Till minne av Jan Åberg

Jan Åberg 1995

Jan Åberg var en av de första som engagerade sig i bildskärmsskadan elöverkänslighet  och som kritiskt granskade forskningen redan under 1990-talet.

 

Media som ett verktyg för desinformation

Forskning eller Förfall av Jan Åberg

FORSKNING eller FÖRFALL?
Jan Åberg 1995

En analys av de yrkesmedicinska klinikernas teori och praktik i allmänhet, och i synnerhet Huddinge Yrkes-och Miljömedicins tillämpning av kognitiv beteendeterapi på elöverkänslighet

Från projektidé och ansökan hos forskningsråd till genomförande och rapport.

Några förekommande nyckelbegrepp;Idiopati
fobi
hypokondriker                       =     ELÖVERKÄNSLIGHET?
dysfunktionell attribution
illness behaviour
somatiseringstendens

Några andra nyckelbegrepp – som inte gick att se:

etik
empati
genomskinlighet
offentlighetsprincip
consensusuttalanden bland yrkesmedicinare
Persona Phatologica enligt SoS diagnosnummer 30,01-30,99

– Jan Åberg –
Juni 1997

Den här skriften kan beställas från Tandvårdsskadeförbundet i Stockholm
ring 08 – 6419081 /6419083

2

FORSKNING eller FÖRFALL?

Innehåll:
Inledning 3

1. Bakgrund 4

2. Projektplan för kognitiv beteendeterapi 15

3. Sammanfattning av teori och hypoteser i projektplan 41

4. Prioriteringskommitténs bedömning av ansökan 42

5. Undersökningen 46

6. Sammanfattning av undersökningen 51

7. Avslutande diskussion 53

8. Appendix: Litteratur och bilagor 59

    De läsare som vill skaffa sig en hastig överblick kan läsa
    de båda sammanfattningarna kapitel 3 och 6 samt den
    avslutande diskussionen i kapitel 7

Kritik, uppslag, synpunkter mottages tacksamt av författaren på adress: V:a Fjärilsvägen 89, 461 64 TROLLHÄTTAN

E-mail: jan.aaberg@trollhattan.mail.telia.com.


3

FORSKNING OM ELÖVERKÄNSLIGHETElöverkänslighet är ett stort – och växande – problem. I Sverige finns det undersökningar som visar att var tionde person på arbetsplatserna uppvisar något symptom.
Forskningen har ännu inte kunnat närmare bestämma vad som sker när människor drabbas av elöverkänsligheten. Det finns många teorier.

En extrem ståndpunkt intas av de som hävdar att det inte är bildskärmar och annan elektrisk apparatur som är problemet. Att problemet i stället skulle vara människors oro iför ny teknik.
Det här synsättet har haft ett stort genomslag både vid yrkesmedicinska kliniker och hos tillsynsmyndigheterna.

Att patienter med bildskärmsskador eller besvär från elektromagnetiska fält inte blir trodda är naturligtvis en skandal. De har ofta blivit felaktigt bemötta eller tvingats in i en rundgång inom sjukvården eftersom diagnosen elöverkänslighet har varit omstridd.
En del av forskningen på elöverkänsliga utgår rent av ifrån att besvären hos patienterna består av vanföreställningar. Med hjälp av kognitiv beteendeterapi skulle sådana patienter kunna återanpassas till den elektriska miljön.

På Huddinge Sjukhus, som är ett av landets största forsknings-och undervisningsjukhus finns en Yrkes-och Miljöklinik. Här har man lanserat extrema teorier om vanföreställningar och utfört så kallas forskningsbehandling på ditremmitterade, elöverkänsliga.

Verksamheten är ett forskningsmässigt fiasko. Den håller möjligen igång en institution med samhällets forskningspengar. Men eftersom den inte är inriktad på orsakerna till patienternas lidanden, de elektromagnetiska fälten, så lämnar den patienterna i sticket. I bästa fall kan psykologisk terapi ses som ett slags symptombehandling. I värsta fall kan den bidra till att de elskadade blir ännu mer skadade och, som följd av det, psykologiskt knäckta.

Den här skriften handlar om kognitiv terapi på elöverkänsliga patienter vid Huddinge Sjukhus. Och om en nödvändig nyorientering.

På forskning, bekostade med allmänna medel, har vi rätt att ställa höga både etiska och vetenskapliga krav!


