgan enligt lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall,
– ärenden om tillstånd till sterilisering,
– ärenden om tillstånd till kastrering,
– ärenden om tillstånd till ingående av äktenskap,
– ärenden om tillstånd till abort och tillstånd till avbrytande av havandeskap enligt 6 § abortlagen (1974:595),
– ärenden om tillstånd till insemination,
– ärenden om utlåtande om en persons hälsotillstånd i samband med prövning av en persons lämplighet att ta emot ett barn med hemvist utomlands i syfte att adoptera det,
– ärenden där Socialstyrelsen ska yttra sig över en sådan utredning med ett utlåtande om risk för återfall i brottslighet som avses i 10 § lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid, samt
– andra ärenden, i vilka Socialstyrelsen på begäran av en domstol, en åklagarmyndighet eller en polismyndighet ska avge utlåtande om någons hälsotillstånd.

Om Socialstyrelsen bestämmer det, får rådet avgöra även andra ärenden.

Ordföranden i rådet och ställföreträdare för denne ska ha erfarenhet som lagfaren domare.

15 § Inom myndigheten finns ett särskilt beslutsorgan som benämns Rikssjukvårdsnämnden, som har till uppgift att fatta beslut om rikssjukvård enligt 9 a och 9 b §§ hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

Om Socialstyrelsen bestämmer det, får nämnden även fullgöra andra uppgifter.

Rikssjukvårdsnämnden består av en ordförande samt nio andra ledamöter, varav sex ska representera landstingen, en ska representera Statens beredning för medicinsk utvärdering och en ska representera Vetenskapsrådet. Ordförande i nämnden och ställföreträdare för denne är en representant från Socialstyrelsen.

Anställningar och uppdrag

16 § Generaldirektören är myndighetschef.

17 § Vid myndigheten finns en överdirektör.

18 § Nationella rådet för organ- och vävnadsdonation utses av regeringen för en bestämd tid.

19 § Nationella rådet för specialiseringstjänstgöring utses av regeringen för en bestämd tid. Minst en av ledamöterna ska utses på förslag av Socialstyrelsen, minst en på förslag av Sveriges Kommuner och Landsting, minst en på förslag av Svenska Läkaresällskapet, minst en på förslag av Sveriges läkarförbund och minst en från universitet och högskolor på förslag av Högskoleverket.

20 § Ordföranden i Rådet för samordning mot hiv/aids utses av regeringen.

Personalansvarsnämnd

21 § Vid myndigheten ska det finnas en personalansvarsnämnd.

Tillämpligheten av vissa förordningar

22 § Personalföreträdarförordningen (1987:1101) ska tillämpas på Socialstyrelsen.

Rapportering

23 § Socialstyrelsen ska i fråga om sitt miljömålsarbete enligt 3 § 8 rapportera till det miljömålsråd som finns inom Naturvårdsverket och samråda med rådet om vilken rapportering som behövs.

Överklagande

24 § Socialstyrelsens beslut i ärenden om fördelning av bidrag får inte överklagas.

Övergångsbestämmelser

2008:339
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2008. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för bidrag som har beslutats före ikraftträdandet
 

 

Diskrimineringslagen – SFS 2008:567

Sidan är inte färdig

Diskrimineringslagen – SFS 2008:567 

Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten m.m.

13 § Diskriminering är förbjuden i fråga om
1. hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet, och
2. verksamhet inom socialtjänsten samt stöd i form av färdtjänst och riksfärdtjänst och bostadsanpassningsbidrag.

Förbuden gäller dock inte diskriminering som har samband med ålder.

Förbuden som gäller hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet eller verksamhet inom socialtjänsten hindrar inte att kvinnor och män behandlas olika, om det har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet.

Socialförsäkringssystemet, arbetslöshetsförsäkringen och studiestöd

14 § Diskriminering är förbjuden i fråga om
1. socialförsäkringen och anslutande bidragssystem,
2. arbetslöshetsförsäkringen, och
3. statligt studiestöd.

Förbuden gäller dock inte diskriminering som har samband med ålder.

Förbudet mot diskriminering som har samband med kön i fråga om socialförsäkringen och anslutande bidragssystem hindrar inte heller tillämpning av bestämmelser om änkepension, hustrutillägg eller utbetalning av barnbidrag

 

 

 

 

Lag
om ändring i diskrimineringslagen (2008:567);
utfärdad den 20 juni 2012.
Enligt riksdagens beslut1 föreskrivs i fråga om diskrimineringslagen
(2008:567)
dels att 2 kap. 12 och 19 §§ samt 6 kap. 1 § ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 2 kap. 12 a §, av följande
lydelse.
2 kap.
12 §2 Diskriminering är förbjuden för den som
1. utanför privat- och familjelivet tillhandahåller varor, tjänster eller
bostäder till allmänheten, eller
2. anordnar en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning.
Den som i förhållande till allmänheten företräder den som avses i första
stycket ska likställas med denne.
12 a § Förbudet i 12 § gäller inte diskriminering som har samband med
ålder.
Förbudet mot diskriminering som har samband med kön hindrar inte att
kvinnor och män behandlas olika i fråga om tjänster eller bostäder, om det
har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga
för att uppnå syftet.
För försäkringstjänster gäller dock att enskilda personers försäkringspremier
eller försäkringsersättningar inte får skilja sig åt mellan kvinnor och
män utifrån beräkningar baserade på kön. Trots detta får, om villkoren i
andra stycket är uppfyllda, en persons könstillhörighet påverka bedömningen
av andra faktorer som beräkningar av försäkringspremier baseras på.
19 § Den som påstås ha handlat i strid med bestämmelserna i 2 kap. 5, 7, 9,
10, 11, 12, 12 a, 13, 14, 15, 16 eller 17 § eller 3 kap. 15 eller 16 §, får inte
utsätta en enskild person för repressalier på grund av att han eller hon
1. anmält eller påtalat ett sådant handlande,
2. medverkat i en utredning enligt lagen, eller
3. avvisat eller fogat sig i trakasserier eller sexuella trakasserier från den
som påstås ha diskriminerat.
1 Prop. 2011/12:122, bet. 2011/12:AU11, rskr. 2011/12:267.
2 Ändringen innebär att tredje stycket upphävs.
SFS 2012:483
Utkom från trycket
den 29 juni 2012
2
SFS 2012:483
Karnov Group Sweden AB, tel. 08-587 671 00
Edita Västra Aros, Västerås 2012
6 kap.
1 § Mål om tillämpningen av 2 kap. 1, 2, 3 eller 18 § ska handläggas enligt
lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. I sådana mål ska som
arbetstagare anses också den som gör en förfrågan om eller söker arbete och
den som söker eller fullgör praktik eller står till förfogande för att utföra eller
utför arbete som inhyrd eller inlånad arbetskraft. Den hos vilken praktiken
eller arbetet utförs eller skulle ha utförts ska anses som arbetsgivare. Detta
gäller också när reglerna om tvisteförhandling i lagen (1976:580) om medbestämmande
i arbetslivet tillämpas.
Mål om tillämpningen av 2 kap. 5, 6, 7, 9, 10, 11, 12, 12 a, 13, 14, 15, 16,
17 eller 19 § ska prövas av allmän domstol och handläggas enligt bestämmelserna
i rättegångsbalken om rättegången i tvistemål när förlikning om
saken är tillåten.
1. Denna lag träder i kraft den 21 december 2012.
2. För försäkringsavtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser. Om ett försäkringsavtal som ingåtts före ikraftträdandet till
följd av avtalet förlängs efter ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser.
På regeringens vägnar
ERIK ULLENHAG
Monica Rodrigo
(Arbetsmarknadsdepartementet

Europarådet – Sedan 1995 är Europakonventionen inkorporerad i svensk lag och gäller därmed i sin helhet som svensk lag.

Sedan 1995 är Europakonventionen inkorporerad i svensk lag och gäller därmed i sin helhet som svensk lag.

Europakonventionen

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) antogs år 1950. Konventionen innehöll från början enbart medborgerliga och politiska rättigheter men har därefter utökats med flera tilläggsprotokoll.

Europakonventionen är ett effektivt instrument för skyddet för mänskliga rättigheter. Kontrollen av hur konventionen efterlevs är unik tack vare den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen).

Några av de rättigheter som anges i konventionen och dess tilläggsprotokoll är rätten till liv och förbud mot tortyr, rätten till frihet och personlig säkerhet, rätten till rättvis rättegång, rätten till respekt för privat- och familjelivet, tanke- samvets- och religionsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet och rätten att delta i sammankomster samt förbud mot diskriminering. Dessa rättigheter har inte de personer som blivit skadade av mobilindustrins tekniska strålning. De saknar skydd att vara fredade i sitt eget hem. Mobiloperatörerna kan ohämmat påtvinga strålsjuka personer ohälsa som är att jämföra med tortyr dygnet runt, med en miljöfrämmande konstgjord strålning. De svårast drabbade har ej heller tillgång till sjukvård på grund av sitt funktionshinder.

Sedan 1995 är Europakonventionen inkorporerad i svensk lag och gäller därmed i sin helhet som svensk lag. 

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (1950)

Europarådets resolution om elektromagnetisk strålning 1815

Googleöversättning

Resolution 1815 (2011) 1

De potentiella farorna med elektromagnetiska fält och deras effekt på miljön

1. Den parlamentariska församlingen har flera gånger betonat vikten av att staternas engagemang att bevara miljön och miljö-och hälsoskydd, enligt många charter, konventioner, deklarationer och protokoll sedan FN: s konferens om den mänskliga miljön och Stockholms deklarationen (Stockholm, 1972) . Församlingen hänvisar till sina tidigare arbete inom detta område, nämligen rekommendation 1863 (2009) om miljö och hälsa: bättre förebyggande av miljörelaterade hälsorisker, rekommendation 1947 (2010) om buller och ljus föroreningar och mer generellt, rekommendation 1885 (2009 ) på att utarbeta ett tilläggsprotokoll till den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna om rätten till en hälsosam miljö och rekommendation 1430 (1999) om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning – genomförande av Århuskonventionen.

2. De potentiella hälsoeffekter av den mycket låga frekvensen av elektromagnetiska fält kring kraftledningar och elektriska apparater är föremål för pågående forskning och en betydande offentlig debatt. Enligt World Health Organization, elektromagnetiska fält från alla frekvenser utgör en av de vanligaste och snabbast växande miljöpåverkan och om vilka ångest och spekulationer sprider sig. Alla populationer nu utsätts i varierande grad för elektromagnetiska fält, kommer nivåerna av som fortsätter att öka allt eftersom tekniken utvecklas.

3. Mobil telefoni har blivit vardagsmat runt om i världen. Denna trådlösa teknik bygger på ett omfattande nätverk av fasta antenner eller basstationer, förmedling av information med radiofrekventa signaler. Över 1,4 miljoner basstationer i världen och antalet ökar signifikant med införandet av tredje generationens teknik. Andra trådlösa nätverk som tillåter hög hastighet till Internet och tjänster, såsom trådlösa lokala nätverk, är också allt vanligare i hem, kontor och många offentliga områden (flygplatser, skolor, bostadsområden och tätorter). Eftersom antalet basstationer och trådlösa lokala nätverk ökar, så gör radiofrekventa exponering av befolkningen.

