Till Minne av Lars Juhlin

  1. Lars Juhlin var under en period ordförande i Elöverkänsligas Riksförbund. Han var en lagkunnig person och hade kunnat driva igenom ett större skydd för dem som blivit skadade av mobilstrålningen. Men han omkom tragiskt en märklig cykelolycka. Det var många som misstänkte att det var sabotage av cykeln som orsakade olyckan. Den misstanken lever kvar än idag. Förlusten av Juhlin var betydande då ingen annan inom förbundet hade den kompetensen framför allt inom Miljöbalken. Jag vill därför hedra hans minne här på min sida.

    När man läser Juhlins artiklar inser man att inget har hänt på dryga 10 år. De strålskadade har det värre nu än någonsin tidigare, men det beror på att mobilindustrins verksamhet att glidit över till en ren våldtäkt på hela befolkningen och bör ses som brottslig verksamhet där man bryter mot de mänskliga rättigheterna och Svensk grundlag.

    Text av Lars Juhlin den (vet ej)

    1. KVALITATIVA FALLSTUDIER

    Det finns många övertygande exempel på att människor upplevt hälsoeffekter av normala elmiljöer. De människor det är frågan om blir ofta oförklarligt sjuka, och upptäcker efteråt att de utsatts för någon belastning som de tycks bli sjuka av. Ett av de mest slående exemplen är GUNNAR SAMUELSSON. Han kom till Norrköping för att förstärka bowlinglaget, men snart insjuknade hela familjen. När massmedia uppmärksammade saken, visade det sig att en fasadantenn för mobiltelefoni satt på hans yttervägg. När man mätte, upptäckte man att den exponering familjen utsattes för hela den tid de tillbringade i bostaden var strax under gränsvärdet för VÄRMEEFFEKTER av TILLFÄLLIG exponering. Efter en tid kunde Gunnar lokalisera mobiltelefonisändare blint. Gunnar reagerar nu på ytterligt svag strålningsstyrka.

    En undersökning visar att de flesta som fått bostadsanpassningsbidrag för elsanering har fått situationen avsevärt förbättrad. Boverkets skrift ”Förbättrad elmiljö ­ åtgärder för att minska elektriska och magnetiska fält”. Samtliga av de intervjuade uppger att saneringen av deras bostäder har gett ett gott resultat”. Men skriften säger även: ”De redovisade exemplen kan inte ses som bidragande till den medicinska forskningen kring elöverkänslighet”. Rådet för arbetslivsforskning (RALF) har fått regeringens uppdrag att redovisa kunskapsläget beträffande elöverkänslighet. På sida 14 i Ralfs lägesrapport 1999 sägs: ”Fallrapporter utgör inte en bas för (riskbedömningar)”.

    MIN FRÅGA ÄR: Är inte kvalitativa fallstudier en viktig vetenskaplig metod? Riskerar man inte att få en helt felaktig bild av situationen om man inte tar vara på människornas erfarenheter?

    2. GRÄNSVÄRDEN – TILLFÄLLIG EXPONERING – VÄRMEEFFEKTER

    Det gränsvärde som finns för att bedöma andra effekter av mobiltelefonistrålning än dem som drabbar användare som har mycket kort avstånd bygger på vilken strålningsstyrka som krävs för att en kanins ögonlins ska grumlas på en halvtimma. Gränsvärdet är en rekommendation, inte en myndighetsföreskrift.
    Tillfällig exponering

    Gränsvärdet är helt klart inte tillämpligt på kontinuerlig exponering, exempelvis exponering från en mobiltelefonisändare. Ändå hävdas ofta att mobiltelefonisändare är ofarliga om strålningen understiger detta gränsvärde.

    Värmeeffekter
    Jag tror inte att antagandet att det inte uppstår några termiska effekter innan ögonlinsen grumlas är tillräckligt styrkt.

    Andra effekter än värmeeffekter
    Gunnar Samuelssons och många andra liknande fall tyder på att hälsoeffekter kan uppstå av strålningsstyrkor som helt klart inte kan ge värmeeffekter, eftersom de är försumbara i jämförelse med andra källor. I så fall saknar gränsvärden för värmeeffekter praktisk betydelse.

    Lena Krebs i Borgholm begärde att en mobiltelefonisändare på en silo skulle stängas av därför att hon ansåg att den i hög grad påverkade hennes hälsa. Kommunen avslog hennes begäran. Överklagandet besvarades av länsstyrelsen så här: ”Er bostad ligger ca 500 meter från basstationens sändare vilket är 100 gånger det avstånd (5 m) från vilket strålningen avtar med kvadraten på avståndet. Vid er bostad är strålningsnivån således minst 10 000 gånger mindre än 5 meter från strålningskällan där strålningsnivån redan ligger under gränsvärdet. Störningen för er vid er bostad bedömer länsstyrelsen därför som ringa … En ringa störning räknas inte som sanitär oläggenhet. Överklagandet ska därför avslås”.

    Miljödomstolen skrev att det inte framkommit några omständigheter som ger anledning till annan bedömning än den som Länsstyrelsen gjort. Miljööverdomstolen beviljade inte prövningstillstånd. De domstolar som har prövat detta ärende, inklusive speciella miljödomstolar, anser alltså att i och med att strålningsstyrkan är långt under gränsvärdet, så kan strålningen på sin höjd ha givit upphov till en ringa störning. Domstolarna bortsåg från att gränsvärdet endast beaktar värmeeffekter.

    MIN FRÅGA ÄR: Är det ur vetenskaplig synpunkt acceptabelt att hysa sådan tilltro till ett så dåligt underbyggt gränsvärde?

    3. BETYDELSEN AV ATT STRÅLNINGEN ÄR PULSAD

    När man tar ställning till en ifrågasatt ny mobiltelefonisändares hälsoeffekter, anger man den nya sändarens strålningsstyrka i procent av befintlig radiofrekvent strålning. Man brukar inte gå in på att strålningen är pulsad. Men är inte förklaringen till att så många reagerar på svag GSM-strålning att den är pulsad? När det gäller GSM-telefoni, brukar man räkna med medelstrålningsstyrkan. Detta tror jag är ett stort misstag när det handlar om svag strålning från en sändare eller mobiltelefon på stort avstånd. Där ligger nog inte problemet i strålningsstyrkan i sig, utan i pauserna, som visserligen sänker medelstrålningsstyrkan, men gör strålningen pulsad. Förmodligen skadar pulserna grovt uttryckt på samma sätt som ljusflimmer, som har visat sig skadligt.

    MIN FRÅGA ÄR: Är det vetenskapligt korrekt att sätta likhetstecken mellan pulsad och opulsad strålning respektive medelstrålningsstyrka och strålningsstyrka?