4

1. BAKGRUNDExemplet Erstorp
I slutet av 1976 började djuren på en gård i byn Erstorp utanför Finspång bli sjuka och självdö. En besättning av femtio mjölkkor fick nödslaktas. På våren 1977 började folket i byn att insjukna, den ena efter den andra. Magplågor, synrubbningar, blödningar och svimningar var vanliga symtom. Först förstod de ingenting. Men så kom de att tänka på att de fyra gårdarna i Erstorp hade en sak gemensam: de hade alla brunnar i grusåsen. Och om de skickade bort djuren till en gård utanför byn, blev djuren friskare. Men djuren blev dåliga igen när de togs hem. Byborna vände sig till kommunens hälsovårdsnämnd. De sa att de trodde att vattnet i brunnarna hade blivit förgiftat. De kommunalt ansvariga i Finspångs kommun slog ifrån sig: hela byn fick remiss till psykiatrisk mottagning i Norrköping. Man skulle undersöka om inte byborna hade blivit fixerade vid en vanföreställning att vattnet var förgiftat!

Sedan kom Björn Gillberg in i bilden. Han hade engagerats som ombud av byborna. Gillbergs anlyser visade att en gammal tipp i närheten av byn hade lakat ut stora hälsovådliga mängder av bland annat Tallium, ett råttgift. Talliumförgiftning kan bland annat medföra att de drabbade tappar hår och naglar. Dessutom fanns hälsovådligt höga koncentrationer av cyanid i vattnet. Allt talade alltså för förgiftning. Men ändå fortsatte den byråkratiska karusellen kring det förgiftade brunnsvattnet. Det dröjde 12 år innan kommunen, efter en fällande dom, till slut erbjöd förlikning i maj 1989.

Förklaringsmodellen
Under hela processen genomförde kommunaltjänstemännen och myndigheter i flera omgångar psykologisk krigföring mot Erstorpsborna. Man förklarade att:

  • ”Suggestion och psykiska pålagringsfenomen” kan ha bidragit till uppkomsten av symptomen.
  • ”…Kärnfamiljernas hälsostörningar måste ses mot en väsentligen psykosomatisk bakgrund.”
  • Myndigheters uttalanden och åtgärder enbart hade ”skapat oro och hälsostörningar” hos byborna.

Rätt i sak men ingen upprättelse
Författaren Nils Lalander gjorde en tillbakablickande studie av några av de största svenska miljöskandalerna efter andra världskriget i Sverige. Han fann då ett ständigt återkommande mönster:” `Vinnarna´ har fått betala för att äntligen få rätt. De har blivit tillstukade, somliga knäckta. De har åldrats snabbt. Ekonomiskt har de inte tjänat på att `bråka´. Vare sig tack eller ursäkter har de fått skörda. Förtal och bakdanteri har inte varit ovanligt.

Ett inte ovanligt grepp har varit att utpeka´bråkiga´ som `hysteriska´, `psykopater´, `neurotiska´ eller `inbillningssjuka´.

Och ändå är vi, och med `vi´ menar jag hela det svenska samhället, den svenska demokratin, dess `bråkstakar´ stort tack skyldiga. De tog på sig det tunga spårandet i motlut. Tack vare dem har miljömedvetenheten och vaksamheten mot miljöhoten ständigt vuxit.”
(Ur ”Svenska Miljöskandaler” Sobers förlag 1995 av Nils Lalander. Min kursivering, JÅ)

Kunskapsförskingring
Om vi sedan fokuserar några andra grupper än de klassiska miljöskandalerna så måste till Nils Lalanders miljöskandallista åtminstone tre – till synes helt olikartade – kategorier adderas. De två första: offren för asbestanvändningen och flygbränslet MC 77. Samhällets tillsynsmyndigheter (speciellt Arbetarskyddsstyrelsen och Socialstyrelsen) var handlingsförlamade i decennier med hänvisning till att ”forskningen” och ”vetenskapen” inte var enad om vilken skadeverkan som asbesten och flygbränslet utövade på den mänskliga organismen. Trots ett överväldigande antal vittnesbörd om skadorna möttes de drabbade (och deras fackliga organisationer) av en närmast cementerad uppfattning hos tillsynsmyndigheterna, ”expertis” vid de yrkesmedicinska klinikerna med flera. Det vetenskapliga genombrottet kom i stället från ett annat håll, från fackligt håll. LO-läkaren Anders Englund fann 1974 att åtta arbetare på NOHAB i Trollhättan hade dött i mesoteliom. Därefter kom den vetenskapliga vändpunkten också vid de yrkesmedicinska klinikerna. Änkorna och de överlevande fick äntligen rätt om än inte sina nära tillbaka.