4. Medan elektriska och elektromagnetiska fält i vissa frekvensband har helt positiva effekter som tillämpas i medicin, andra icke-joniserande frekvenser, vare sig från extremt låga frekvenser, kraftledningar eller vissa höga vågor frekvens som används inom områdena radar, telekommunikation och mobil telefoni, verkar ha mer eller mindre skadliga, icke-termiska biologiska effekter på växter, insekter och djur, liksom den mänskliga kroppen, även när det utsätts för nivåer som ligger under de officiella gränsvärdena.

5. När det gäller standarder eller tröskelvärdena för utsläpp av elektromagnetiska fält av alla typer och frekvenser, rekommenderar församlingen starkt att ALARA (så lågt som rimligtvis är möjligt) Principen tillämpas omfattar både de så kallade termiska effekter och atermiska eller biologiska effekter av elektromagnetisk strålning eller strålning. Dessutom bör försiktighetsprincipen tillämpas när vetenskapliga utvärderingen inte gör det möjligt att fastställa risken med tillräcklig säkerhet. Mot bakgrund av den ökande exponeringen av befolkningen, särskilt för utsatta grupper som ungdomar och barn, kan det finnas extremt höga mänskliga och ekonomiska kostnaderna om tidiga varningar försummas.

6. Församlingen beklagar att trots kräver respekt för försiktighetsprincipen och trots alla rekommendationer, förklaringar och ett antal lagstadgade och lagstiftande framsteg finns det fortfarande en brist på reaktion på kända eller nya miljö-och hälsorisker och nästan systematiska förseningar i att anta och genomföra effektiva förebyggande åtgärder. Väntar för höga nivåer av vetenskaplig och klinisk fas innan åtgärder för att förhindra väl kända risker kan leda till mycket höga hälso-och ekonomiska kostnader, vilket var fallet med asbest, blyhaltig bensin och tobak.

7. Dessutom konstaterar församlingen att problemet med elektromagnetiska fält eller vågor och deras potentiella konsekvenser för miljö och hälsa har tydliga paralleller med andra aktuella frågor, t.ex. licensiering av läkemedel, kemikalier, bekämpningsmedel, tungmetaller eller genetiskt modifierade organismer. Det belyser därför att frågan om oberoende och trovärdighet vetenskaplig expertis är avgörande för att uppnå en öppen och balanserad bedömning av eventuella negativa effekter på miljön och människors hälsa.

8. Mot bakgrund av ovanstående rekommenderar församlingen att medlemsländer Europarådet:

8,1. i allmänna termer:

8.1.1. vidta alla rimliga åtgärder för att minska exponeringen för elektromagnetiska fält, särskilt för radiofrekvenser från mobiltelefoner, och i synnerhet exponering för barn och ungdomar som verkar vara mest i riskzonen från huvud tumörer;

8.1.2. ompröva den vetenskapliga grunden för de nuvarande standarder för exponering för elektromagnetiska fält som fastställts av Internationella kommissionen för icke-joniserande strålning, som har allvarliga begränsningar, och tillämpa ALARA principer, som omfattar både termiska effekter och atermiska eller biologiska effekter av elektromagnetisk strålning eller strålning ;

8.1.3. införa informations-och informationskampanjer om riskerna med potentiellt skadliga långtidseffekter biologiska effekter på miljön och människors hälsa, särskilt riktar sig till barn, tonåringar och unga människor i fertil ålder;

8.1.4. ägna särskild uppmärksamhet åt “elöverkänsliga” människor som lider av ett syndrom av intolerans för elektromagnetiska fält och införa särskilda åtgärder för att skydda dem, inklusive skapandet av våg-fria områden som inte omfattas av det trådlösa nätverket;

8.1.5. För att minska kostnaderna, spara energi och skydda miljön och människors hälsa, intensifiera forskningen på nya typer av antennen, mobiltelefon och DECT-typ enhet, och uppmuntra forskning för att utveckla telekommunikation baserade på andra tekniker som är lika effektiva, men vars effekter är mindre negativa för miljön och hälsa;

8,2. om privat användning av mobiltelefoner, DECT trådlösa telefoner, WiFi, WLAN och WiMAX för datorer och andra trådlösa enheter som babyvakter:

8.2.1. som förebyggande tröskelvärden för halter av långvarig exponering för mikrovågor inom alla inomhus, i enlighet med försiktighetsprincipen av högst 0,6 volt per meter, och på medellång sikt att reducera den till 0,2 volt per meter;

8.2.2. vidta lämpliga förfaranden för riskbedömning för alla nya typer av anordningar före licensiering;

8.2.3. att införa en tydlig märkning som anger förekomst av mikrovågor eller elektromagnetiska fält, sändningseffekten eller Specific Absorption Rate (SAR) i enheten och hälsorisker i samband med dess användning;

8.2.4. öka medvetenheten om potentiella hälsorisker DECT trådlösa telefoner, babyvakter och andra hushållsapparater som avger kontinuerliga pulsvågor, om allt elektrisk utrustning lämnas permanent i beredskap, och rekommenderar användning av trådbundna fasta telefoner i hemmet eller i annat fall, modeller som inte permanent avger pulsvågor;

8,3. om skydd av barn:

8.3.1. utvecklas inom olika departement (utbildning, miljö och hälsa) riktade informationsinsatser riktade till lärare, föräldrar och barn att varna dem för att de särskilda riskerna med tidig illa beaktas och långvarig användning av mobiltelefoner och andra enheter som avger mikrovågor;

8.3.2. för barn i allmänhet och särskilt i skolor och klassrum, ge företräde åt trådbundna Internet-anslutningar, och strikt reglera användningen av mobiltelefoner skolbarn i skolans lokaler,

8,4. om planering av elektriska kraftledningar och relä antenn basstationer:

8.4.1. införa åtgärder för stadsplanering för att hålla hög spänning kraftledningar och andra elektriska installationer på ett säkert avstånd från bostäder;

8.4.2. tillämpar strikta säkerhetsstandarder för hälsoeffekterna av elektriska system i nya bostäder;

8.4.3. minska tröskelvärden för relä antenner i enlighet med ALARA-principen och installera system för heltäckande och kontinuerlig övervakning av alla antenner,

8.4.4. bestämma platserna för nya GSM, UMTS, WiFi eller WIMAX antenner inte enbart beroende på operatörernas intressen, men i samråd med lokala och regionala myndigheter, närboende och sammanslutningar av berörda medborgare;

8,5. om riskbedömningen och försiktighetsåtgärder:

8.5.1. göra riskbedömning mer inriktning på prevention;

8.5.2. att förbättra riskbedömning standard och kvalitet genom att skapa en standard riskskala, vilket gör indikation på risknivån obligatoriska, driftsättning flera riskfaktorer hypoteser som skall studeras och med tanke på kompatibilitet med verkliga förhållanden;

8.5.3. fästa avseende vid och skydda “tidig varning” vetenskapsmän;

8.5.4. formulera en mänskliga rättigheterna orienterade definition av försiktighetsprincipen och ALARA principer;

8.5.5. öka den offentliga finansieringen av oberoende forskning, i synnerhet genom bidrag från industrin och beskattning av produkter som är föremål för offentlig forskning studier för att utvärdera hälsorisker;

8.5.6. skapar oberoende kommissioner för tilldelning av offentliga medel,

8.5.7. göra insyn i lobbygrupper obligatoriska;

8.5.8. att främja pluralistiska och motsägelsefulla debatter mellan alla intressenter, inklusive det civila samhället (Århuskonventionen).

1. Text som antagits av Ständiga kommittén, på uppdrag av församlingen, den 27 maj 2011 (se dok 12.608, betänkandet från utskottet för miljö, jordbruk och lokala och regionala frågor, föredragande:. Mr Huss)

Europaparlamentets direktiv och Rådets direktiv 2002/21/EG gällande vilken sändarteknik som får användas för trådlös kommunikation

Börja på artikel 20

Post -och  Telestyrelsen skriver: Hej Solveig, jag hoppas innerligt att du redan har fått svar på din fråga, beklagar dröjsmålet. Det är Europarådet och EU-parlamentet som har fattat beslut om teknikneutralitet och syftet är att gynna konkurrensen på marknaden, så att operatörer för olika tjänster (gäller all radioanvändning – inte bara 4G) ska kunna använda den teknik som de anser fylla behoven bäst. Om vi tar de frekvenser som kommer att användas för 4G som exempel så får operatörerna, om de nu skulle vilja, använda dessa för 3G/UMTS eller GSM t.o.m. (eller för all del för båtradar eller trådlösa mikrofoner om de skulle vilja) Men om de nu vill erbjuda sina kunder 4G (dvs snabbt mobilt bredband) så behöver de inte använda just LTE, om någon kommer på något annat, billigare eller smartare. Man får använda annan teknik under vissa förutsättningar. Dessa förutsättningar beskriver hur mycket man får störa annan radioanvändning resp hur stor störning man själv får tåla. Jag bifogar EU-beslutet.

vänligen Lena Liman

EU beslutet:

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2002/21/EG
av den 7 mars 2002
om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster
(ramdirektiv)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD
HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel 95 i detta,
med beaktande av kommissionens förslag (1),
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande
(2), i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (3), och
av följande skäl:
(1) Det nuvarande regelverket för telekommunikation har
varit framgångsrikt när det gäller att skapa förutsättningar
för effektiv konkurrens inom telekommunikationssektorn
under övergången från monopol till fri
konkurrens.

(2) Den 10 november 1999 lade kommissionen fram ett
meddelande till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska
och sociala kommittén samt Regionkommittén med
titeln ”Mot ett nytt regelverk för infrastruktur för elektronisk
kommunikation och tillhörande tjänster, 1999
års kommunikationsöversyn”. Meddelandet innehöll
kommissionens översyn av det befintliga regelverket för
telekommunikation, i enlighet med kommissionens skyldighet
enligt artikel 8 i rådets direktiv 90/387/EEG av
den 28 juni 1990 om upprättandet av den inre marknaden
för teletjänster genom att tillhandahålla öppna
nät (4). Det innehöll vidare en rad politiska förslag till
ett nytt regelverk för infrastruktur för elektronisk kommunikation
och tillhörande tjänster, för offentligt samråd.

(3) Den 26 april 2000 lade kommission fram ett meddelande
för Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och
sociala kommittén samt Regionkommittén om resultaten
av det offentliga samrådet om 1999 års kommunikations
översyn och riktlinjer för det nya regelverket. Meddelandet
innehöll en sammanfattning av det offentliga
samrådet och angav vissa huvudinriktningar för utarbetandet
av ett nytt regelverk för infrastrukturen för elektronisk
kommunikation och tillhörande tjänster.

(4) Europeiska rådet i Lissabon den 23¯24 mars 2000 betonade
de möjligheter till ökad tillväxt, konkurrenskraft
och nya arbetstillfällen som övergången till en digital,
kunskapsbaserad ekonomi erbjuder. I synnerhet betonades
betydelsen av att Europas företag och medborgare
har tillgång till en kommunikationsinfrastruktur av
världsklass till en låg kostnad och ett brett utbud av
tjänster.

(5) Till följd av att sektorerna för telekommunikation, media
och informationsteknik konvergerar bör alla överföringsn
ät och överföringstjänster omfattas av ett enda regelverk.

Detta regelverk består av det föreliggande direktivet
samt fyra särdirektiv: Europaparlamentets och rådets
direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation
för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstj
änster (auktorisationsdirektiv) (5), Europaparlamentets
och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars
2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska
kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv)
(6), Europaparlamentets och rådets direktiv
2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande
tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska
kommunikationsnät och kommunikationstjänster
(direktiv om samhällsomfattande tjänster) (7), Europaparlamentets
och rådets direktiv 97/66/EG av den 15
december 1997 om behandling av personuppgifter och
skydd för privatlivet inom telekommunikationsområ-
det (8) (nedan kallade ”särdirektiven”).