    4. SAMBANDET MELLAN BIOLOGISKA EFFEKTER OCH HÄLSOEFFFEKTER

    På sida 3 i bilaga 4 i RALFs lägesrapport 1999 sägs: ”Man måste skilja på vad som är en hälsoeffekt, dels vad som ’bara’ är en biologisk effekt utan klarlagd hälsomässig betydelse”. Men är inte den teoretiska förklaringen till de hälsomässiga effekterna av el just att de hälsomässiga effekterna alltid är en följd av biologiska effekter? Om man har visat att det finns biologiska effekter, har man då inte förklaringen till att så många uppger hälsomässiga effekter?

    MIN FRÅGA ÄR: Vetenskapen säger att det förekommer biologiska effekter av normal elpåverkan. Beprövad erfarenhet tyder på att människors hälsa påverkas. Säger då inte vetenskap och beprövad erfarenhet att det troligen förekom-mer hälsoeffekter av normal elpåverkan?

    5. ALERGI OCH BETINGNING

    Dubbelblindtester utfördes först med exponeringstider på någon minut. Sol-Britt Lonne-Rahm, hudkliniken Karolinska sjukhuset, utförde omkring 1997 en undersökning. Där hade man ökat exponeringstiden till en halvtimma, men samtidigt plockat bort de känsligaste försökspersonerna. Sedan noterade man att de kvarvarande reagerade när de trodde att de exponerades, oavsett om de verkligen exponerades. Detta såg man som en indikation att hälsoeffekter av normal elpåverkan inte förekommer. Efter vad jag förstår, saknades en allergolog i gruppen. En sådan tycker jag skulle ha kunnat berätta att den som är allergisk mot rosor även reagerar på plastrosor. Denna noceboeffekt är en följd av allergin, inte ett bevis att personen inte är allergisk. På samma sätt är troligen försökspersonernas noceboeffekt en följd av att de först reagerat på elpåverkan.

    MIN FRÅGA ÄR: Är det vetenskapligt korrekt att betrakta en noceboreaktion på misstanke om elexponering som bevis för att verklig överkänslighet inte existerar?

    Lars Juhlin

  2. Mobiltelefonstationer – hälsorisker – försiktighetsprincipen

    fredagen den 11 september 1998

    Sammanställning gjord inför seminarium fredag 11 september 1998 anordnat av Västerås stad i samband med miljömässan ”Välj miljön”, och kompletterad efter seminariet, i första hand med tanke på överklagat bygglov i Väse.

     Innehållsförteckning
    Sammanfattning  1
    Om seminariet  2
    Vetenskapsteori och elöverkänslighet  2
    Påverkansmöjlighet  3
    Terminologi  3
    Hur kan mobiltelefonmaster tänkas medföra hälsorisker?  3
    Goddag yxskaft  4
    Gränsvärden för elektromagnetiska fält  4
    Pulsad strålning  5
    Officiell uppfattning om hälsoriskerna  5
    Väse-fallet  5
    Testning av elöverkänslighet  5
    Erfarenheter av mobiltelefonantenner  6
    Forskning om hälsoeffekter av mobiltelefonsystem  6
    Humlan kan flyga  7
    Hur man kommunicerar med elöverkänsliga  7
    Åtgärder för att öka kunskapen  8
    Försiktighetsprincipen  9
    Enskilda och allmänna intressen – bägarmodellen  11
    Åtgärder för att begränsa hälsoeffekterna av mobiltelefonantenner  11
    Beslutsapparaten  12
    Handikapporganisationerna  14


    Sammanfattning
    Strålskyddsinstitutet säger att mobiltelefonsändare inte har några hälsoeffekter. Mot detta står att ett stort antal personer har besvär som de relaterar till mobiltelfonsändare. Inte nog med det. Flera forskningsrapporter indikerar att besvären verkligen kommer från masterna. Man har kunnat notera förändringar på EEG vid endast 1 miliwatt per kvadratmeter.

    Det är alltså inte relevant att frikänna masterna med utgångspunkt från gränsvärden som bygger på termiska hälsoeffekter. Vi kan inte bortse från den höga sannolikheten att mobiltelefonsändare ger hälsoeffekter, alltså att humlan kan flyga, även om forskarna inte kan enas om hur humlan bär sig åt. De instrument som finns för att styra utvecklingen på mastområdet måste användas. Bättre instrument måste snarast tillskapas.

    Den mastplacering i Väse, som nu prövas av regeringen, är sällsynt olämplig, alldeles intill ett samhälle med 500-600 invånare, och endast 100 m från ett daghem, i ett glesbebyggt område där det borde vara lätt att hitta bättre lägen.

    Om seminariet

    Orsak
    Orsaken till seminariet uppges vara allmänhetens oro och klagomål därför att man känner eller befarar besvär därför att man är elöverkänslig.
    För närvarande är en planerad mobiltelefonmast i Arboga kommun, på gränsen till Örebro kommun, föremål för allmänhetens intresse.
    Ingenting sägs i inbjudan till seminariet om att myndigheterna bör aktivt söka orsaker till ohälsa.

    Syfte
    Syftet uppges vara att belysa vad man vet i dag och vad man eventuellt ytterligare måste veta om denna typ av frågor. Orden ”eventuellt ytterligare” tyder på uppfattningen att kunskapen om denna typ av frågor är god.
    Ett syfte uppges vara att informera om vad berörda centrala myndigheter säger. Ett syfte uppges vara att belysa hur lokala myndigheter ska agera, och vad en rimlig policy bör innehålla.

    Medverkande
    Berörda centrala myndigheter etc, samt miljöansvariga representanter från samtliga tre mobiltelefonoperatörer.
    Ingen representant för de elöverkänsliga hade inbjudits att medverka.

    Målgrupp – deltagare
    Målgruppen var miljö- och hälsoskyddsinspektörer, byggnadsinspektörer samt andra handläggare inom stadsbyggnadskontor och länsstyrelser i Västmanland och runt Mälardalen. Seminariet var annonserat i miljömässans mässtidning. Bland deltagarna fanns minst 5 st representanter för de elöverkänsliga.

    Vetenskapsteori och elöverkänslighet
    Enligt vetenskapsteorin lägger forskaren fram en teori. För att inte nya teorier ska accepteras alltför lättvindigt, ska forskaren vara kritisk till den egna hypotesen. Man ska på alla sätt försöka bevisa att man har fel, innan man kan konstatera att hypotesen stämde.

    Det är riktigt att vara noga med att pröva nya hypoteser, men det är också angeläget att forskningen ifrågasätter de etablerade åsikterna. Det brister ofta i fråga om det senare. Detta trots att långt ifrån alla etablerade åsikter är bevisade. Det går ofta så långt att man underlåter att pröva hypoteser som strider mot redan etablerade åsikter. Detta gör vetenskapen alltför konservativ, och nytt vetande motarbetas.