Mediapsykos
Den tredje gruppen, de elöverkänsliga, har betraktats på ett likartat sätt. Tidigt ute var Arbetarskyddsstyrelsen med dess överläkare Richardo Edström 1985. I polemik med dåvarande Arbetsmarknadsminister Anna-Greta hävdade han att det är massmedias debatt om bildskärmar som är farlig, och inte bildskärmarna i sig. Anna-Greta Leijons svar var att bildskärmsanvändarnas oro måste tas på allvar och att politikerna inte bara kan ta experterna på orden. (Läkartidningen 1985, ss 3484 och 4295).

Arbetarskyddsstyrelsens uppfattning backades upp av hjärnforskaren David Ingvar. Han kommenterade 1989 en undersökning om elöverkänslighet och hävdade då att en del av fenomenet berodde på felaktig information från massmedia till allmänheten. Tillsammans med beteendeprofessorn Bernhard Frankenhauser och hudprofessorn Sture Lidén och några tongivande kretsar inom Läkarsällskapet, normrerade de elöverkänslighet till närmast ett hysteriproblem. Andra, till exempel professorn i medicinhistoria, Karin Johannisson, förankrade sedan den här ”dagshysterin” i ett längre perspektiv. Det gjorde hon med utgångspunkt från ett resonemang om ”teknostress”: historien ”visar” att folk gång efter annan har blivit ”sjuka” (hysteriska) när stora tekniska omvälvningar inträffar. Det fanns bara en hake: Forskarna saknade helt forskningskompetens om de elektromagnetiska fältens fysik.

Desto allvarligare är Socialstyrelsens och Arbetarskyddsstyrelsens agerande. Trots att de enligt författning är ålagda en strikt neutralitet i vetenskapskontroverser så agerar både SoS och ASS åklagare, advoktat och domare på ena sidan i den är vetenskapskontroversen. Man behöver nog inte gilla akademiska trätor för att inse att sådant inte gynnar en fri, dynamisk och öppet sanningssökande forskning. Ängsliga forskare som agerar enligt något slags linjeprincip, och söker i facit, tillför sällan något väsentligt till de viktiga frågorna om hur arbetslivets villkor och folkhälsan ska förbättras.

Juridisk våda uppstår när myndigheter ”sliter” en vetenskaplig tvist som är en diskussionsfråga. Ett typexempel på det kan mycket konkret studeras i Uppsala Amalgamenhets JO-anmälan mot Socialstyrelsen. Det är en nedslående men mycket viktig illustration av hur Myndigheten överträder sina befogenheter. Man ställer sig på ena sidan en vetenskapskontrovers och agerar både mot de drabbade och den forskning som stödjer deras uppfattning. Den kan beställas hos Riksdagens Ombudsmän. Diarienumret är: 466296.

I en annan JO-anmälan mot Socialstyrelsen blev SoS prickad på grund av att man hade uttalat sig mot användningen av akupunktur på 70talet. Sådant ansågs då inte vara en beprövad och lämplig behandlingsmetod. JO fann att SoS överskred sina befogenheter att uttala sig i den här kontroversen och slog uttryckligen fast att det endast är HSAN, sjukvårdens ansvarsnämnd som kan bedöma vad som är ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, och då främst huruvida felbehandling har utförts. ( JO:s utslag från 1976 har diarienumret 211/75 och är av stort intresse också för dagens kontroverser både i amalgam-och elöverkänlighetsfrågorna.)

Forskningsläget om elöverkänslighet
Forskningen om elektromagnetiska fälts på verkan på biologiska organismer har en entydig tendens: samband med ohälsa upptäcks hela tiden. Däremot är det är helt oklart vilka (biologiska) mekanismer som ger insjuknandet. Vilket kan ta mycket lång tid att exakt fastställa; cancerforskningen till exempel har – trots att forskningsområdet har varit prioriterat – inte i detalj kunnat utröna alla de olika uppkomstmekanismerna. Sålunda vet man väldigt mycket om celldelning men mindre om den mängd olika anledningar som primärt får cellerna att börja bete sig onormalt. Det här är mycket viktigt att komma ihåg. Socialstyrelsen har ju i diskussionen om elektromagnetiska fält energiskt har framhållit att man inte med bestämdhet kan uttala sig om hälsoläget. Man har sagt att det inte finns någon ”känd mekanism” som idag närmare ger besked om hur nerv-och hudskador uppstår. Från detta faktum har sedan Riksförsäkringsverket och sjukkassorna dragit helt felaktiga slutsatser om de elskadades nedsatta arbetskapacititet. För om man är sjuk – diagnosen är i det här sammanhanget helt oväsentlig – och har nedsatt arbetskapacitet så har samhället ingen rätt att ifrågasätta det och förneka dem samhällets stöd, som Försäkringskassans förtroendeläkare så ofta gör. Det skapar enbart rättslöshet och social misär. De sjuka stöts ut från vårt sociala skyddsnät.De blir allt fattigare och sjukare.