Det är nödvändigt att särskilja regleringen av överföringen från regleringen
av innehållet. Innehållet i tjänster som tillhandahålls via
elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska
kommunikationstjänster, till exempel sändningsinnehåll, finansiella tjänster och vissa tjänster som hör till informationssamhället, omfattas därför inte av detta
regelverk och påverkar därför inte åtgärder som vidtas
på gemenskapsnivå eller nationell nivå vad avser sådana
tjänster, i enlighet med gemenskapslagstiftningen, för att
främja kulturell eller språklig mångfald och för att säkerst
älla att mediemångfalden bevaras. Innehållet i tv-program
omfattas av rådets direktiv 89/552/EEG av den 3
oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser
(1) EGT C 365 E, 19.12.2000, s. 198 och EGT C 270 E, 25.9.2001,
s. 199.

(2) EGT C 123, 25.4.2001, s. 56.

(3) Europaparlamentets yttrande av den 1 mars 2001 (EGT C 277,
1.10.2001, s. 91), rådets gemensamma ståndpunkt av den 17 september
2001 (EGT C 337, 30.11.2001, s. 34) och Europaparlamentets
beslut av den 12 december 2001 (ännu ej offentliggjort i EGT).
Rådets beslut av den 14 februari 2002.

(4) EGT L 192, 24.7.1990, s. 1. Direktivet ändrat genom Europaparlamentets
och rådets direktiv 97/51/EG (EGT L 295, 29.10.1997, s.
23).
(5) Se s. 21 i detta nummer av EGT.
(6) Se s. 7 i detta nummer av EGT.
(7) Se s. 51 i detta nummer av EGT.
(8) EGT L 24, 30.1.1998, s. 1.
24.4.2002 SV

Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 108/33
som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar
om utförandet av sändningsverksamhet för
television (1). Att det görs åtskillnad mellan reglering av
överföring och reglering av innehåll hindrar inte att
man tar hänsyn till sambanden mellan dem, särskilt för
att garantera mediemångfald, kulturell mångfald och
konsumentskydd.

(6) Regleringen av den audiovisuella politiken och innehållet
genomförs för att nå mål som avser allmänintresset,
som yttrandefrihet, mediemångfald, opartiskhet, kulturell
och språklig mångfald, social delaktighet, konsumentskydd
och skydd av minderåriga.I kommissionens meddelande
”Principer och riktlinjer för gemenskapens
audiovisuella politik i den digitala eran” och rådets slutsatser
av den 6 juni 2000, i vilka detta meddelande välkomnas,
fastställdes de nyckelåtgärder som gemenskapen
skall vidta för att genomföra den audiovisuella politiken.

(7) Bestämmelserna i detta direktiv och i särdirektiven åsidos
ätter inte varje medlemsstats möjlighet att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda sina väsentliga säkerhetsintressen, skydda allmän ordning och säkerhet samt tilll
åta utredning, upptäckt och lagföring av brott, inklusive
möjligheten för de nationella regleringsmyndigheterna
att fastställa särskilda och proportionella skyldigheter för
tillhandahållare av elektroniska kommunikationstjänster.

Detta direktiv omfattar inte utrustning som omfattas av
Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av
den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning
och om ömsesidigt erkännande av utrustningens
överensstämmelse (2), men omfattar däremot konsumentutrustning
som används för digital-tv.

Det är viktigt för regleringsmyndigheterna att uppmuntra nätoperat
örer och tillverkare av terminalutrustning till samarbete
för att underlätta för användare med funktionshinder att få tillgång till elektroniska kommunikationstjänster.

(8) Detta direktiv omfattar inte utrustning som omfattas av
Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av
den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning
och om ömsesidigt erkännande av utrustningens
överensstämmelse (2), men omfattar däremot konsumentutrustning
som används för digital-tv.

Det är viktigt för regleringsmyndigheterna att uppmuntra nätoperat
örer och tillverkare av terminalutrustning till samarbete
för att underlätta för användare med funktionshinder att få tillgång till elektroniska kommunikationstjänster.

(9) Informationssamhällets tjänster omfattas av Europaparlamentets
och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre
marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (3).

(10) Definitionen av ”informationssamhällets tjänster” i artikel
1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG
av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande
beträffande tekniska standarder och föreskrifter och
beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster
(4) omfattar en lång rad av ekonomiska verksamheter
som bedrivs on-line.

Flertalet av dessa verksamheter omfattas inte av det här direktivets räckvidd, eftersom
de inte helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av
signaler i elektroniska kommunikationsnät. Taltelefoni
och överföring av elektronisk post omfattas av det här
direktivet.

Samma företag, exempelvis en tillhandahållare
av Internettjänster, kan erbjuda både elektroniska kommunikationstj
änster, till exempel tillgång till Internet, och tjänster som inte omfattas av det här direktivet, till exempel tillhandahållande av innehåll på nätet.
(11) I enlighet med principen om åtskillnad mellan myndighetsut
övande och operationell verksamhet bör medlemsstaterna
i syfte att säkerställa opartiskhet i beslutsfattandet
garantera den nationella regleringsmyndighetens
oberoende. Detta krav på oberoende påverkar inte medlemsstaternas
institutionella självbestämmanderätt och
konstitutionella skyldigheter eller principen om neutralitet
när det gäller medlemsstaternas egendomsordning i
enlighet med artikel 295 i fördraget.

De nationella regleringsmyndigheterna bör ha de resurser i fråga om personal,
sakkunskap och ekonomiska medel som krävs för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter.

(12) Varje part som berörs av ett beslut som fattats av en
nationell regleringsmyndighet bör ha rätt att överklaga
beslutet till en instans som är oberoende av de berörda
parterna. Denna instans kan vara en domstol.

Dessutom bör varje företag, som anser att dess begäran om tilldelning
av rättigheter för att installera faciliteter inte har
behandlats i enlighet med principerna i detta direktiv, ha
rätt att överklaga sådana beslut. Detta överklagandeförfarande
påverkar inte fördelningen av behörighet inom
nationella rättssystem och juridiska eller fysiska personers
rättigheter enligt nationell lagstiftning.

(13) Nationella regleringsmyndigheter behöver samla in
information från marknadsaktörer för att kunna fullgöra
sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt. Sådan information
kan också behöva inhämtas för kommissionens räkning,

så att kommissionen kan fullgöra sina skyldigheter
enligt gemenskapens lagstiftning. En begäran om
information bör stå i proportion till syftet och får inte
vara orimligt betungande för företagen. Information som inhämtas av nationella regleringsmyndigheter bör
vara tillgänglig för allmänheten, utom i de fall då informationen
är konfidentiell i enlighet med nationella
(1) EGT L 298, 17.10.1989, s. 23. Direktivet ändrat genom Europapar- bestämmelser om allmänhetens tillgång till information lamentets och rådets direktiv 97/36/EG (EGT L 202, 30.7.1997, s.
60).
(2) EGT L 91, 7.4.1999, s. 10.
(3) EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.
(4) EGT L 204, 21.7.1998, s. 37. Direktivet ändrat genom direktiv
98/48/EG (EGT L 217, 5.8.1998, s. 18).
L 108/34 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning 24.4.2002
och är föremål för gemenskapslagstiftning och nationell
lagstiftning om affärshemligheter.

(14) Information som den nationella regleringsmyndigheten
anser vara konfidentiell i enlighet med gemenskapslagstiftning
och nationell lagstiftning om affärshemligheter,
får endast utbytas med kommissionen och andra nationella
regleringsmyndigheter när sådant utbyte är absolut
nödvändigt för att tillämpa bestämmelserna i detta
direktiv eller särdirektiven. Den information som utbyts
bör begränsas till vad som är relevant och proportionellt
för ändamålet med utbytet.

(15) Det är viktigt att de nationella regleringsmyndigheterna
rådgör med alla berörda parter när det gäller förslag till
beslut och att de tar hänsyn till deras synpunkter innan
ett slutgiltigt beslut fattas. För att nationella beslut inte
skall få negativa effekter för den inre marknaden eller
för andra mål som anges i fördraget, bör de nationella
regleringsmyndigheterna också underrätta kommissionen
och andra nationella regleringsmyndigheter om
utkast till vissa beslut för att ge dem möjlighet att yttra
sig. De nationella regleringsmyndigheterna bör samråda
med berörda parter om alla preliminära förslag till åtgärder
som inverkar på handeln mellan medlemsstaterna.
De fall där förfarandena i artiklarna 6 och 7 skall tillämpas
definieras i detta direktiv och i särdirektiven. Kommissionen
bör, efter samråd med kommunikationskommitt
én, kunna begära att en nationell regleringsmyndighet
drar tillbaka ett förslag till åtgärd om förslaget avser
definitionen av relevanta marknader eller fastställandet
av företag som anses ha betydande inflytande på marknaden
och om åtgärden skulle utgöra ett hinder för den
inre marknaden eller skulle vara oförenlig med gemenskapslagstiftningen
och framför allt med de allmänna
mål som de nationella regleringsmyndigheterna bör följa.

Detta förfarande berör varken anmälningsförfarandet
enligt direktiv 98/34/EG eller de särskilda befogenheter
kommissionen har enligt fördraget i fråga om överträ-
delser av gemenskapens lagstiftning.
(16) Nationella regleringsmyndigheter bör ha harmoniserade
mål och principer till stöd för sin verksamhet och bör
vid behov samordna sin verksamhet med regleringsmyndigheterna
i andra medlemsstater när de utövar sin verksamhet
inom ramen för detta regelverk.

(17) De nationella regleringsmyndigheternas verksamhet som
upprättas genom detta direktiv och särdirektiven bidrar
till att genomföra en vidare politik inom områdena kultur,
sysselsättning, miljö, social sammanhållning samt
fysisk planering.

(18) Kravet på att medlemsstaterna skall säkerställa att de
nationella regleringsmyndigheterna i största möjliga
utsträckning beaktar det önskvärda i att regleringen görs
teknikneutral, dvs. att den varken föreskriver eller gynnar
att en särskild teknik används, utesluter inte att proportionella
åtgärder får vidtas för att främja vissa särskilda
tjänster när detta är motiverat, till exempel digital
television som ett medel för att öka spektrumeffektiviteten.

(19) Radiofrekvenser är en väsentlig förutsättning för radiobaserade
elektroniska kommunikationstjänster och, i den
mån de används för sådana tjänster, bör de därför fördelas
och tilldelas av de nationella regleringsmyndigheterna
i enlighet med harmoniserade mål och principer
som styr deras verksamhet och objektiva, öppet redovisade
och icke-diskriminerande kriterier, där hänsyn tas
till demokratiska, sociala, språkliga och kulturella intressen
i samband med användningen av frekvenserna. Det
är viktigt att fördelning och tilldelning av radiofrekvenser
hanteras så effektivt som möjligt. Överföring av
radiofrekvenser kan vara ett effektivt sätt att få till stånd
en mer effektiv spektrumanvändning, förutsatt att tillfredsst
ällande skyddsåtgärder vidtas för att skydda allm
änhetens intressen, i synnerhet när det gäller behovet
av att säkerställa öppenhet och rättslig tillsyn av sådan
överföring.