    Att olika människor är olika känsliga för samma belastning, är välkänt. När det gäller el, så vet vi att tillräckligt starka elektromagnetiska fält har negativa hälsoeffekter. Frågan är bara hur svaga fält de mest känsliga kan få hälsoeffekter av.
    Vad är då den etablerade åsikten, och vad är hypotesen som ska bevisas, när det gäller svaga belastningar? Vi kan konstatera att den officiella uppfattningen är att de svaga belastningarna exempelvis från mobiltelefonmaster inte kan ge hälsoeffekter. Enligt huvudregeln skulle det alltså vara de som anser att mobiltelefonmaster ger hälsoeffekter, som har bevisbördan. Men uppfattningen om mobiltelefonmasternas oskadlighet är inte alls bevisad.

    Därför har även de som anser mobiltelefonmasterna ofarliga kravet på sig att bevisa sin hypotes. Det räcker då inte att konstatera att de termiska hälsoeffekterna är försumbara, utan det gäller att motbevisa allt som anförs till stöd för uppfattningen att mobiltelefonmaster har hälsoeffekter.

    Forskningsrådsnämnden konstaterade i fråga om amalgam, att det brister i kritisk inställning till den egna hypotesen. Uppenbarligen gäller detsamma elöverkänslighet. De som har till uppgift att fördela forskningsanslag, tycks i huvudsak anse att datorer, mobiltelefoner etc inte inte har negativa hälseffekter. Detta trots att en stor andel av mobiltelefonanvändarna anger att de upplever besvär av mobiltelefonerna. Och de tycks se till att forskningsanslagen i huvudsak går till forskare som delar denna uppfattning.

  3. Påverkansmöjlighet
    Vid seminariet påpekade Lars-Erik Varg från Örebro att vi människor är benägna att underskatta riskerna av det vi kan påverka själva. Exempelvis underskattar en rökare riskerna med rökning. Helt i linje med detta anser myndigheterna att mobiltelefonsändarna är ofarliga, eftersom dessas förekomst är någonting som myndigheterna kan påverka.

    Terminologi
    Det har varit mycket bekymmer om terminologin när det gäller hälsoeffekter av el.
    Elkänsliga är vi alla. Alla kan känna tillräckligt starka fält.
    Elöverkänsliga finns naturligtvis. Variation är det normala hos människan. Därför är detnaturligt att känsligheten för el varierar. För den som vill se är det uppenbart att det finns extremt elkänsliga. Varför inte kalla dem elöverkänsliga? Varför inte låta det ordet betyda precis vad det säger?

    Hur kan mobiltelefonmaster tänkas medföra hälsorisker?
    De frekvenser som används av mobiltelefonnät kan tränga genom kroppen. Det är denna egenskap som utnyttjas i mikrovågsugnar. Mobiltelefonmaster är dock mycket ineffektiva som mikrovågsugnar betraktade. Strålningen från mobiltelefonmasterna är för svag för att ge termiska hälsoeffekter på personer som befinner sig på marken. Det måste med skärpa framhållas att vad diskussionen gäller inte är de termiska hälsoeffekterna.

    Men därmed är det inte klart att mobiltelefonsystemen inte har hälsorisker. Kroppens signalsystem använder sig i hög grad av elektriska signaler. Det finns därför anledning att befara att strålningen från mobiltelefonnätet påverkar kroppens signalsystem.

    Hela idén med mobiltelefonnätet är ju att mobiltelefonmasterna ska påverka mobiltelefonerna, inte genom termisk effekt, utan genom att förmedla signaler. Det är då inte konstigt om kroppen reagerar på mobiltelefonnätet på samma sätt.

    Man vet att mobiltelefonin, inklusive fasadmonterade antenner, kan störa elektrisk utrustning. Det är då inte konstigt om känsliga personers system för överföring av signaler reagerar för svaga signaler, även signaler som är för svaga för att oavsiktligt påverka elektriska apparater, men tillräckligt starka för att påverka mobiltelefoner.

    Vid seminariet hävdades att mobiltelefonmaster inte kan ge upphov till cellförändringar som kan leda till cancer, möjligen bidra till att cancer utvecklas. Såvitt jag förstår bildas då och då cancerceller i människokroppen. Människan har dock ett försvarssystem, som normalt oskadliggör cancercellen.

    Om kroppen är försvagad, exempelvis av mikrovågor, kan det hända att kroppens försvar mot cancer inte fungerar. Det är då ganska ointressant om mikrovågorna kan ge upphov till cellförändringar.

    Goddag yxskaft
    I avsnittet om bygglov nedan diskuteras ett överklagat bygglov i Väse. En av dem som överklagade skrev:

    Vid exponering av denna typ av fält får jag bl a en migränliknande typ av huvudvärk. I slutet av juli månad 1997 försvann dessa symptom under några dagar. Det visade sig då att denna sändare var ur funktion på grund av åsknedslag.

    Länsstyrelsen skriver i sin motivering bland annat:

    Enbart den omständigheten att masten inger olust och inger farhågor för störningar hos klagandena kan inte anses vara sådana betydande olägenheter som åsyftas med bestämmelsen i 3 kap 2 § PBL.

    Den som överklagar talar om tydliga symtom som försvinner när exponeringen upphör. Länsstyrelsen talar om olust och farhågor.

    Gränsvärden för elektromagnetiska fält
    Jordmagnetismen ger i Sverige ett magnetfält på ca 50 mikrotesla.
    Internationellt finns gränsvärden för både lågfrekventa och högfrekventa fält.

    De internationella gränsvärdena för lågfrekventa fält varierar mellan 100 och 1.000 mikrotesla, beroende på exponeringens längd, om det är yrkesexponering etc.

    I Sverige anses de internationella gränsvärdena för lågfrekventa fält alldeles för höga. I Sverige rekommenderar man att fälten inte ska överstiga 0,1-0,2 mikrotesla i bostäder och kontor.

    Man kan undra hur fält på drygt 0,2 mikrotesla kan ha någon betydelse, när jordmagnetismen ger ett fält på 50 mikrotesla. Anledningen är att jordmagnetismen är ett stationärt fält. Växelfält kan påverka kroppen, även om de är mycket svaga.

    Den svenska rekommendationen för lågfrekventa elektriska fält är max 10 V/m.

    Europanormen, som 1995 fastställdes som svensk standard SS-ENV 50 166-2, ger rekommendationer för exponering för högfrekvent strålning. De rekommenderade värdena för allmänheten är fem gånger lägre än motsvarande rekommendationer för yrkesexponering.