Inom forskningen på elöverkänslighet har man kommit fram till en mängd alarmerande samband. Här några typexempel:

  • ”Det finns ett stort antal studier av samband mellan yrkesmässig exponering för Elektriska och Magnetiska Fält och risken att insjukna eller dö av leukemi och hjärntumör. En del av dessa visar statistiskt säkerställda associationer…” (SoS egen bedömning av yrkesrelaterad EMF-exponering, sidan 52: Cancer: Bedömning)
  • ”I flera studier av män i elektriska yrken har rapporterats en förhöjd risk för bröstcancer.” (Demier, Matanoski, Lomeris, Tynes m.fl. 91-92)
  • Förhöjd risk för maligna melanom förelåg för anställda inom svensk elektronik-och kommunikationsindustri samt hos elektronikingeniörer.” (Vågerö-Olin 83-82; De Guirre-88)
  • ”För hypofystumörer finns en signifikant förhöjning av gruppen lokförare och konduktörer.” (Flodérius 61-69)

(Citaten kan studeras i Socialstyrelsen egen utredning om hälsofeffekter av elektromagnetiska fält, SoS-rapport 1995:1. Här anförs givetvis också en hel del resultat som problematiserar de ovan citerade resultaten)SIF-undersökningen
När det gäller omfattningen av ohälsa är den undersökning som SIF genomförde tillsammans med 10 andra TCO-förbund vintern 1995 av stort intresse. I en enkät fick de medlemmar som ansåg sig vara elöverkänsliga bland annat beskriva sina symptom, arbetsplatsituationen, vilket stöd som de fått på sin arbetsplats. 2800 personer hade svarat på enkäten:

Symtom.

  • Av de 428 svaren (från SIF, från övriga TCO-förbund inkom 2338 svar) har 326 (76%) svarat att de har minst ett symptom.
  • Drygt hälften av kvinnorna har symptom som gäller Ögon men endast 38% av männen.
  • Med växande Ålder, Antal år och Antal timmar per dag vid bildskärm växer Antalet symptom både för kvinnor och män.
  • Vid en jämförelse mellan yngre och äldre kvinnor framhävs symptomet Hud för yngre kvinnor och Mun och Värk i ansiktet för äldre kvinnor…
  • Andra symtpom som framträder som första utpekade symptom är Sveda i ansiktet, Näsa och Värk i leder.( SIF- rapport ”Elöverkänslighet bland SIFs medlemmar”, 30/10-96)

På arbetsplatsnivå är problemen alltså kända. Det är också här som skyddsorganisationer och företagshälsovård gör något åt saken. En rad olika företag har utarbetat en policy för elöverkänslighet och sanerat arbetsplatserna: Öhmans fondkommission, försäkringsbolaget Skandia, SAS för att nu ta några exempel.

Seriös kognitionsforskning är viktig
Kognitionsforskning – forskning om hur vi upplever världen – är ingen nyhet. Den har sedan länge bedrivits, till exempel inom pedagogik. I det samhälle som nu tar form, det datoriserade och högteknologiska, blir ”Den Mänskliga Faktorns ” betydelse – paradoxalt nog – än viktigare att studera. Vi kan till exempel studera den svåra dialysolyckan i Linköping 1983 då 3 patienter dödades.Eller den stora spårvagnsolyckan på Vasaplatsen i Göteborg 1992 (16 döda och hundratals svårt skadade personer). Eller vid tillbudet med nödkylningssystemet (som man hade glömt bort att sätta på!) i ett svenskt kärnkraftverk, hösten 1996 (ingen kom till skada men härdsmälta hade kunnat uppkomma om ett annat allvarligt fel samtidigt hade uppstått).