Genom Europaparlamentets och rådets
beslut nr 676/2002/EG av den 7 mars 2002 om ett
regelverk för radiospektrumpolitiken i Europeiska
gemenskapen (radiospektrumbeslut) (1) inrättas ett regelverk
för harmonisering av radiofrekvenser, och åtgärder
som vidtas genom tillämpning av detta direktiv bör syfta
till att underlätta det arbete som genomförs inom ramen
för det beslutet.

(20) Tillgång till nummerresurser på grundval av objektiva,
öppet redovisade och icke-diskriminerande kriterier är
av avgörande betydelse för att företag skall kunna konkurrera
inom sektorn för elektronisk kommunikation.
Alla delar av de nationella nummerplanerna bör förvaltas
av nationella regleringsmyndigheter, inklusive punktkoder
som används vid nätadresstilldelning.

Där det finns ett behov av harmonisering av nummerresurserna
i gemenskapen för att stödja utvecklingen av alleuropeiska
tjänster, får kommissionen vidta tekniska genomf
örandeåtgärder genom utövande av dess verkställande
befogenheter. Där det är lämpligt för att säkerställa full
global driftskompatibilitet mellan tjänster skall medlemsstaterna
samordna sina nationella ståndpunkter, i enlighet
med fördraget, inom de internationella organisationer
och forum där nummerbesluten fattas. Bestämmelserna
i detta direktiv fastställer inga nya ansvarsområden
för de nationella regleringsmyndigheterna på området
för Internetnamn och Internetadresser.
(1) Se s. 1 i detta nummer av EGT.

24.4.2002 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 108/35
(21) Medlemsstaterna får vid tilldelningen av radiofrekvenser
och nummer med exceptionellt ekonomiskt värde bland
annat använda urvalsförfaranden som bygger på konkurrens
eller jämförelse. Vid förvaltningen av sådana system
bör de nationella regleringsmyndigheterna ta hänsyn till
bestämmelserna i artikel 8.

(22) Det bör säkerställas att det finns förfaranden för beviljande
av rättigheter att installera faciliteter som är lägliga,
icke-diskriminerande och öppet redovisade, så att
förutsättningar skapas för en sund och effektiv konkurrens.
Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av nationella
bestämmelser om expropriering eller användning
av egendom, normalt utövande av egendomsrättigheter,
normal användning av offentlig egendom eller tillämpning
av neutralitetsprincipen med avseende på medlemsstaternas
regler om egendomsordning.

(23) Gemensamt utnyttjande av faciliteter kan vara till nytta
av skäl som rör stadsplanering, folkhälsa eller miljö och
bör främjas av nationella regleringsmyndigheter på
grundval av frivilliga överenskommelser. När företag
saknar tillgång till genomförbara alternativ, kan obligatoriskt
gemensamt utnyttjande av faciliteter eller egendom
vara lämpligt. Det omfattar bland annat fysisk samlokalisering
och gemensamt utnyttjande av ledningar,
byggnader, master, antenner eller antennsystem. Obligatoriskt
gemensamt utnyttjande av faciliteter eller egendom
bör endast åläggas företagen efter ingående offentligt
samråd.

(24) Om mobiloperatörer är tvungna att gemensamt utnyttja
torn eller master av miljöskäl, kan sådant föreskrivet
gemensamt utnyttjande leda till en minskning av de
högsta nivåer för överförd energi som av folkhälsoskäl
är tillåtna för varje operatör, och detta i sin tur kan leda
till krav på operatörerna att installera fler överföringsplatser
för att säkerställa nationell täckning.

(25) Det finns ett behov av förhandsskyldigheter under vissa
omständigheter i syfte att säkerställa framväxten av en
konkurrenskraftig marknad. Definitionen av betydande
inflytande på marknaden i Europaparlamentets och
rådets direktiv 97/33/EG av den 30 juni 1997 om samtrafik
inom telekommunikation i syfte att säkerställa
samhällsomfattande tjänster och samverkan genom tilll
ämpning av principerna om tillhandahållande av öppna
nät (1) har visat sig fungera väl under de inledande skedena
av den process då marknaden öppnas som tröskelniv
å för förhandsskyldigheter, men definitionen behöver
nu anpassas för att passa mer komplexa och dynamiska
marknader. Av detta skäl är definitionen i detta direktiv
likvärdig med begreppet dominerande ställning som det
definieras i rättspraxis från Europeiska gemenskapernas
domstol och förstainstansrätt.

26) Två eller flera företag kan anses ha en gemensam dominerande
ställning på marknaden inte endast om de har
strukturella eller andra förbindelser gemensamma, men
också om den relevanta marknadens struktur gynnar
samordnade effekter, det vill säga att den främjar att
företagen bedriver parallell eller anpassad verksamhet på
marknaden som motverkar konkurrens.
(27) Det är väsentligt att reglerade förhandsskyldigheter
endast införs där konkurrensen inte är effektiv, dvs. på
marknader där det finns ett eller flera företag med betydande
inflytande på marknaden, och där åtgärder i
nationell konkurrenslagstiftning och gemenskapskonkurrenslagstiftning
inte räcker för att lösa problemet. Kommissionen
måste därför ta fram riktlinjer på gemenskapsniv
å i enlighet med principerna i konkurrenslagstiftningen
vilka nationella regleringsmyndigheter skall
följa när de bedömer dels huruvida konkurrensen är
effektiv på en viss marknad, dels huruvida ett företag
har ett betydande inflytande på marknaden. De nationella
regleringsmyndigheterna bör analysera huruvida
konkurrensen på en viss produkt- eller tjänstemarknad
är effektiv i ett visst geografiskt område, vilket kan utgö-
ras av hela eller en del av en berörd medlemsstats territorium
eller angränsande delar av medlemsstaters territorium
betraktade som helhet. En analys av den effektiva
konkurrensen bör inbegripa en analys av huruvida man
kan få konkurrens på marknaden i framtiden, och alltså
huruvida bristen på konkurrens är bestående. Dessa
riktlinjer kommer också att omfatta frågan om nya,
framväxande marknader, där det marknadsledande företaget
faktiskt kan ha betydande marknadsandel men inte
bör åläggas olämpliga skyldigheter. Kommissionen bör
se över riktlinjerna regelbundet för att säkerställa att de
alltid är aktuella på en snabbt föränderlig marknad. De
nationella regleringsmyndigheterna kommer att behöva
samarbeta med varandra i de fall då den aktuella marknaden
befinns vara gränsöverskridande.

(28) Vid bedömningen av huruvida ett företag har betydande
inflytande på en viss marknad, bör de nationella regleringsmyndigheterna
handla i enlighet med gemenskapslagstiftningen
och ta synnerlig hänsyn till kommissionens
riktlinjer.
(29) Gemenskapen och medlemsstaterna har inom ramen för
Världshandelsorganisationen gjort åtaganden i fråga om
standarder och regelverket för telenät och teletjänster.
(1) EGT L 199, 26.7.1997, s. 32. Direktivet ändrat genom direktiv
98/61/EG (EGT L 268, 3.10.1998, s. 37).
L 108/36 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning 24.4.2002
(30) Standardisering bör förbli en i första hand marknadsdriven
process. Det kan dock fortfarande förekomma situationer
där det är lämpligt att på gemenskapsnivå kräva
att vissa bestämda standarder måste följas i syfte att
åstadkomma driftskompatibilitet inom den inre marknaden.
På nationell nivå omfattas medlemsstaterna av
bestämmelserna i direktiv 98/34/EG. I Europaparlamentets
och rådets direktiv 95/47/EG av den 24 oktober
1995 om tillämpning av standarder för sändning av televisionssignaler
(1) föreskrivs inte något särskilt överf
öringssystem för digital-tv och inte heller något särskilt
tjänstekrav. Genom gruppen för sändning av digital
video (Digital Video Broadcasting Group) har aktörerna
på den europeiska marknaden utvecklat en grupp av
system för sändning av televisionssignaler. Dessa system
har standardiserats av Europeiska institutet för telestandarder
(ETSI) och utfärdats som rekommendationer av
Internationella teleunionen (ITU). Alla beslut om obligatorisk
tillämpning av sådana standarder bör fattas efter
ingående offentliga samråd. Standardiseringsförfarandena
enligt detta direktiv påverkar inte tillämpningen av
bestämmelserna i direktiv 1999/5/EG, rådets direktiv
73/23/EG av den 19 februari 1973 om harmonisering
av medlemsstaternas lagar om elektrisk utrustning
avsedd för användning inom vissa spänningsgränser (2)
och rådets direktiv 89/336/EEG av den 3 maj 1989 om
tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk
kompatibilitet (3).

(31) Samverkan mellan digitala interaktiva televisionstjänster
och förbättrad digital televisionsutrustning på konsumentniv
å bör uppmuntras så att fritt informationsflö-
de, mediemångfald och kulturell mångfald kan säkerställas.
Det är önskvärt att konsumenterna har möjlighet att
motta samtliga digitala interaktiva televisionstjänster,
oavsett sändningsteknik, med beaktande av teknisk neutralitet,
framtida tekniska framsteg, nödvändigheten av
att främja införandet av digital television och konkurrenssituationen
på marknaderna för digitala televisionstj
änster. De som driver digitala interaktiva televisionsplattformar
bör sträva efter att införa ett öppet gränssnitt
för tillämpningsprogram (API) som överensstämmer
med standarder eller specifikationer som antagits av
ett europeiskt standardiseringsorgan. Övergången från
existerande API till nya öppna API bör uppmuntras och
organiseras genom t.ex. samförståndsavtal mellan alla
berörda marknadsaktörer. Öppna API underlättar samverkan,
dvs. möjlighet att flytta interaktivt innehåll mellan
olika distributionssystem och att få samma innehåll
att fungera fullständigt i förbättrad digital televisionsutrustning.
Det bör emellertid beaktas att det är nödvändigt
att mottagarutrustningen inte hindras från att fungera
och att den skyddas från uppsåtliga angrepp av
t.ex. virus.

(32) Om en tvist uppstår mellan företag i en och samma
medlemsstat inom ett område som omfattas av detta
direktiv eller av särdirektiven, t.ex. om skyldigheter i
samband med tillträde och samtrafik eller metoderna för
att överföra abonnentförteckningar, bör en förfördelad
part som har förhandlat i god tro, men misslyckats med
att nå en överenskommelse, kunna vända sig till den
nationella regleringsmyndigheten för att lösa tvisten. De
nationella regleringsmyndigheterna bör kunna förelägga
parterna en lösning. När den nationella regleringsmyndigheten
ingriper i lösningen av tvister mellan företag
som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät
eller kommunikationstjänster i en medlemsstat, bör den
sträva efter att säkerställa att de skyldigheter som uppst
år genom detta direktiv eller särdirektiven uppfylls.
(33) Utöver den rätt till åtgärder som ges i nationell lagstiftning
eller gemenskapslagstiftning finns ett behov av ett
enkelt förfarande som kan inledas på begäran av någon
av parterna i tvisten för att lösa gränsöverskridande tvister
som ligger utanför de enskilda nationella regleringsmyndigheternas
behörighet.

(34) En enda kommitté bör ersätta kommittén för tillhandah
ållande av öppna nät (ONP-kommittén), som inrättades
enligt artikel 9 i direktiv 90/387/EEG, och tillståndskommitt
én, som inrättades enligt artikel 14 i Europaparlamentets
och rådets direktiv 97/13/EG av den 10 april
1997 om gemensamma ramar för allmän auktorisation
och individuella tillstånd på teletjänstområdet (4).