    Vid frekvensen 900 mHz, den hittills vanligaste mobiltelefonfrekvensen, är gränsvärdet för allmänheten 4,5 W/m², vilket är detsamma som 41 V/m. Samma värden anges också i rekommendationer från FNs världshälsoorganisation WHO. Gränsvärdet är satt med utgångspunkt från termiska hälsoeffekter. Enligt uppgift är utgångspunkten för gränsvärdet att en kaninlins grumlas på 30 minuter vid en exponering av 100 W/kg = 2.050 V/m. Säkerhetsgränsen för yrkesverksamma sattes till en tiondel av detta värde. För allmänheten delade man med ytterligare fem, och fick 2 W/kg = 41 V/m.

    De internationella gränsvärdena för högfrekventa fält godtas i Sverige. Om Sverige anser de internationella gränsvärdena för lågfrekventa fält alldeles för höga, kan man då misstänka att de internationella gränsvärdena för högfrekventa fält, som godtas i Sverige, också är alldeles för höga?

    1) Det svenska gränsvärdet för lågfrekventa fält är alltså 10 V/m, medan gränsvärdet för 900 mHz är 41 V/m. Vad finns det för anledning att tro att gränsvärdet kan vara högre för högfrekventa fält än för lågfrekventa? Mycket talar för att det omvända gäller.

    2) De internationella gränsvärdena för lågfrekventa fält förefaller tusen gånger för höga. Om samma gäller de högfrekventa fälten, så borde gränsvärdet vid 900 mHz vara 4,5 miliwatt/m², alltså 0,041 V/m.

    Pulsad strålning
    Kännetecknande för GSM-systemet är att signalerna är pulsade. Varje sekund delas upp i drygt 200 delar. Varje sådan del delas upp i 8 delar. Varje mobiltelefon använder endast en av dessa åttondelar. Varje sändare i en basstation kan använda allt från noll till åtta av dessa åtta delar. Att somliga reagerar så starkt på mobiltelefonnätet kan förmodas i hög grad bero på dessa pulser, som inte finns i radio- och TV-näten. Därför kan man inte utan vidare jämföra fältstyrkan från en GSM-sändare med fältstyrkan från en radio- eller TV-sändare.

    Officiell uppfattning om hälsoriskerna
    Enligt Strålskyddsinstitutet är det helt klart att det kan förekomma fältstyrkor på enstaka V/m i utrymmen innanför fasadmonterade mobiltelefonantenner. De säger: ”Det innebär inget strålskyddsproblem, men kan innebära en risk för störningar på känslig elektronisk utrustning”.

    Strålskyddsinstitutet säger även: ”Sammanfattningsvis gäller att basstationer för mobiltelefoni inte innebär någon risk ur strålskyddssynpunkt”. Med andra ord kan ingen bli sjuk av en basstation för mobiltelefoni, inte ens en extra känslig person som sitter innanför en fasadmonterad antenn.

    Väse-fallet
    Regeringens ärende avseende det överklagade bygglovet är en tjock bunt handlingar. Handlingarna är av skiftande slag. Det finns dokumentation av subjektiva bedömningar av påverkan. Det finns också vetenskaplig dokumentation som indikerar påverkan på hälsan av mobiltelefonnätet.

    Alla som har till uppgift att bilda sig en uppfattning om mobiltelefonmasters hälsoeffefkter, alltså bl a alla som ska formulera en försiktighetspolicy för mobiltelefoner, bör ta del av detta ärende.

    Testning av elöverkänslighet
    De provokationstester jag har tagit del av har i regel varit utformade så att de inte kunnat ge rätt resultat.
    Wennberg m fl gjorde en undersökning ”Reaktioner vid exponering för elektriska och magnetiska fält” publicerad i den vetenskapliga skriftserien Arbete och hälsa 1994:9. Exponeringstiden varierade mellan 30 och 90 sekunder. Man förväntade sig att försökspersonen skulle reagera som ett mätinstrument, och på en gång avgöra när exponeringen startade och upphörde. Trots dessa orimIiga förutsättningar fick man en svag indikation att försökspersoner kunde uppfatta exponeringen.

    Sol-Britt Lonne-Rahm, Hudkliniken Karolinska sjukhuset, m fl har med anslag från f d Arbetsmiljöfonden gjort en undersökning ”Effekt av elektriska/magnetiska fält och mental stress på subjektiva besvär, inflammatoriska mediatorer och stresshormoner hos elkänsliga och kontrollpersoner – en provokationsstudie”. Rapporten är odaterad. Exponeringstiden var en halvtimma. Även detta var för kort tid för de valda försökspersonerna. Man valde nämligen ut försökspersoner som reagerade relativt långsamt.

    Urvalet av försökspersoner var alltså kontraproduktivt om syftet var att få fram sanningen. Ett resultat av urvalsprocessen var att de som blev kvar var betingade att reagera när de trodde att de exponerades. Det är ett inom allergologin välkänt faktum att allergiker regelmässigt reagerar på detta sätt. Det börjar med att man blir allergisk. När man lärt sig att man är allergisk mot en viss exponering, kan man betingas att bli sjuk, redan av att tro sig exponerad.

    Den som är allergisk mot rosor, kan bli sjuk av plastrosor. Betingningen bevisar alltså inte att patienten som testades för elöverkänslighet inte är elöverkänslig. Tvärtom tyder betingningen på att patienten är elöverkänslig, dock inte så elöverkänslig som det kan förefalla. Tydligen var detta faktum okänt för forskargruppen, som alltså inte visste hur man skulle hantera betingningen. Om man testar hypotesen allergi, så ska man naturligtvis ha med en allergolog, som är förtrogen med hur betingning uppstår.

    Ovanstående visar varför elöverkänsliga är skeptiska eller negativa till dubbelblindtester. Men rätt utförda dubbelblindtester är av stort värde. Det gäller att personer med all erforderlig kompetens knyts till projekten. Det är viktigt att de elöverkänsliga får delta i uppläggningen av försöken och i utvärderingen.

    Olle Johansson har gjort en metodstudie med mobiltelefoner. En försöksperson kunde i samtliga fall avgöra om en mobiltelefon var påslagen.

    De elöverkänsliga kan berätta om de dubbelblindtester som slumpen bjudit på, och som klart visar att den elöverkänslige kan reagera utan att känna till den aktuella exponeringskällan.

    Jag har redan nämnt de positiva effekterna av elsanering. Alla blir inte hjälpta av elsanering. En anledning är att det förekommer felaktigt utförda, och därför verkningslösa elsaneringar. En anledning är att sedvanlig elsanering inte hjälper den som är svårt överkänslig mot mikrovågor.