I samtliga fall fanns stora brister på kognitionsforskningssidan:   de riskerna hade kunnat undanröjas och ingen alls hade behövt skadas om kognitionsforskning hade integrerats med teknisk utveckling (fram för allt manualer och handhavande och service av apparater). En sådan kognitionsforskning är både nödvändig och relevant. Den riktar sig mot faktiska risker som vi på olika sätt måste lära oss att observera på ett bättre sätt.

Kognitiv terapi
Med kognitiv terapi förhåller det sig något annorlunda. Det är en psykologisk/psykiatrisk verksamhet som ingår i en terapeutisk tradition att försöka hjälpa människor med bristande verklighetsuppfattning och en förvrängd självbild. Man behandlar olika sjukdomstillstånd från depression till Schizofreni. Utgångspunkten är alltid patienternas föreställningar, som genom öppen dialog kring problemen succesivt inringas och ”attackeras”, främst av patienterna själva, som via de med terapeuten gemensamt diskuterade hemuppgifterna, prövar olika tolkningssätt av verkligheten mellan terapitillfällena .

Det bör här observeras: grunden för den här terapin bygger på samförstånd och ömsesidighet med patienten; öppna kort utan någon manipulation. Så beskriver Carlo Perris, den främste svenske företrädaren på område, saken.
Han har skrivit två böcker i ämnet ”Kognitiv terapi i teori och praktik”, Natur och Kultur 1986 respektive ”Kognitiv psykoterapi vid schizofrena störningar”, Pilgrim Press 1991). Jag frågade Carlo Perris hur han vill positionsbestämma sin terapi i förhållande till traditionell psykodynamisk analys (Freud):
-Den vetter i vart fall mot det hållet, svarade han.
Huddinges Yrkes-och Miljömedicins praktiserande av kognitiv terapi var för honom helt okänd. Jag talade också med Hjördis Perris, som professor Birgitta Kolmodin-Hedman (Huddinge Yrkesmedicin) till mig angivit som referens och ”handledare” för Huddingegruppens kognitiva terapier på elöverkänsliga. Hon blev närmast förfärad eftersom inte hon över huvud taget inte hade varit i kontakt med den här verksamheten på Huddinge Sjukhus.

Skillnader mellan kognitiva terapier
Det finns en del avarter också inom den här diciplinen. I extremfallet kan den omfattas av ”terapeuter” som låser in vettskrämda fobiker i ett rum och tvingar dem, exempel människor med spindelfobier, att ta upp spindlar med händerna för att på så sätt få dem att ”vänja” sig vid de fredliga insekterna. En annan variant är så kallade ”omprogrammeringar” av sektoffer. Fast det är väl kanske tveksamt om de här avarterna egentligen kan betecknas som kognitiv terapi:   frivillighetsmomentet och ömsesidigheten mellan patient-terapeut är till exempel mycket diskutabelt.

Enligt Carlo Perris är det som skillnaden mellan eld och vatten att jämföra den här kognitiva beteendeterapin med kognitiv terapi. Den kognitiva beteendeterapin, eller Uppsalaskolan, utgår bland annat från institutionen för tillämpad psykologi i Uppsala, där bland annat psykologen Bengt Andersson varit verksam. Andersson har samarbetat mycket med stressforskaren Bengt Anetz som var klinikchef på Huddinges Yrkesmedicinska klinik. Uppsalaskolans teorier går ut på att man kan förändra beteendets ytstruktur. Perris teori går däremot ut på en nödvändig växelverkan mellan ytstruktur och djupstruktur. (Inom ett närbesläktat forskningsområde brukar lingvisten och språkforskaren Noam Chomsky tala om språkets ytstruktur och djupstruktur; dess innehållssida och dess uttryckssida och de fatala misstag som språkforskare kan begå om man ensidigt koncentrerar sig på det ena eller det andra. På samma sätt kan man betrakta förhållandet mellan de bägge ytterligheterna psykodynamisk teori och beteendeterapi.)

Så kallad ”kognitiv terapi” har även ibland använts i mycket auktoritära sammanhang, för politiska/militära syften. Det har gjorts när man velat bryta ned vissa slags beteenden och bygga upp andra ”nya” (och önskvärda). Den här ”terapin” kallas också ”hjärntvätt” .Vid ”framgång” ger den dock tämligen oönskade biverkningar: vitala delar av offrets personlighet utplånas…

Efterlyses: en öppen diskussion om villkoren för kognitiv terapi
Det måste dock betonas: vanligtvis bedrivs en etiskt försvarbar terapi av kognitionsstörningar. Samhällets kvalitetskrav finns i en författning från Socialdepartementet (SOU: 1996:138) med legitimationskrav på kognitiva terapeuter. Det samma gäller för andra psykoterapier, psykoanalys, hypnos och så vidare. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet inom sjukvården och personer som bedriver kognitiv terapi utan att ha tillräckliga kunskaper eller legitimation ska till Hälso-och sjukvårdens ansvarsnämnd anmälas för utkrävande av disciplinansvar. (Gäller det folk utanför den offentliga sjukvården är kvacksalverilagen och vanligt domstolsförfarande tillämpligt.)