(35) Nationella regleringsmyndigheter och nationella konkurrensmyndigheter
bör förse varandra med den information
som krävs för tillämpningen av bestämmelserna
i detta direktiv och i särdirektiven, så att de får möjlighet
att samarbeta fullt ut. När det gäller den information
som utbyts bör den mottagande myndigheten säkerställa
samma grad av sekretess som den myndighet som lämnar
informationen.

(36) Kommissionen har meddelat sin avsikt att inrätta en
europeisk regleringsgrupp för elektroniska kommunikationsn
ät och kommunikationstjänster, som skulle vara
en lämplig mekanism för att främja samarbete och samordning
mellan nationella regleringsmyndigher i syfte att
främja utvecklingen av den inre marknaden för elektroniska
kommunikationsnät och kommunikationstjänster,
samt för att försöka få till stånd en konsekvent tillämpning
i alla medlemsstater av de bestämmelser som fastst
älls i detta direktiv och i särdirektiven, särskilt på
områden där nationell lagstiftning som genomför
gemenskapslagstiftning tillerkänner nationella regleringsmyndigheter
ett utrymme för skönsmässig bedömning
vid tillämpningen av relevanta bestämmelser.

(1) EGT L 281, 23.11.1995, s. 51.
(2) EGT L 77, 26.3.1973, s. 29.
(3) EGT L 139, 23.5.1989, s. 19. (4) EGT L 117, 7.5.1997, s. 15.
24.4.2002 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 108/37
(37) Det bör krävas att de nationella regleringsmyndigheterna
samarbetar med varandra och med kommissionen på ett
öppet sätt för att garantera konsekvent tillämpning i alla
medlemsstaterna av bestämmelserna i detta direktiv och
i särdirektiven. Detta samarbete skulle bland annat
kunna äga rum i kommunikationskommittén eller i en
grupp innefattande europeiska regleringsmyndigheter.
Medlemsstaterna bör bestämma vilka organ som skall
vara nationella regleringsmyndigheter i enlighet med
bestämmelserna i detta direktiv och särdirektiven.

(38) Åtgärder som skulle kunna påverka handeln mellan
medlemsstater är åtgärder som direkt eller indirekt, faktiskt
eller potentiellt, skulle kunna påverka handelsm
önstren mellan medlemsstater på sådant sätt att det
skulle kunna utgöra ett hinder för den inre marknaden.
Det rör sig om åtgärder som har omfattande konsekvenser
för operatörer eller användare i andra medlemsstater,
bland annat åtgärder som påverkar priserna för användare
i andra medlemsstater, åtgärder som inverkar på ett
i en annan medlemsstat etablerat företags möjligheter att
tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster och,
i synnerhet, åtgärder som inverkar på möjligheterna att
tillhandahålla tjänster på ett
i en annan medlemsstat etablerat företags möjligheter att
tillhandahålla elektroniska kommunikationstjänster och,
i synnerhet, åtgärder som inverkar på möjligheterna att
tillhandahålla tjänster på gränsöverskridande basis samt
åtgärder som påverkar marknadsstrukturen eller tillträdet
till marknaden och som har konsekvenser för företag i
andra medlemsstater.

(39) Bestämmelserna i detta direktiv bör ses över med jämna
mellanrum, främst i syfte att avgöra behovet av modifieringar
med hänsyn till den tekniska utvecklingen eller
ändrade marknadsvillkor.
(40) De åtgärder som krävs för att genomföra detta direktiv
bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av
den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas
vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter
(1).

(41) Eftersom målen för den föreslagna åtgärden, nämligen
att åstadkomma ett harmoniserat regelverk för elektroniska
kommunikationstjänster, elektroniska kommunikationsn
ät, tillhörande faciliteter och tillhörande tjänster,
inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna
och de därför på grund av åtgärdens omfattning
och verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå,
kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen
i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen
i samma artikel går detta direktiv
inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa
mål.

(42) Vissa direktiv och beslut på detta område bör upphävas.
(43) Kommissionen bör övervaka övergången från nuvarande
regelverk till det nya regelverket och kan i synnerhet,
vid lämpligt tillfälle, lägga fram ett förslag om upph
ävande av Europaparlamentets och rådets förordning
(EG) nr 2887/200Tillämpningsområde och syfte
1. Genom detta direktiv inrättas ett harmoniserat regelverk
för elektroniska kommunikationstjänster, elektroniska kommunikationsn
ät, tillhörande faciliteter och tillhörande tjänster. I
detta direktiv fastställs uppgifter för nationella regleringsmyndigheter
och inrättas en rad förfaranden som syftar till att
åstadkomma en harmoniserad tillämpning av regelverket inom
hela gemenskapen.
2. Detta direktiv och särdirektiven påverkar inte de skyldigheter
som anges i nationell lagstiftning i överensstämmelse
med gemenskapslagstiftningen, eller direkt i gemenskapslagstiftningen,
med avseende på sådana tjänster som tillhandahålls
med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstj
änster.0 av den 18 december 2000 om tilltr
äde till accessnät (2)
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
TILLÄMPNINGSOMRÅDE, SYFTE OCH DEFINITIONER
Artikel 1

Tillämpningsområde och syfte
1. Genom detta direktiv inrättas ett harmoniserat regelverk
för elektroniska kommunikationstjänster, elektroniska kommunikationsn
ät, tillhörande faciliteter och tillhörande tjänster. I
detta direktiv fastställs uppgifter för nationella regleringsmyndigheter
och inrättas en rad förfaranden som syftar till att
åstadkomma en harmoniserad tillämpning av regelverket inom
hela gemenskapen.
2. Detta direktiv och särdirektiven påverkar inte de skyldigheter
som ang3. Detta direktiv och särdirektiven påverkar inte de åtgärder
som i enlighet med gemenskapslagstiftningen vidtagits på
gemenskapsnivå eller nationell nivå för att arbeta för mål som
avser allmänintresset, särskilt när det gäller reglering av inneh
åll och audiovisuell politik.
4. Detta direktiv och särdirektiven påverkar inte tillämpningen
av bestämmelserna i direktiv 1999/5/EG.
Artikel 2
Definitioner
I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser
som här anges:
a) elektroniskt kommunikationsnät: system för överföring och i
tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt
andra resurser som medger överföring av signaler via tråd,
via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska
överföringsmedier, däribland satellitnät, fasta nät (kretskopplade
och paketkopplade, inbegripet Internet) och
markbundna mobilnät, elnätsystem i den utsträckning dessa

(1) EGT L 184, 17.7.1999, s. 23. (2) EGT L 336, 30.12.2000, s. 4.
L 108/38 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning 24.4.2002
används för signalöverföring, rundradionät samt kabel-tvn
ät, oberoende av vilken typ av information som överförs.
b) gränsöverskridande marknader: de marknader som fastställs i
enlighet med artikel 15.4 och som omfattar gemenskapen
eller en betydande del därav.

c) elektronisk kommunikationstjänst: en tjänst som vanligen tillhandah
ålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen
utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsn
ät, däribland teletjänster och överföringstjänster i nät
som används för rundradio, men inte tjänster i form av tillhandah
ållande av innehåll som överförts med hjälp av elektroniska
kommunikationsnät och kommunikationstjänster
eller utövande av redaktionellt ansvar över detta innehåll.
Den omfattar inte de av informationssamhällets tjänster
enligt definitionen i artikel 1 i direktiv 98/34/EG som inte
helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i
elektroniska kommunikationsnät.

d) allmänt kommunikationsnät: elektroniskt kommunikationsnät
som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla
allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster.
e) tillhörande faciliteter: de faciliteter i samband med ett elektroniskt
kommunikationsnät och/eller en elektronisk kommunikationstj
änst som möjliggör och/eller stöder tillhandah
ållande av tjänster via det nätet och/eller den tjänsten.
Den inbegriper system för villkorad tillgång och elektroniska
programguider (EPG).
f) system för villkorad tillgång: tekniska åtgärder och/eller arrangemang
som medger tillträde till en skyddad radio- eller
televisionssändningstjänst i tolkningsbar form endast efter
abonnemang eller annan form av på förhand utfärdat
enskilt tillstånd.

g) nationell regleringsmyndighet: ett eller flera organ som av en
medlemsstat har fått i uppdrag att utföra någon av de
regleringsuppgifter som fastställs i detta direktiv och i särdirektiven.
h) användare: en fysisk eller juridisk person som använder eller
efterfrågar en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstj
änst.
i) konsument: varje fysisk person som använder eller efterfrå-
gar en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst
för ändamål som ligger utanför dennes affärs- eller yrkesverksamhet.
j) samhällsomfattande tjänster: det minimiutbud av tjänster,
definierade i direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande
tjänster), av viss angiven kvalitet vilka är tillg
ängliga för alla användare oavsett var de befinner sig och
till ett överkomligt pris med hänsyn till de speciella nationella
förhållandena.

k) abonnent: varje fysisk eller juridisk person som har ingått
avtal med en leverantör av allmänt tillgängliga elektroniska
kommunikationstjänster om tillhandahållande av sådana
tjänster.
l) särdirektiv: direktiv 2002/20/EG (auktorisationsdirektiv),
direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv), direktiv
2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster) och
direktiv 97/66/EG.
m) tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät: etablering,
drift, kontroll eller tillgängliggörande av ett sådant
nät.

m) tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät: etablering,
drift, kontroll eller tillgängliggörande av ett sådant
nät.
n) slutanvändare: en användare som inte tillhandahåller allm
änna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska
kommunikationstjänster.
o) förbättrad digital televisionsutrustning: digitalboxar som är
avsedda att anslutas till televisionsapparater eller integrerade
digitala televisionsapparater och som kan ta emot
digitala interaktiva televisionstjänster.
p) gränssnitt för tillämpningsprogram (API): gränssnitt mellan
tillämpningsprogram, som tillhandahålls av sändningsföretag
eller tjänsteleverantörer, samt resurser i den förbättrade
digitala televisionsutrustningen för digitala televisions- och
radiotjänster.

KAPITEL II
NATIONELLA REGLERINGSMYNDIGHETER
Artikel 3
Nationella regleringsmyndigheter
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att alla uppgifter som
åvilar de nationella regleringsmyndigheterna enligt detta direktiv
och enligt särdirektiven fullgörs av ett behörigt organ.
2. Medlemsstaterna skall garantera sina respektive nationella
regleringsmyndigheters oberoende genom att säkerställa att de
är rättsligt åtskilda från och verksamhetsmässigt oberoende av
alla organisationer som tillhandahåller nät, utrustning eller
tjänster för elektronisk kommunikation. Medlemsstater som
behåller äganderätten till eller kontrollen över företag som tillhandah
åller elektroniska kommunikationsnät och/eller kommunikationstj
änster skall säkerställa att en faktisk organisatorisk
åtskillnad görs mellan regleringsverksamheten och sådan
verksamhet som har samband med ägande eller kontroll.
3. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna
utövar sina befogenheter på ett sätt som
är opartiskt och öppet redovisat.

4. Medlemsstaterna skall säkerställa att de uppgifter som
skall utföras av de nationella regleringsmyndigheterna offentligg
örs i lätt åtkomlig form, i synnerhet när sådana uppgifter ges
24.4.2002 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 108/39
till fler än ett organ. Medlemsstaterna skall i förekommande fall
säkerställa samråd och samarbete mellan sådana myndigheter,
och mellan sådana myndigheter och de nationella myndigheter
som har ansvaret för tillämpningen av konkurrenslagstiftningen
och de nationella myndigheter som har ansvaret för tillämpningen
av konsumentlagstiftningen, i frågor som är av gemensamt
intresse. Om mer än en myndighet har behörighet i
sådana ärenden, skall medlemsstaterna säkerställa att varje
myndighets respektive uppgifter offentliggörs i lätt åtkomlig
form.