    Erfarenheter av mobiltelefonantenner
    Åtskilliga människor upplever starka hälsobesvär som de relaterar till mobiltelefonantenner. Mot bakgrund av vad som sagts ovan, vore det synnerligen ovetenskapligt att utan vidare avfärda alla dessa personers erfarenheter som nacebo (suggestion).

    Per Segerbäck bor i en metallåda. Förut kunde han vistas på tomten en stund, men med de mobiltelefonantenner som finns i dag, svimmar han efter 20 min på tomten.

    Forskning om hälsoeffekter av mobiltelefon- system
    Vid seminariet uttalade flera av de medverkande, om jag minns rätt, att det inte forskats så mycket om hälsoeffekter av högfrekventa fält. Därför har man inte underlag för en specifik försiktighetsprincip lik den som gäller för lågfrekventa fält.

    I broschyren ”Hälsa, miljö och säkerhet inom mobil telefoni”från Telia, sägs bland annat:

    ”Det har gjorts mer än 10.000 olika studier och forskningsarbeten runt om i världen som har handlat om de elektromagnetiska fältens eventuella inverkan på människors hälsa”.

    Alltså två motstridiga besked. Faktum är att det gjorts åtskillig forskning om mobiltelefonsystems inverkan på hälsan. Denna forskning har givit åtskilliga indikationer att även mobiltelefonsändare i master har hälsoeffekter. Att myndigheterna förnekar detta beror antingen på att man inte haft kompetens eller intresse att ta till sig vad forskningsrapporterna säger, eller att man inte har något intresse av att sprida denna kunskap.

    Det krävs tydligen att myndigheternas arbete får en ny inriktning. Förmodligen krävs nyanställning av personal med erforderlig kompetens.

    En intressant undersökning utfördes av dr Lebrecht von Klitzing, tysk biofysiker vid Lübecks universitet. Vid en fältstyrka på 0,1 mikrowatt per kvadratcentimeter, motsvarande 1 miliwatt per kvadratmeter, eller 9,1 milivolt/m, syntes utslag på EEG i 10 Hz-området. Jämför vad jag sagt ovan om att gränsvärdet kanske skulle vara 4,5 miliwatt per kvadratmeter eller 41 milivolt/m.

  4. Humlan kan flyga
    Vi vet att humlan kan flyga, oavsett om vi kan förklara hur det går till.
    Åsikterna går isär om hur mycket vi vet om på vilket sätt elektriska och magnetiska fält skulle kunna påverka hälsan. Vi måste ändå tro på det vi ser, nämligen att somliga får påverkan på hälsan.

    Mats Hulth, Stockholms stad säger i ett utlåtande 1998-09-09:

    ”Radiovågor är inte, i lagens mening, att betrakta som sanitär olägenhet, eftersom inga vetenskapliga bevis finns för hälsoeffekter”.

    Detta uttalande citeras av Telia. Men uttalandet stämmer inte. Vetenskapen kan noga räknat inte bevisa någonting. Man kan bara tala om vetenskapliga indikationer och vetenskapens officiella ståndpunkt vid en viss tidpunkt. Det finns tillräckligt tydliga indikationer på att radiovågor har hälsoeffekter. Humlan kan flyga, det är det avgörande. Men vi vet även en hel del om vad dessa hälsoeffekter kan bero på. Till detta kommer att Stockholms stad inte vill forma en policy för hela Sverige. Tvärtom sägs i samma utlåtande att man vill invänta nationella riktlinjer, vilket naturligtvis också kan ifrågasättas när det sägs av huvudstaden.

    Man radonsanerar hus för att det inte ska bli ytterligare några cancerfall efter flera decenniers exponering. Mobiltelefonantenner ger besvär på kort tid. Visserligen blir det inte cancer på en gång, men om det blir besvär så snabbt, så är det ganska hög sannolikhet att cancer och andra sjukdomar utvecklas så småningom i åtskilliga fall.

    Socialstyrelsen skriver i sitt brev till Stockholms kommun:

    Inga samband konstaterade

    Det finns personer som upplever besvär

    Om det finns personer som fått besvär av mobiltelefonantanner, då finns det ett samband mellan antennerna och hälsoeffekter, då kan humlan flyga.

    Den centrala frågan är alltså: Ska vi fortsätta att bevilja tillstånd till basstationer var som helst, även på husväggar, där tillståndsgivaren inte vet placeringen, och där elektriska apparater innanför väggen kan störas, med motiveringen att vi inte vet om humlan kan flyga, när det egentligen är ganska uppenbart att humlan kan flyga?

    Hur man kommunicerar med elöverkänsliga
    Örebro läns landsting är ett av de få i Sverige som ordnat ett särskilt omhändertagande för bland annat elöverkänsliga. Det benämns Centrum för Miljökänslighet (CSM).

    I Ljusglimten nr 1 1998 skriver Gerd Stenman bland annat följande om denna verksamhet:

    Nästan samtliga i vår enkät anser sig inte ha fått någon hjälp och inte heller några förslag till åtgärder i hem- och arbetsmiljö. Samtliga 21 har dessutom svarat att deras elöverkänslighet inte förbättrats av kontakten med CSM.

    Några har t o m fått råd som lett till försämring. Patienterna har också kommit i kläm genom att myndigheter, andra vårdgivare och CSM hänvisat till varandra när det gällt beslut som rör elöverkänsliga.

    Patienternas och CSMs utgångspunkter har uppenbarligen inte stämt överens. Förväntningarna var från början olika. Kunskapsläget om elöverkänslighet var mycket bristfälligt och CSM har i praktiken inte kunnat ge patienterna någon hjälp och lindring. Mot denna bakgrund kunde man dock ha önskat en annan attityd och metodik i kontakten med patienterna. Många har upplevt sig starkt ifrågasatta och inte tagna på allvar.

    Från föreningens sida vill vi dock tillägga att vi nu möter en större försiktighet och ödmjukhet från CSMs sida än vad vi upplevde i början av projektet. Trots att man i sin slutrapport inte ”rekommenderar elsanering som generell åtgärd till elpatienter” så avfärdar man inte helt elektromagnetiska fält som orsak till patienternas besvär. CSM hänvisar till att man faktiskt inte vet! Deras metodik har gått ut på ”undvikande beteende” när det gäller elproblematiken och man har i stället ägnat energi åt frågor inom ramen för ”sjuka-hus” problemet exempelvis ventilation, städning och andra psykosociala faktorer som arbetets organisation.

    Ett treårigt projekt som kostat mycket pengar för Örebro läns landsting har egentligen inte alls lett utvecklingen framåt för el-överkänsliga patienter! Detta beklagar vi djupt från FEB Örebro.