Men trots att det finns höga etiska och fackmannamässiga krav på utövandet av kognitiv beteendeterapi är metoden, också när den utövas legitimt, kontroversiell. Främst kommer kritiken från en del freudianska psykoanalytiker som ibland gör anspråk på att kunna förklara allt – och därför inte kan förklara något. På den kognitiva terapins ”vetenskaplighet” verkar de ställa högre krav än på sig själva. Men det finns inget ”facit” på det här. Man håller på det man tror på men ska naturligtvis göra det med öppet visir. Vilket måste också här måste betonas, eftersom min analys görs med öppet kritiska förtecken mot den så kallade kognitiva beteendeterapin på elöverkänsliga patienter.
Kognitiv terapi som utövas av icke legitimerade ”terapeuter” är en snabbt ökande gråzon idag. Inom elöverkänslighetsområdet kan nämnas Institutionen för tillämpad psykologi i Uppsala samt Huddinges Yrkes-och Miljömedicinska klinik.

Det är dags att den nu dras fram i ljuset och diskuteras offentligt och ordentligt; de häftiga meningsuppfattningarna om denna metodik inom psykologfacket bör inte förbli någon intern angelägenhet. Vi vill ha en varudeklaration om vilka som står för vad!

När åsikt går före insikt
Forskare från andra discipliner som har studerat elöverkänslighetsforskningen är mycket förvånade över den vetenskapliga nivån på verksamheten; den har ofta inte passerat åsiktsstadiet. Både i form, innehåll och utveckling kan den kännetecknas som en vetenskapskontrovers – där det vetenskapliga undersökningsarbetet ofta har fått stå tillbaka till förmån för att stärka helt obevisade teorier, vilka à priori sedan utnyttjats för att ge vetenskapligt sken åt åsikterna. Sociologiprofessor Thomas Brante och sociologen Helena Norman vid högskolan i Örebro respektive Lunds universitet har utförligt beskrivit detta i ”Epidemisk masspsykos eller reell risk” (Symposion 1995). De tecknar där bilden av en forskning i allvarligt förfall. Det här var, åtminstone på Ingela Thaléns tid, väl känt också i Arbetsmarknads- och Socialdepartementen. Andra, Görel Thurdin exempelvis, har gått in i politisk närkamp med de här särintressena. I en briljant motion till Riksdagen (våren -97) kräver hon genomskinlighet i forskningen och ministerstyre för att folkviljan ska få ett genomslag också på ämbetsmannanivå. Den motionen är bilagd i appendix i slutet av texten.

Tala är silver…
Ovan redovisades hur Arbetarskyddsstyrelsen, Richardo Edström med flera tidigt förankrade sin förklaringsmodell. Sitt extrema uttryck fick detta när hudläkaren Sture Lidén – som fått miljontals kronor av forskningsmedlen till elöverkänslighet – i början av 90-talet uppmanade läkarkår och massmedia att ”tiga ihjäl” hela problematiken så att den här ”masshysterin” kunde få självdö.

Men det fanns också en del andra ingångar till problemet. Psykofysiologi är det begrepp som myntades från en krets vid Statens Institutet för Psykosocial Miljömedicin (Bengt Arnetz, Mats Berg, med flera). Ett populärt begrepp här är så kallad teknostress. Enligt den här teorin så uppfattar man sig själv som systemets fånge; börjar att ängsligt, likt råttan i hjulet, trampa på, blir rädd när man får bekräftat att hjulet, och därmed markkontakten, börjar att röra sig, blir desperat, råkar ut för paniksyndrom och kollapsar till slut; mentalt och fysiskt utbränd.