5. De nationella regleringsmyndigheterna och de nationella
konkurrensmyndigheterna skall förse varandra med den information
som krävs för tillämpningen av bestämmelserna i detta
direktiv och i särdirektiven. När det gäller den information
som utbyts skall den mottagande myndigheten säkerställa
samma grad av sekretess som den myndighet som lämnar
informationen.
6. Medlemsstaterna skall till kommissionen anmäla alla
nationella regleringsmyndigheter som tilldelas uppgifter enligt
detta direktiv och särdirektiven samt deras respektive ansvarsomr
åden.

Artikel 4

Rätt att överklaga
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att det på nationell nivå
finns fungerande system enligt vilka varje användare eller företag
som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och/
eller kommunikationstjänster, som berörs av ett beslut av en
nationell regleringsmyndighet, har rätt att överklaga beslutet till
en instans som är oberoende av de inblandade parterna. Denna
instans, som kan vara en domstol, skall ha tillgång till den
kompetens som är nödvändig för att den skall kunna utföra
sina uppgifter. Medlemsstaterna skall säkerställa att vederbörlig
hänsyn tas till ärendet i sak och att det finns ett effektivt förfarande
för överklagande. I väntan på utgången av ett sådant
överklagande skall den nationella regleringsmyndighetens
beslut fortsätta att gälla, såvida inte överklagandeinstansen
beslutar annorlunda

2. Om den instans som avses i punkt 1 inte har domstolskarakt
är, skall den alltid lämna en skriftlig motivering till sitt
beslut. I sådana fall skall dess beslut dessutom kunna prövas av
en sådan domstol i en medlemsstat som avses i artikel 234 i
fördraget.

Artikel 5
Tillhandahållande av information
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att företag som tillhandah
åller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstj
änster tillhandahåller all den information, även ekonomisk
information, som är nödvändig för att de nationella regleringsmyndigheterna
skall kunna säkerställa att bestämmelserna
i eller de beslut som fattas enligt detta direktiv och särdirektiven
följs. Företagen skall på begäran tillhandahålla sådan information
snabbt och enligt den tidsskala och med den detaljeringsgrad
som den nationella regleringsmyndigheten kräver.
Den information som den nationella regleringsmyndigheten
begär skall stå i proportion till genomförandet av uppgiften.
Den nationella regleringsmyndigheten skall motivera sin begä-
ran om information.

2. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna
på motiverad begäran tillhandahåller kommissionen
den information som är nödvändig för att den skall
kunna fullgöra sina uppgifter enligt fördraget. Den information
som kommissionen begär skall vara anpassad till vad som
behövs för att den skall kunna fullgöra sina uppgifter. Om den
information som ges hänför sig till information som tidigare
lämnats av företagen på begäran av den nationella regleringsmyndigheten,
skall de företagen informeras om detta. I den
mån det behövs och om inte den myndighet som tillhandahåller
informationen inkommit med en uttrycklig och motiverad
begäran om motsatsen får kommissionen göra den information
som lämnas tillgänglig för en annan sådan myndighet i en
annan medlemsstat.

Om inte annat följer av kraven i punkt 3, skall medlemsstaterna
säkerställa att den information som överlämnas till en
nationell regleringsmyndighet kan göras tillgänglig för en
annan sådan myndighet i samma eller i en annan medlemsstat
efter en motiverad ansökan, när det är nödvändigt för att
endera myndigheten skall kunna fullgöra sitt ansvar enligt
gemenskapslagstiftningen.
3. Om informationen av en nationell regleringsmyndighet
betraktas som konfidentiell i enlighet med gemenskapslagstiftning
och nationell lagstiftning om affärshemligheter, skall kommissionen
och de berörda regleringsmyndigheterna säkerställa
denna sekretess.

4. Medlemsstaterna skall, i överensstämmelse med nationella
bestämmelser om allmänhetens tillgång till information och i
enlighet med gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning
om affärshemligheter, säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna
offentliggör sådan information som kan bidra
till en öppen och konkurrensutsatt marknad.
5. De nationella regleringsmyndigheterna skall offentliggöra
de villkor som gäller för allmänhetens tillgång till den information
som avses i punkt 4, inklusive förfaranden för att
erhålla sådan tillgång.

Artikel 6

Förfarande för samråd och insyn
När nationella regleringsmyndigheter avser att i enlighet med
detta direktiv eller särdirektiv vidta åtgärder som har betydande
inverkan på den relevanta marknaden, skall medlemsstaterna,
utom i de fall som omfattas av artikel 7.6, artikel 20 eller artikel
21, säkerställa att regleringsmyndigheterna ger de berörda
parterna möjlighet att yttra sig om det preliminära förslaget till
åtgärd inom en skälig tidsfrist. De nationella regleringsmyndig-
L 108/40 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning 24.4.2002
heterna skall offentliggöra sina nationella samrådsförfaranden.
Medlemsstaterna skall säkerställa att det inrättas ett gemensamt
informationsställe där det kan erhållas information om alla
pågående samrådsförfaranden. De nationella regleringsmyndigheterna
skall göra resultatet av samrådsförfarandena allmänt
tillgängliga, utom när det rör sig om sekretessbelagd information
enligt bestämmelser om affärshemligheter i gemenskapsrätten och nationell rätt.

Artikel 7

Stärkande av den inre marknaden för elektroniska
kommunikationer

1. De nationella regleringsmyndigheterna skall när de utför
sina uppgifter enligt detta direktiv och särdirektiven ta så stor
hänsyn som möjligt till de mål som fastställs i artikel 8, inbegripet
i den mån de berör hur den inre marknaden fungerar.

2. De nationella regleringsmyndigheterna skall bidra till
utvecklandet av den inre marknaden genom att samarbeta med
varandra och med kommissionen på ett öppet sätt för att
säkerställa konsekvent tillämpning i alla medlemsstaterna av
bestämmelserna i detta direktiv och i särdirektiven. I detta syfte
skall de särskilt sträva efter att komma överens om de typer av
instrument och lösningar som är bäst lämpade för att åtgärda
särskilda situationer på marknaden.

3. Förutom det samrådsförfarande som avses i artikel 6 skall
en nationell regleringsmyndighet, då den avser att vidta en
åtgärd som
a) omfattas av artiklarna 15 eller 16 i detta direktiv, artiklarna
5 eller 8 i direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv) eller artikel
16 i direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande
tjänster), och
b) skulle påverka handeln mellan medlemsstaterna,
samtidigt göra förslaget till åtgärd tillgängligt för kommissionen
och de nationella regleringsmyndigheterna i andra medlemsstater,
liksom den motivering som åtgärden grundar sig på, i enlighet med artikel 5.3, och informera kommissionen och andra nationella regleringsmyndigheter om detta. De nationella regleringsmyndigheterna och kommissionen får yttra sig
till den berörda nationella regleringsmyndigheten inom högst
en månad elleb) att avgöra huruvida ett företag, enskilt eller tillsammans
med andra, skall anses ha ett betydande inflytande på
marknaden, i enlighet med artikel 16.3, 16.4 eller 16.5,
och skulle påverka handeln mellan medlemsstater och kommissionen
har meddelat den nationella regleringsmyndigheten att
den anser att den föreslagna åtgärden skulle utgöra ett hinder
för den inre marknaden eller hyser allvarliga tvivel om att den
är förenlig med gemenskapslagstiftningen, särskilt med de mål
som avses i artikel 8, skall den föreslagna åtgärden inte antas
förrän efter ytterligare två månader. Denna period kan inte förl
ängas. Under tvåmånadersperioden får kommissionen i enlighet
med förfarandet i artikel 22.2 fatta beslut om att den nationella
regleringsmyndigheten skall dra tillbaka förslaget. Detta
beslut skall åtföljas av en detaljerad och objektiv analys av varf
ör kommissionen inte anser att den föreslagna åtgärden bör
antas tillsammans med specifika förslag till ändringar av den.r inom den period som anges i artikel 6 om den
perioden är längre. Enmånadsperioden kan inte förlängas.

4. När den planerade åtgärd som avses i punkt 3 syftar till
a) att definiera en berörd marknad som skiljer sig från dem
som definierats i rekommendationen i enlighet med artikel
15.1, eller

b) att avgöra huruvida ett företag, enskilt eller tillsammans
med andra, skall anses ha ett betydande inflytande på
marknaden, i enlighet med artikel 16.3, 16.4 eller 16.5,
och skulle påverka handeln mellan medlemsstater och kommissionen
har meddelat den nationella regleringsmyndigheten att
den anser att den föreslagna åtgärden skulle utgöra ett hinderbeslut skall åtföljas av en detaljerad och objektiv analys av varför kommissionen inte anser att den föreslagna åtgärden bör antas tillsammans med specifika förslag till ändringar av den.

5. Den berörda nationella regleringsmyndigheten skall i
största möjliga utsträckning beakta yttrandena från övriga
nationella regleringsmyndigheter och kommissionen och får,
utom i de fall som omfattas av punkt 4, anta det förslag till
åtgärd som följer av detta och skall, om den gör detta, meddela
det till kommissionen.

6. Under exceptionella omständigheter, när en nationell
regleringsmyndighet anser att den måste handla skyndsamt för
att säkerställa konkurrensen och skydda användarnas intressen,
får den omedelbart vidta proportionella och tillfälliga åtgärder
såsom ett undantag från förfarandet i punkterna 3 och 4.
Regleringsmyndigheten skall utan dröjsmål, med en fullständig
motivering, underrätta kommissionen och övriga nationella
regleringsmyndigheter om dessa åtgärder. Om den nationella
regleringsmyndigheten beslutar att göra sådana åtgärder permanenta
eller att förlänga deras tillämpningsperiod skall detta
beslut omfattas av bestämmelserna i punkterna 3 och 4

KAPITEL III
DE NATIONELLA REGLERINGSMYNDIGHETERNAS
UPPGIFTER
Artikel 8
Allmänna mål och regleringsprinciper
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna,
i samband med att de fullgör de regleringsuppgifter
som anges i detta direktiv och i särdirektiven,
vidtar alla rimliga åtgärder för att uppnå de mål som framgår
av punkterna 2, 3 och 4. Åtgärderna skall stå i proportion till
dessa mål.
Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna
när de fullgör de regleringsuppgifter som anges
24.4.2002 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 108/41
i detta direktiv och i särdirektiven, i synnerhet de uppgifter
som syftar till att säkerställa en effektiv konkurrens, i största
möjliga utsträckning beaktar det önskvärda i att regleringen
görs teknikneutral

De nationella regleringsmyndigheterna får inom sitt behörighetsomr
åde bidra till att säkerställa genomförandet av sådan
politik som syftar till att främja kulturell och språklig mångfald
och mediemångfald.
2. De nationella regleringsmyndigheterna skall främja konkurrens
vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsn
ät och kommunikationstjänster samt tillhörande faciliteter
och tjänster och därvid bland annat
a) säkerställa att användarna, inbegripet användare med funktionshinder,
får maximalt utbyte när det gäller urval, pris
och kvalitet,
b) säkerställa att det inte uppstår någon snedvridning eller
begränsning av konkurrensen inom sektorn för elektronisk
kommunikation,
c) främja effektiva investeringar i infrastruktur, främja innovation,
samt

d) främja en effektiv användning och säkerställa en ändamålsenlig
förvaltning av radiofrekvenser och nummerresurser.
3. De nationella regleringsmyndigheterna skall bidra till
utvecklingen av den inre marknaden bland annat genom att
a) avlägsna kvarvarande hinder för tillhandahållande av elektroniska
kommunikationsnät, tillhörande faciliteter och
elektroniska kommunikationstjänster på det europeiska planet,
b) främja inrättande och utveckling av transeuropeiska nät
och samverkan mellan alleuropeiska tjänster och uppkoppling
mellan slutanvändare,
c) säkerställa att företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsn
ät och kommunikationstjänster inte behandlas
olika under lika omständigheter, och
d) samarbeta med varandra och med kommissionen på ett
öppet sätt för att säkerställa att en enhetlig regleringspraxis
utarbetas och att detta direktiv och särdirektiven tillämpas
på ett konsekvent sätt.