    Jag deltog när CSM i Örebro presenterade sina undersökningar av amalgamskadade och elöverkänsliga för landstinget i Sörmland. CSM pläderade då för ett konsultativt förhållningssätt. Patienten ska inte komma till läkaren och beställa behandling. Det är läkaren som är expert.

    Många av oss amalgamskadade och elöverkänsliga upplever att vi vet mycket som läkarna inte vet, därför att vi har tagit till oss vetenskapens senaste rön om de frågor som rör just vår hälsa. Konsultativt förhållningssätt innebär ofta i praktiken bristande intresse för att ta till sig kunskap som strider mot vad man fått lära sig. Jämför vad som sägs ovan om forskning om elöverkänslighet.

    SOU 1998:48 Kontrollerad och ifrågasatt? – intervjuer med personer med funktionshinder ger glimtar av de elöverkänsligas besvärliga situation, inte minst försäkringskassornas ovillighet att erkänna elöverkänslighet.

    Vid seminariet framträdde Lars-Erik Varg, psykolog från Örebro. Han framförde kloka synpunkter. Det gäller att inte manipulera de elöverkänsliga, men få en god relation. De elöverkänsliga som varit patienter, önskade säkertatt dessa råd tillämpades i Örebro.

    Åtgärder för att öka kunskapen

    Forskning om biologiska funktioner
    Det har redan kommit fram en hel del kunskap om de biologiska mekanismerna när kroppen utsätts för elektromagnetiska fält. Som nämns ovan är ett stort problem att de framgångsrikaste forskarna har svårt att få anslag. De får i stor utsträckning förlita sig till frivilliga forskningsfonder, exempelvis Cancer- och allergifonden. Detta måste givetvis åtgärdas utan dröjsmål.

    Bra dubbelblindtest omgående
    Flera intressanta studier av påverkan av mobiltelefonantenner har redan gjorts, men fler behöver utföras.
    Det är inte svårt att genomföra ytterligare dubbelblindtest för att kontrollera de tecken som redan finns på att en tillräckligt elöverkänslig person kan känna påverkan av mobiltelefonmaster.
    Om somliga elöverkänsliga känner påverkan så tydligt att de blir illamående, eller det ger utslag på EEG, så kan man inte säga att masterna inte har hälsoeffekter.

    Den svåra frågan är hur kraftig signalen behöver vara för att ge hälsoeffekter, eller med andra ord hur långt från masten man måste befinna sig för att slippa hälsoeffekter (antennernas riktverkan spelar ju också in). Det går naturligtvis inte att svara generellt på denna fråga, utan den individuella känsligheten spelar in.

    Det handlar om att välja ut tillräckligt elöverkänsliga personer, välja ut en försöksplats med minimal påverkan av master eller annan elektricitet, ha tillräckligt antal exponeringscykler, ha tillräckligt långa perioder av exponering respektive icke exponering samt i detalj registrera försökspersonens reaktioner, subjektiva, och om möjligt objektiva, som ökad puls och ökat blodtryck. EKG och EEG bör också registreras, men i detta moment måste elektricitet tillföras försöksplatsen. Sedan gäller det att korrekt utvärdera sambandet mellan exponering och reaktion. Reaktionen kan vara fördröjd, och sitta i lång tid efter exponeringen. Den kan också vara beroende av dagsformen. Betingning, som ofta drabbar elöverkänsliga, kan snedvrida resultatet, men med tålamod bör det gå att se ett reaktionsmönster, om överkänsligheten för exponeringen är verklig.

    Mälardalens högskola har miljöprofil. Därför kanske högskolan kan vara huvudman för ett forskningsprojekt tillsammans med kommunen och representant(er) för de elöverkänsliga.

    Det är inte förenat med några större tekniska svårigheter att åstadkomma bra dubbelblindtester. Det är angeläget att sådana tester inte fördröjs av administrativa svårigheter, utan snart kan genomföras.

    Försiktighetsprincipen
    Innan man diskuterar åtgärder för att begränsa hälsoeffekterna, måste man reda ut vad försiktighetsprincipen innebär.

    Försiktighetsprincipen krävs av två skäl:

    1) Innan det föreligger något slags vetenskapligt konsensus om vilka hälsoeffekter i detta fall mobiltelefonstationer har, måste man bedöma vilken försiktighet denna osäkerhet bör föranleda.

    Oavsett vilka vetenskapliga konsensusbeslut som fattats, kan man inte vara säker på att konsensusbesluten avspeglar verkligheten. Tvärtom är vår kunskap alltid ofullkomlig. Därför behövs alltid en försiktighetsprincip för att skydda sig mot okända faror.

    Amalgamskador och läkemedelsbiverkningar
    Den här framställningen tar inte upp frågan om medicinskt samband mellan amalgam och elöverkänslighet, även om mycket finns att säga om den saken.
    Amalgamskador och elöverkänslighet bedöms av myndigheterna i princip efter samma mall, läkemedelsbiverkningar på ett helt annat sätt. Därför är det av intresse hur försiktighetsprincipen tillämpas på amalgamskador och läkemedelsbiverkningar.

    LÄKEMEDELSBIVERKNINGAR
    1 september 1998 kunde man läsa i dagspressen att 34 rapporter med misstänkta psykiska biverkningar av Pulmicort kommit in till Läkemedelsverket. I förhållande till den mycket stora försäljningen är biverkningarna oerhört ovanliga. Biverkningarna av Pulmicort ses som ett problem, trots att de få fallen av misstänkta biverkningar kan bero på att de psykiska problemen råkade sammanfalla i tiden med insättningen av Pulmicort.

    AMALGAM
    Man kan konstatera att biverkningar av amalgam behandlas med en helt annan måttstock än biverkningar av läkemedel. Den officiella siffra som förtjänar att nämnas är att över tusen personer varje år får kostnadsfri amalgamsanering på grund av biverkningar av amalgam. De verkliga biverkningarna av amalgam tycks vara mycket allvarligare. Tandvårdsskadeförbundet har sammanställt rapporter omfattande över 2.000 amalgamsaneringar. Slutsatsen är att 80% eller fler av kroniskt sjuka, som amalgamsaneras på rätt sätt, får avsevärt förbättrad hälsa.

    DISKUSSION
    Om utsättning av ett läkemedel leder till att 80 % får avsevärt förbättrad hälsa, så brukar man inte säga att det troligen är en slump. Man brukar i överensstämmelse med försiktighetsprincipen säga att om ett eller flera av de ifrågavarande symtomen uppstår hos en patient som använder det läkemedlet, så ska läkemedlet sättas ut på den patienten.