En av de allra viktigaste betingningsfaktorerna har, som påtalats ovan, massmedia ansetts vara: det är när media skriver om bildskärmarna som betingning uppstår som initierar och förstärker ”epidemiska” hud- och andra besvär. Kvalitén på den här forskningen har dock detaljgranskats och kritiserats häftigt; forskningen har beslagits med en hel rad felaktigheter, den viktigaste är att mätningar på elöverkänsliga har skett i blindo eftersom den viktigaste mätparametern, den på de elektriska och magnetiska fälten, har varit så gott som okontrollerad i de försök och experiment som gjorts. Till exempel mäter man oftast inte alls i de högfreventa områdena som hela tiden breder ut sig i samhället och är ett stort bekymmer för elteknikerna utanför forskningen på elöverkänslighetsområdet. De normala vetenskapliga kriterierna som används vid medicinsk somatik tillämpas alltså inte när det gäller så kallad psykosomatik, i vart fall inte på elöverkänslighetsområdet.
Tiga är guld
Den ”psykofysiologiska” förklaringen går alltså ut på att till exempel en bildskärmsanvändare stressar upp sig (tidspress, allt mer avancerade uppgifter, chefen hänger över axeln etc) så mycket att det till slut uppstår objektivt mätbara, fysiologiska reaktioner, huvudvärk, ögonbesvär, hudbesvär. När det skrivs om det här i media förvärras bara den enskildes situation, förstärkt som den blir av en allmänt övergripande betingning. (I andra sammanhang kan den här terorin dock ha ett visst fog för sig. Om en galning stoppar nålar och rakblad i limporna i butiken hos ”Matnära” och massmedia tidningarna slår mynt av den här enstaka händelsen, så tenderar det att ”epidemiskt” egga andra galningar att ge sig upp på liknande bedrifter. En nyhetsrapportering i notisform vore ingen stark eggelse.)

De yrkesmedicinska klinikerna i Sverige är helt infasade på samma tongångar: Debatten om elektromagnetiska fälts eventuella skadlighet på hälsan skapar oroliga människor som riskerar att fastna i sina egna elektrofobier.

Journalisterna själva då? Hur ser de på den här saken? Är det bara lösnummerupplagan som gäller? Ett brev från Svenska Journalistförbundet, daterat den 11/4 1994 till Föreningen El-och bildskärsmsskadade i Göteborg ger oss ett besked:

”…Mediebranschen är mycket bildskärmsintensiv. Svenska Journalistförbundet har under flera år på olika sätt bistått både journalistklubbar och enskilda individer att dels förebygga skador dels hjälpa redan drabbade. För SJF är det en självklar uppgift att bevaka dessa frågor. Åtta anmälda arbetsskador inom bildskärmsområdet ligger för närvarande på TCO:s arbetsskadeenhet… För SJF är det en självklar uppgift att på alla sätt verka för att våra medlemmar kan arbeta på arbetsplatser, där arbetsmiljön kan säkerställas inom alla områden. Där ingår bildskärmsfrågorna som en av de viktigaste uppgifterna.”

Hjälpen var fjär
I början av 1994 förklarade även Socialstyrelsen att förhållandet mellan elektriska och magnetiska fält och hälsorisker bäst kunde förstås genom en psykologisk förklaringsmodell, trots att en växande vetenskaplig kunskap (fram för allt utanför Sverige) pekade allt mer i riktning mot strålningsskador, trots en samlad kunskap hos den i Sverige växande Föreningen för El-och bildskärmsskadade, FEB, och trots att forskningen nu också uppvisade en rad uppseendeväckande samband med cancer, fram för allt relaterad till professionellt verksamma inom elyrken.

I stället för en allsidig analys och ett tillvaratagande av de drabbades kunskaper valde tillsynsmyndigheteten på sjuk-och hälsovårdsområdet att förlita sig de yrkesmedicinska klinikernas ”erfarenheter”. Vilket vid ett första påseende verkar helt riktigt. För vilket intresse annat än patienternas skulle en yrkesmedicinare ha – annat än att rehabilitera de här människorna?
Den frågan har ställts många gånger från de mest skilda håll. Intressant i detta sammanhang är den analys som företrädare för FEB har gjort: föreningens medlemmar har blivit hjälpta av samhällets myndigheter i proportion till det avstånd som finns mellan den drabbade och närmaste yrkesmedicinska klinik: Ju längre bort kliniken befann sig, desto bättre hjälp ansåg de drabbade att de fått (dock inte av kliniken) och vice versa.
Uppenbarligen så krockade två vitt skilda synsätt på vad rehabilitering skall syfta till. Där finns en djup och allvarlig förtroendeklyfta.