4. De nationella regleringsmyndigheterna skall främja de
intressen som medborgarna i Europeiska unionen har, genom
att bland annat
a) säkerställa att alla medborgare får tillgång till samhällsomfattande
tjänster enligt direktiv 2002/22/EG (direktiv om
samhällsomfattande tjänster),
b) säkerställa ett gott skydd för konsumenter i deras förhållande
till leverantörer, i synnerhet genom att säkerställa att
det finns enkla och kostnadsmässigt rimliga tvistelösningsf
örfaranden som utförs av ett organ som är fristående från
de berörda parterna,
c) bidra till att säkerställa ett gott skydd av personuppgifter
och av privatlivet,
d) främja tillhandahållandet av tydlig information, särskilt
genom att kräva öppen redovisning av avgifter och villkor
för användning av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstj
änster,
e) tillgodose behoven hos särskilda samhällsgrupper, i synnerhet
hos användare med funktionshinder, och
f) säkerställa att de allmänna kommunikationsnätens integritet
och säkerhet upprätthålls.

Artikel 9
Förvaltning av radiofrekvenserna för elektroniska
kommunikationstjänster
1. Medlemsstaterna skall säkerställa en effektiv förvaltning
av radiofrekvenserna för elektroniska kommunikationstjänster
inom sitt territorium i enlighet med artikel 8. De skall säkerst
älla att den allokering och tilldelning av sådana radiofrekvenser
som utförs av nationella regleringsmyndigheter är baserad
på objektiva, öppet redovisade, icke-diskriminerande och proportionella
kriterier.

2. Medlemsstaterna skall främja harmoniseringen av användningen
av radiofrekvenser inom gemenskapen, i linje med
behovet av en ändamålsenlig och effektiv användning och i
enlighet med beslut nr 676/2002/EG (radiospektrumbeslut).
3. Medlemsstaterna får tillåta företag att överföra rättigheter
att använda radiofrekvenser med andra företag.
4. Medlemsstaterna skall säkerställa att ett företags avsikt att
överföra rättigheter att använda radiofrekvenser anmäls till den
nationella regleringsmyndighet som har ansvaret för tilldelningen
av radiospektrum, och att varje överföring äger rum i
enlighet med förfaranden som fastställts av den nationella
regleringsmyndigheten och offentliggörs. De nationella regleringsmyndigheterna
skall säkerställa att konkurrensen inte
snedvrids som ett resultat av sådana transaktioner. I de fall
användningen av radiofrekvenser har harmoniserats genom tilll
ämpning av beslut nr 676/2002/EG (radiospektrumbeslut)
eller andra gemenskapsåtgärder, skall sådan överföring inte leda
till ändrad användning av radiofrekvensen.

Artikel 10

Nummer, namn och adresser
1. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella regleringsmyndigheterna
kontrollerar tilldelningen av alla nationella
L 108/42 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning 24.4.2002
nummerresurser samt förvaltningen av de nationella nummerplanerna.
Medlemsstaterna skall säkerställa att erforderliga
nummer och nummerserier tillhandahålls för alla allmänt tillg
ängliga elektroniska kommunikationstjänster. De nationella
regleringsmyndigheterna skall fastställa objektiva, öppet redovisade
och icke-diskriminerande förfaranden för tilldelning av
de nationella nummerresurserna.
2. De nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att
nummerplanerna och därmed förknippade förfaranden tillämpas
så att alla leverantörer av allmänt tillgängliga elektroniska
kommunikationstjänster behandlas lika. Medlemsstaterna skall
särskilt säkerställa att ett företag som har tilldelats en nummerserie
inte diskriminerar andra leverantörer av elektroniska kommunikationstj
änster i fråga om de nummersekvenser som ger
tillträde till deras tjänster.

3. Medlemsstaterna skall säkerställa att de nationella nummerplanerna
och alla senare tillägg och ändringar i dessa
offentliggörs, med undantag endast för inskränkningar som har
gjorts med hänsyn till den nationella säkerheten.
4. Medlemsstaterna skall stödja harmoniseringen av nummerresurserna
inom gemenskapen när detta är nödvändigt för
att främja utvecklingen av alleuropeiska tjänster. Kommissionen
får, i enlighet med förfarandet i artikel 22.3, vidta lämpliga
tekniska genomförandeåtgärder på området.
5. För att åstadkomma global driftskompatibilitet mellan
tjänster skall medlemsstaterna vid behov samordna sina ståndpunkter
inom internationella organisationer och fora där beslut
fattas i frågor som rör nummer, namn och adresser för elektroniska
kommunikationsnät och kommunikationstjänster.

Artikel 11

Ledningsrätter
1. När en behörig myndighet överväger
— en ansökan om beviljande av rättigheter att installera faciliteter
på, över eller under offentlig eller privat egendom för
ett företag som godkänts för tillhandahållande av allmänna
kommunikationsnät, eller
— en ansökan om beviljande av rättigheter att installera faciliteter
på, över eller under offentlig egendom för ett företag
som godkänts för tillhandahållande av elektroniska kommunikationsn
ät som inte är allmänt tillgängliga,
skall medlemsstaterna säkerställa att myndigheten
— fattar beslut på grundval av öppet redovisade och allmänt
tillgängliga förfaranden som tillämpas utan diskriminering
och utan dröjsmål, och följer principerna om öppenhet och icke-diskriminering
när den knyter villkor till sådana rättigheter.
Dessa förfaranden kan variera beroende på om sökanden tillhandah
åller allmänna kommunikationsnät eller inte.
2. I de fall där offentliga eller lokala myndigheter har ägander
ätt till eller kontroll över företag som driver elektroniska
kommunikationsnät och/eller tillhandahåller kommunikationstj
änster, skall medlemsstaterna säkerställa att det råder en ändam
ålsenlig organisatorisk åtskillnad mellan den verksamhet som
har ansvar för beviljande av de rättigheter som avses i punkt 1
och de verksamheter som har samband med ägande eller kontroll.
3. Medlemsstaterna skall säkerställa att det finns effektiva
mekanismer för att ge företagen möjlighet att överklaga beslut
om beviljande av rättigheter att installera faciliteter till ett
organ som är oberoende av de berörda parterna.

Artikel 12

Samlokalisering och gemensamt utnyttjande av faciliteter
1. Om ett företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsn
ät enligt nationell lagstiftning har rätt att installera
faciliteter på, över eller under offentlig eller privat egendom,
eller om det får utnyttja ett förfarande för att expropriera
eller använda egendom, skall de nationella regleringsmyndigheterna
främja gemensamt utnyttjande av sådana faciliteter eller
egendom.
2. Medlemsstaterna får, särskilt när företagen saknar andra
möjliga utvägar genom att miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet
behöver skyddas eller genom att mål för fysisk planering
behöver uppnås, föreskriva gemensamt utnyttjande av faciliteter
eller egendom (inbegripet fysisk samlokalisering) för ett
företag som driver ett elektroniskt kommunikationsnät eller
vidta åtgärder för att underlätta samordningen av offentliga
arbeten endast efter skälig tid av offentligt samråd under vilket
alla berörda parter måste ges tillfälle att yttra sig. Sådana föreskrifter
om gemensamt utnyttjande eller samordning får inneh
ålla regler för fördelning av kostnaderna för det gemensamma
utnyttjandet av faciliteterna eller egendomen.

Artikel 13

Särredovisning och ekonomisk rapportering
1. Medlemsstaterna skall kräva att företag som tillhandahåller
allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska
kommunikationstjänster, och som har särskilda eller
exklusiva rättigheter att tillhandahålla tjänster inom andra sektorer
i samma medlemsstat eller i någon annan medlemsstat,
skall
24.4.2002 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 108/43
a) särredovisa de verksamheter som har samband med tillhandah
ållandet av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstj
änster, i den utsträckning som det skulle ha
krävts om verksamheterna i fråga hade bedrivits av juridiskt
fristående bolag, så att alla kostnader och intäkter kan
detaljredovisas, tillsammans med beräkningsunderlag och
specifikationer över de tillämpade tilldelningsmetoder som
har att göra med deras verksamheter i samband med tillhandah
ållandet av elektroniska kommunikationsnät eller
kommunikationstjänster, inklusive en specificerad uppdelning
av kostnader för anläggningstillgångar och organisation,
eller

b) organisatoriskt särskilja de verksamheter som har samband
med tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät
eller kommunikationstjänster.
En medlemsstat får välja att inte tillämpa kraven i led a på de
företag vars årsomsättning inom verksamheter som har samband
med elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstj
änster i medlemsstaten är lägre än 50 miljoner euro.
2. Om företag som tillhandahåller allmänna kommunikationsn
ät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstj
änster inte omfattas av kraven i företagslagstiftningen och inte
uppfyller kriterierna för små och medelstora företag enligt
bestämmelserna om redovisning i gemenskapslagstiftningen,
skall deras ekonomiska rapporter utarbetas och underställas
granskning av en fristående revisor samt offentliggöras.
Granskningen skall utföras i enlighet med tillämpliga gemenskapsbest
ämmelser och nationella bestämmelser.
Detta krav skall gälla också för den särredovisning som föreskrivs
i punkt 1 a.

KAPITEL IV
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 14
Företag med betydande inflytande på marknaden
1. I de fall där nationella regleringsmyndigheter i enlighet
med kraven i särdirektiven skall avgöra huruvida operatörer
har ett betydande inflytande på marknaden i enlighet med förfarandet
i artikel 16, skall punkterna 2 och 3 i den här artikeln
tillämpas.
2. Ett företag skall anses ha ett betydande inflytande på
marknaden om det, antingen enskilt eller tillsammans med
andra, har en ställning som är likvärdig med dominans, dvs. en
ställning av sådan ekonomisk styrka att det i betydande omfattning
kan uppträda oberoende av sina konkurrenter, sina kunder
och i sista hand av konsumenterna.
De nationella regleringsmyndigheterna skall särskilt, när de
bedömer om två eller flera företag tillsammans har en dominerande
ställning på en marknad, handla i enlighet med gemenskapslagstiftningen
och ta största möjliga hänsyn till ”Riktlinjer
för marknadsanalys och bedömning av ett företags betydande
inflytande på marknaden”, som skall offentliggöras av kommissionen
i enlighet med artikel 15. De kriterier som skall tillämpas
vid en sådan bedömning anges i bilaga II.