    Det finns ingen anledning att resonera på något annat sätt när det gäller biverkningar av amalgam. Att ta bort ett gift som har satts in i kroppen är inte en behandlingsmetod som behöver vara garanterat effektiv. Ändå kräver Socialstyrelsen att det är hundraprocentigt vetenskapligt fastställt i det enskilda fallet att amalgamet lett till sjukdomen, innan man finner skäl att patienten befrias från amalgamet. Det är ju när man introducerar ett preparat eller en behandlingsmetod, exempelvis att fylla hål i tänderna med amalgam, som man ska kräva att det är vetenskapligt styrkt att biverkningarna är acceptabla.

    Riksdagen beslutade dock 4 juni 1998, att biverkningar av amalgam från 1 januari 1999 ska behandlas på samma sätt som biverkningar av läkemedel. Riksdagen uttalade också att användning av amalgam ska förbjudas av hälsoskäl med hänvisning till försiktighetsprincipen, så snart EUs regler tillåter detta.

    Överkänslighet för lågfrekventa fält
    SAF och fackförbunden är överens om att elöverkänslighet är ett stort problem. Elsanering av arbetsplatser sker nu på många håll, ofta med stor framgång.

    Men myndigheternas inställning är att man inte vet om elöverkänslighet över huvud taget existerar. Detta är anledningen till att riksdag och regering inte kan rekommendera kommunerna att bevilja bostadsanpassningsbidrag för elsanering. I en undersökning av effekter av elsanering med bostadsanpassningsbidrag framkom det att i nästan samtliga de undersökta fallen fick patienten avsevärt minskade besvär genom den minskade elexponeringen. Socialstyrelsen, som är den medicinska myndigheten, ansåg sig inte kunna bedöma om undersökningen visar att elöverkänslighet existerar. Men boverket, som inte har medicinsk kompetens, ansåg sig kunna säga att undersökningen inte visar att elöverkänslighet existerar. Om man hade låtit försiktighetsprincipen vara vägledande, så skulle man naturligtvis ha kommit fram till att det är motiverat att lämna bostadsanpassningsbidrag för elsanering av bostäder.

    Försiktighet med att exponera normalbefolkningen för lågfrekventa fält
    I fråga om normalbefolkningen säger man att försiktighetsprincipen ska tillämpas. De elektromagnetiska fälten ska generellt begränsas. Dock ska en ekonomisk bedömning göras. Försiktighetsåtgärder kan sättas in om de inte är för ekonomiskt betungande. Eftersom det officiellt inte är klarlagt att det finns någon som verkligen är elöverkänslig, har man en restriktiv inställning till försiktighetsåtgärder.

    I själva verket är det en hög frekvens av personer som redan efter relativt kort tid får elöverkänslighetsporblem. Detta motiverar att betydande kostnader läggs ned på att reducera onormalt starka fält.

    Mobiltelefoner och elöverkänsliga
    I Socialstyrelsens brev till Stockholms stad 1998-03-30 sägs att inga samband mellan mobiltelefoni och hälsa är konstaterade, men det finns personer som upplever besvär. Strålskyddsinstitutet säger

    ”Sammanfattningsvis gäller att basradiostationer för mobiltelefoni inte innebär någon risk ur strålskyddssynpunkt”.

    Strålskyddsinstitutets slutsats är oförenlig med försiktighetsprincipen. Om det finns personer som upplever besvär, så innebär försiktighetsprincipen att man måste ta på allvar att det finns personer som upplever besvär. Inte nog med detta. Det finns forskning som indikerar att besvären beror på basradiostationerna. Försiktighetsprincipen bjuder då att ta denna forskning allvarligt, och inte minst se till att dessa personer har någonstans att ta vägen.

    Mobiltelefoner och normalbefolkningen
    Om det finns personer som efter kort tid mår dåligt av basradiostationerna, hur många tar då skada efter flera decenniers belastning? Försiktighetsprincipen bjuder att i dagsläget undvika att placera basradiostationerna nära befolkningskoncentrationer.

    Enskilda och allmänna intressen – bägarmodellen
    Det framhålls med rätta att en avvägning mellan enskilda och allmänna intressen måste göras. Men vad är egentligen enskilda och allmänna intressen?

    En god folkhälsa är ett viktigt allmänt intresse. Därför arbetar nu Nationella folkhälsokommittén med att penetrera hur folkhälsan ska kunna förbättras.

    Det blir allt mer uppenbart att summan av alla negativa miljöpåverkningar som amalgam, tillsatser till födoämnen, biverkningar av läkemedel, avgaser från bilar, kemikalier i hem och på arbetsplatser är ett stort folkhälsoproblem. Elektriska och magnetiska fält och elektromagnetisk strålning är också sådana negativa påverkningar. Bägarmodellen lär oss att det är summan av påverkningarna som leder till sjukdom. Det måste då vara ett stort allmänt intresse att den negativa påverkan från el begränsas. Mobiltelefonoperatörernas ekonomiska intressen kan då inte få fritt spelrum.

    Åtgärder för att begränsa hälsoeffekterna av mobiltelefonantenner

    Elsanering
    Det finns nu färg som absorberar mobiltelefonstrålningen. Men det går inte att utestänga mobiltelefonstrålningen utan att samtidigt stänga ut dagsljuset. Till och med ventilationen är ett problem. Det finns någon enstaka som valt en så drastisk elsanering att till och med fönstren täcks för, men de flesta tycker inte att de kan acceptera att leva på detta sätt.

    Frizoner
    De som är starkt överkänsliga för mobiltelefonstrålning väljer i regel att fly till en plats med minsta möjliga strålning, om de ekonomiska möjligheterna föreligger. Mobiltelefonnätet byggs dock ut allt mer, och det blir allt svårare att hitta en lämplig plats. Den som etablerat sig på en lämplig plats, finner ofta att denna förstörs av nya master.

    Det råder alltså ett brådskande behov av frizoner. Det måste vara möjligt för den elöverkänslige att etablera sig på en plats, som han vet inte i framtiden kommer att påverkas av master. Naturligtvis ska man vid bestämmande av frizonerna ta hänsyn till bostäder eller anläggningar som redan anordnats för elöverkänsliga.

    Givetvis måste hänsyn tas till radio- och TV-sändare, flygstråk etc. Frizoner kan upphävas om alla tecken på strålningens inverkan på hälsan visar sig falska.

    På seminariet framförde en av experterna argumentet att frizoner skulle kräva att alla kommunikationssatelliter stängdes av. Detta är inte något seriöst sätt att diskutera frågan. Idén med frizoner handlar om att göra det bästa möjliga i en målkonflikt. Med frizoner kan vi inte hjälpa dem som störs av satelliter, men vi kan hjälpa dem som störs av närbelägna mobiltelefonmaster och andra ungefär lika allvarliga belastningar.

     Lämpliga lägen för nya master

    Det är viktigt att tänka sig för var nya master placeras, inte bara med tanke på elöverkänsliga, utan även med tanke på normalbefolkningen.

    Om man följer försiktighetsprincipen så undviker man platser som den nu aktuella i Väse, alltså alldeles intill ett samhälle med 500-600 boende och 100 m från ett daghem, i ett i övrigt mycket glest bebyggt område. Anledningen till att just denna plats valdes var troligen inte att man ville ge de boende i Väse goda mobiltelefonförbindelser. Anledningen var troligen att man bortsåg från risken för negativa hälsoeffekter.

    Experterna framhåller gärna att strålningen är starkast 50-300 m från masten, och sedan snabbt blir svagare vid ökat avstånd. Detta är knappast något argument för att placera en mast 100 m från ett daghem.

    Självklart behöver även i detta sammanhang hänsyn tas till existerande anläggningar speciellt avsedda eller lämpade för elöverkänsliga. I Väse finns en elöverkänslig som med den nya masten skulle få sin situation ytterligare försämrad.

    Att inte placera masterna för nära samlad bebyggelse, och samtidigt undvika att masterna förstör möjligheterna att upprätta frizoner, behöver inte vara någon målkonflikt. Det är bra om de elöverkänsliga inte behöver bo isolerade i skogen.

    Beslutsapparaten

    Översiktsplaner, områdesbestämmelser
    I kommunens översiktsplan regleras markens användning. Där redogörs för natur- och kulturvärden som bör bevaras, områden som är lämpliga för olika slags bebyggelse etc. Översiktsplanen kompletteras med fördjupade översiktsplaner som detaljreglerar avgränsade områden eller reglerar någon särskild fråga.

    Översiktsplanen är inte bindande för kommunen, men den har ändå betydelse vid avgörande av bygglovsansökningar.

    Områdesbestämmelser är juridiskt bindande bestämmelser för ett angivet markområde. För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan får med områdesbestämmelser regleras grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse eller fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål.

    Det är kanske möjligt att i en fördjupad översiktsplan eller områdesbestämmelser ange frizoner, alltså områden som ska skyddas mot strålning från mobiltelefonmaster etc.

    Lagändring för frizoner
    Det är möjligt att det krävs lagändringar för att tillåta kommunerna att upprätta frizoner. En översiktsplan har kanske inte tillräcklig juridisk tyngd för ändamålet. En områdesbestämmelse kanske inte kan omfatta ett tillräckligt stort område.

    Jag förmodar att det är nödvändigt att införa lagregler som förelägger kommunerna att inrätta frizoner.

    Bygglov

    De två huvudfrågorna när det gäller bygglov är:

    1) Får och ska man vid bygglovbeslut ta hänsyn till hälsoeffekter på allmänheten av mobiltelefonmaster?

    2) Vilka bedömningar ska i så fall göras?

    ÖVERKLAGAT  BYGGLOVÄRENDE
    Karlstads kommun beviljade 21 mars 1997 bygglov för en mobiltefonmast på fastigheten Helgetorp 1:6 i Väse. Bygglovet överklagades, och 20 augusti 1998 beviljade regeringen inhibition.

    Regeringen torde vara tvungen att i samband med överklagandet ge besked i ovanstående frågor.
    På den första frågan kan man förvänta sig ett klart ja eller nej. Boverket svarar ja. Det är logiskt att man inte får uppföra en mast om den inte kan användas för avsett ändamål.

    Regeringens svar på den andra frågan ska kopplas till det aktuella ärendet, men bör kunna ge en hel del vägledning om hur andra ärenden bör bedömas. Boverket och Socialstyrelsen ger i sina svar kloka synpunkter. De framhåller att en bedömning av hälsoeffekterna av sändaren ska göras. Det är då mycket märkligt att Boverket landar på bedömningen att masten i Väse bör tillåtas, trots att den föreslagna platsen är sällsynt olämplig, alldeles intill ett samhälle, och endast 100 m från ett daghem, i ett i övrigt glesbebyggt område, där det borde gå att hitta bättre placeringar.

    ANSTÅND
    Om kommunen påbörjar arbete för att upprätta områdesbestämmelser som ska reglera uppförandet av mobiltelefonmaster, så kan byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgörandet av en bygglovansökan i upp till två år.

    Miljöskydds- eller strålskyddsärende
    Miljönämnden har möjlighet att förbjuda miljöfarlig verksamhet. Det kan hända att miljönämnden kan förbjuda användning av en mobiltelefonmast, även om bygglov för uppförandet inte kan avslås.

    Miljöskyddslagen kan förmodligen inte åberopas. Den är nämligen inte tillämplig i fråga om elektriska och magnetiska verkningar av en elektrisk anläggning, varom särskilda bestämmelser gäller.

    Jag förmodar att strålskyddslagen är tillämplig. Den gäller såväl joniserande som icke-joniserande strålning. Den föreskriver att den som bedriver verksamhet med strålning skall med hänsyn till verksamhetens art och de förhållanden under vilka den bedrivs, vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att hindra eller motverka skador på människor, djur och miljö. Ett avtal mellan staten och mobiltelefonoperatörerna upphäver naturligtvis inte strålskyddslagen, och gällande avtal hindrar inte att operatörerna i möjligaste mån undviker ur hälsosynpunkt olämpliga lägen.

    Avsikten är att nuvarande miljölagstiftning 1 januari 1999 ska ersättas av miljöbalken.

    Förmodligen behövs ytterligare lagändringar för att öka möjligheterna att ingripa, exempelvis mot fasadantenner som stör elektriska apparater bakom fasaden, och därför troligen även är en avsevärd hälsofara för allmänheten.

    Handikapporganisationerna
    Intentionerna med FNs standardregler är att handikapporganisationerna ska vara självklara medaktörer i allt förnyelsearbete som på något sätt berör medlemmarna.

    Självfallet står det kommunala tjänstemän fritt att samlas utan att representanter för handikapporganisationerna är med, men när man ordnar ett seminarium där en rad centrala myndigheter och mobiltelefonoperatörerna medverkar, är det självklart att även den andra sidan ska komma till tals. Förhoppningsvis var det ett rent förbiseende att inte erbjuda FEB att sända en representant till seminariet.

    Det är viktigt att handikapporganisationerna får medverka i det fortsatta arbetet.

    Enligt Ljusglimten 1 1998 kommer Linköpings kommun i fortsättningen att samråda med Föreningen för El- och Bildskärmsskadade då nya bygglov är aktuella. Ett efterföljansvärt exempel.

    Lars Juhlin

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s