3. Om ett företag har ett betydande inflytande på en viss
marknad, kan det också anses ha ett betydande inflytande på
en närliggande marknad, när sambanden mellan de två marknaderna
är sådana att inflytandet på en marknad kan överföras
till den andra marknaden, varigenom företagets marknadsinflytande
stärks.
Artikel 15
Förfarande för marknadsdefinition
1. Efter offentligt samråd och samråd med de nationella
regleringsmyndigheterna skall kommissionen anta en rekommendation
om relevanta produkt- och tjänstemarknaderna (nedan
kallad ”rekommendationen”). I rekommendationen skall
det i enlighet med bilaga I till detta direktiv fastställas vilka
produkt- och tjänstemarknader inom sektorn för elektronisk
kommunikation som har sådana särdrag att det kan vara motiverat
att införa regleringsskyldigheter enligt särdirektiven, utan
att det påverkar marknader som i vissa fall kan finnas angivna
i konkurrenslagstiftningen. Kommissionen skall definiera marknaderna
i enlighet med konkurrenslagstiftningens principer.
Kommissionen skall regelbundet se över rekommendationen.

2. Kommissionen skall senast vid den tidpunkt då detta
direktiv träder i kraft offentliggöra riktlinjer för marknadsanalys
och bedömning av ett företags betydande inflytande på marknaden
(nedan kallade ”riktlinjerna”), vilka skall överensstämma
med principerna i konkurrenslagstiftningen.

3. De nationella regleringsmyndigheterna skall i största möjliga
utsträckning beakta rekommendationen och riktlinjerna
vid definitionen av de med hänsyn till nationella förhållanden
relevanta marknaderna, särskilt geografiska marknader inom
sitt territorium, i överensstämmelse med konkurrenslagstiftningens
principer. De nationella regleringsmyndigheterna skall
följa förfarandena i artiklarna 6 och 7, innan de definierar
marknader som skiljer sig från dem som framgår av rekommendationen.

4. Kommissionen får efter samråd med de nationella regleringsmyndigheterna
i enlighet med förfarandet i artikel 22.3
anta ett beslut i vilket gränsöverskridande marknader anges.

Artikel 16
Förfarande för marknadsanalys

1. Så snart som möjligt efter det att rekommendationen har
antagits eller uppdaterats skall de nationella regleringsmyndigheterna
analysera de relevanta marknaderna och därvid i största
möjliga utsträckning beakta riktlinjerna. Medlemsstaterna
L 108/44 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning 24.4.2002
skall säkerställa att denna analys, när så är lämpligt, genomförs
i samarbete med de nationella konkurrensmyndigheterna.

2. I de fall då det enligt artiklarna 16, 17, 18 eller 19 i
direktiv 2002/22/EG (direktiv om samhällsomfattande tjänster)
eller artiklarna 7 eller 8 i direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv)
krävs att den nationella regleringsmyndigheten skall avgöra
huruvida skyldigheter för företag skall införas, behållas, ändras
eller upphävas, skall den nationella regleringsmyndigheten på
grundval av sin marknadsanalys enligt punkt 1 i den här artikeln
avgöra huruvida det råder effektiv konkurrens på en relevant
marknad.

3. I de fall då en nationell regleringsmyndighet kommer
fram till slutsatsen att det råder effektiv konkurrens på marknaden,
skall den inte införa eller bibehålla någon av de specifika
regleringsskyldigheter som avses i punkt 2. I de fall då sektorspecifika
regleringsskyldigheter redan existerar, skall den
upphäva sådana skyldigheter som ålagts företag inom den relevanta
marknaden. En skälig uppsägningstid skall iakttas gentemot
de parter som berörs av ett sådant upphävande av skyldigheter.
4. Om en nationell regleringsmyndighet avgör att det inte
råder effektiv konkurrens på en relevant marknad, skall den
identifiera företag med betydande inflytande på den marknaden
i enlighet med artikel 14 och ålägga dessa företag de lämpliga
specifika regleringsskyldigheter som avses i punkt 2 i den här
artikeln eller bibehålla eller ändra sådana skyldigheter om de
redan existerar.

5. För de gränsöverskridande marknader som skall fastställas
i det beslut som avses i artikel 15.4 skall de berörda nationella
regleringsmyndigheterna gemensamt genomföra marknadsanalysen
med största möjliga beaktande av riktlinjerna samt
gemensamt besluta om huruvida de regleringsskyldigheter som
anges i punkt 2 i den här artikeln skall införas, behållas, ändras
eller upphävas.
6. Åtgärder som vidtas i enlighet med punkterna 3, 4 och 5
i den här artikeln skall omfattas av förfarandena i artiklarna 6
och 7.

Artikel 17
Standardisering

1. Kommissionen skall, i enlighet med förfarandet i artikel
22.2, upprätta en förteckning över standarder och/eller specifikationer
som skall fungera som ett stöd för främjandet av ett
harmoniserat tillhandahållande av elektroniska kommunikationsn
ät, elektroniska kommunikationstjänster och tillhörande
faciliteter och tjänster, samt offentliggöra den i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning. Vid behov får kommissionen, i
enlighet med förfarandet i artikel 22.2 och efter samråd med
den kommitté som inrättas genom direktiv 98/34/EG, begära
att standarder skall utarbetas av de europeiska standardiseringsorganen
(Europeiska standardiseringskommittén (CEN), Europeiska
kommittén för standardisering inom elområdet (Cenelec)
och Europeiska institutet för elstandarder (ETSI)).

2. Medlemsstaterna skall främja användningen av sådana
standarder och/eller specifikationer som anges i punkt 1 för
tillhandahållande av tjänster, tekniska gränssnitt och/eller nätfunktioner,
i den utsträckning som är absolut nödvändig för att
garantera tjänsternas kompatibilitet och öka användarnas valfrihet.
Innan standarder och/eller specifikationer i enlighet med punkt

1 har offentliggjorts skall medlemsstaterna främja tillämpning
av standarder och/eller specifikationer som har antagits av de
europeiska standardiseringsorganen.
Om sådana standarder och/eller specifikationer saknas, skall
medlemsstaterna främja tillämpningen av internationella standarder
eller rekommendationer som har antagits av Internationella
teleunionen (ITU), Internationella standardiseringsorganisationen
(ISO) eller Internationella elektrotekniska kommissionen
(IEC).

Om det finns internationella standarder, skall medlemsstaterna
uppmana de europeiska standardiseringsorganen att använda
dessa, eller tillämpliga delar av dessa, som grundval för de standarder
som de utarbetar, utom i de fall då sådana internationella
standarder eller tillämpliga delar av dem inte är ändamålsenliga.
3. Om de standarder och/eller specifikationer som avses i
punkt 1 inte har tillämpats på tillfredsställande sätt, så att
driftskompatibilitet mellan tjänsterna inte kan garanteras i en
eller flera medlemsstater, kan tillämpningen av dessa standarder
och/eller specifikationer göras obligatorisk i enlighet med
punkt 4, i den utsträckning som är absolut nödvändig för att
garantera sådan driftskompatibilitet och öka användarnas
valfrihet.

4. Om kommissionen avser att göra tillämpningen av vissa
standarder och/eller specifikationer obligatorisk, skall den
offentliggöra ett meddelande i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning och begära in yttranden från alla berörda parter.
Kommissionen skall, i enlighet med förfarandet i artikel 22.3,
göra tillämpningen av de standarder som är av betydelse i sammanhanget
obligatorisk genom att ange dem som obligatoriska
standarder i den förteckning över standarder och/eller specifikationer
som offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning.
5. Om kommissionen anser att de standarder och/eller specifikationer
som avses i punkt 1 inte längre bidrar till tillhandahållandet av harmoniserade elektroniska kommunikationstjänster, att de inte längre tillgodoser konsumenternas behov eller
att de hindrar den tekniska utvecklingen, skall kommissionen i
24.4.2002 SV Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 108/45
enlighet med förfarandet i artikel 22.3 stryka dem från den förteckning
över standarder och/eller specifikationer som anges i
punkt 1.
7. Denna artikel skall inte tillämpas på de väsentliga krav,
specifikationer för gränssnitt eller harmoniserade standarder
som bestämmelserna i direktiv 1999/5/EG skall tillämpas på.

Artikel 18

Samverkan mellan digitala interaktiva televisionstjänster
1. För att främja ett fritt informationsflöde, mediemångfald
och kulturell mångfald skall medlemsstaterna i enlighet med
bestämmelserna i artikel 17.2 uppmuntra
a) leverantörer av digitala interaktiva televisionstjänster, som
tillhandahålls allmänheten i gemenskapen från digitala
interaktiva televisionsplattformar oavsett sändningsteknik,
att använda ett öppet gränssnitt för tillämpningsprogram
(API),

b) leverantörer av all förbättrad digital televisionsutrustning
som används för mottagning av digitala interaktiva televisionstj
änster från digitala interaktiva televisionsplattformar
att använda ett öppet gränssnitt för tillämpningsprogram
(API) i enlighet med minimikraven i relevanta standarder
eller specifikationer.
2. Medlemsstaterna skall, utan att det påverkar tillämpningen
av artikel 5.1 b i direktiv 2002/19/EG (tillträdesdirektiv),
uppmuntra innehavare av öppet gränssnitt för tillämpningsprogram
(API) att på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande
villkor, mot rimlig ersättning, tillhandahålla all sådan
information som krävs för att leverantörer av digitala interaktiva
televisionstjänster skall kunna erbjuda alla tjänster som
stöds av det öppna gränssnittet för tillämpningsprogram (API) i
fullt fungerande form.

3. Kommissionen skall inom ett år efter den tillämpningsdag
som avses i artikel 28.1 andra stycket undersöka effekterna av
den här artikeln. Om samverkan och valfrihet för användarna
inte har uppnåtts på ett tillfredsställande sätt i en eller flera av
medlemsstaterna kan kommissionen vidta åtgärder i enlighet
med förfarandet i artikel 17.3 och 17.4.

Artikel 19

Harmoniseringsförfaranden
1. När kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel
22.2 utfärdar rekommendationer till medlemsstaterna om harmonisering
av genomförandet av bestämmelserna i det här
direktivet och särdirektiven för att de mål som anges i artikel 8
skall uppnås, skall medlemsstaterna säkerställa att de nationella
regleringsmyndigheterna tar största hänsyn till dessa rekommendationer
när de utför sina uppgifter. Om en nationell
regleringsmyndighet väljer att inte följa en rekommendation,
skall den meddela kommissionen detta och motivera sin ståndpunkt.
2. Om kommissionen konstaterar att skillnader på nationell
nivå i den reglering som är avsedd att genomföra artikel 10.4
skapar hinder för den inre marknaden, får kommissionen i
enlighet med förfarandet i artikel 22.3 vidta lämpliga tekniska
genomförandeåtgärder.

Artikel 20

500 unga kvinnor har tagit sitt liv sedan 2000 det var då 3G började byggdas ut

18 februari 2011

Det betyder att 50 unga kvinnor per år väljer att  inte vilja leva. Hur många elöverkänsliga som döljs under täckmanteln psykisk ohälsa är svår att bedöma då Socialstyrelsen uppmanar läkare att inte dokumentera att personer relaterar sina hälsoproblem till mobilstrålning.

Men de som upptäckt att de blir sjuka av mobilstrålningen  nekas relevant hjälp och blir diskriminerade av sjukvården därför att Socialstyrelsen uppmanat läkare att inte dokumentera hälsoproblem med mobilstrålningen.

Jag vet att det finns ett flertal elöverkänsliga som inte orkat leva med att bli diskriminerade hånade och utskrattade av samhället av vården för sitt funktionshinder, en sjukdom som de inte valt men som telekomindustrin åsamkat dem, men där samhället på alla plan väljer att skydda industrin framför den enskilda människan som skadas.

http://playrapport.se/video/2331527#/video/2330701