Ett typexempel på de yrkesmedicinska tankegångarna kan läsaren studera i   ”Ont i munnen – av psykiska påfrestningar” av Jan-Otto Ottosson i Colgate/Tandhälsan som återfinns i appendix till texten. Läs gärna igenom detta innan du går vidare. I flera egna intervjuer med professorer vid olika yrkesmedicinska kliniker anförs exakt samma argument. De har ett visst genomslag på psykiatriska kliniker men är nog något av en främmande fågel inom psykologiområdet.

Kropp men framför allt: själ
Efter hård kritik och en rejäl offentlig debatt retirerade Socialstyrelsen från sitt ställningstagande och distanserade sig från egen ”expertgrupps” (där ingen hade någon egen forskning på området) psykologiska förklaringsmodell. ”Problemen är reella och måste tas på allvar”, sa man nu. Men någon motsvarande omprövning hos dem som försett ”expertgruppen” med den vinklade informationen har fortfarande inte synts till. I stället rullade forskningen om elöverkänslighet med psykologiska förtecken på, som om inget hade hänt.

Ingenting tyder heller på att de yrkesmedicinska klinikerna har nyanserat sin uppfattning. På läkardagarna i Örebro om ”Kropp och Själ” 1996 (se ”Avslutande diskussion”, kap. 7 nedan) snarare inskärptes den psykologiska förklaringsmodellen; kognitiv beteenderapi och andra ”coping”-strategier lanserades som verksamma mot sjukvårdens ”flygande holländare”. Av allt att döma så är läkardagarnas kantring mot psyke versus soma sedan dess av ett ihållande slag. Men hur ser då den teorin ut i praktiken?

Huddinge Yrkes-och Miljömedicin
Det praktiska innehållet i de här teorierna kan studeras på Huddinge Sjukhus. Sedan 1990 har patienter med elöverkänslighetssymtom i Stockholmsområdet remitterats till Huddinge Sjukhus, Samhällsmedicin Syd (tidigare till Södersjukhuset). Internt hade man ett nära samarbete med Amalgamenheten (nedlagd 1995) dit patienter med symptom på kvicksilverförgiftning från amalgam också remitterades. Här finns en patientkategori som alltså är dubbelt drabbad; de har ofta amalgambesvär initialt men drabbas sedan också av elöverkänslighet.

När Amalgamenheten lades ner hade dock inga kliniska iakttagelser om samband med skador från amalgam/amalgam-el konstaterats på enheten. Däremot låg kliniken i en öppen och permanent fejd både med företrädarna för fram för allt Tandvårdsskadeförbundet och sina kollegor på amalgamsaneringsenheten i Uppsala (som funnit samband).
Amalgamenheten vid Huddinge arbetade hela tiden utifrån de gamla (er-) kända premisserna om patienthysteri och medialt spridd ”epidemi”. Deras diagnostik (problemet sitter inte i tänderna, amalgamet är inte bevisat farligt) och deras behandlingsteori – psykologiskt omhändertagande, kognitiv terapi – gick i stort sett ut på precis samma sak som elöverkänslighetsmottagningens.

Det här  förståelsekonceptet har  ”Huddingefolket” också manifesterat vid otaliga föreläsningar och konferenser runt om i landet. Det har för tillfället ett starkt genomslag i Arbetslivsinstitutets verksamhet där en mängd kurser ges för vidareutbildning av läkare, skyddsingeniörer och så vidare. Vidare har det varit väl tillgodosett genom representation i den prioriteringskommitté som avgör vilka institutioner som ska beviljas forskningsmedel på elöverkänslighetsområdet. Kognitiv terapi, men också psykofarmaka, lanseras som botemedel. Snabbt, billigt, enkelt och effektivt verkar vara några av nyckelord som konceptet kan ”säljas in” med.

På amalgamforskningsområdet hade man också representation i Socialstyrelsens expertkommitté. Just nu sitter Lena Hillert från Huddingekliniken i en sådan expertkommitté som ska utvärdera hur samhället ska handha människor som har problem med amalgamskador och elöverkänslighet. Där sitter också Sven Langworth som gjort karriär på amalgamenheten vid Huddinges Yrkesmedicin. Noteras bör också att docent Magnus Svartengren, en av Socialstyrelsens ”experter” i denna fråga (trots att han inte alls forskat i de här frågorna), också har en tjänst vid Huddinge Yrkes-och miljömedicin. Dr Lena Hillert sitter dessutom i Arbetslivsinstitutets expertgrupp som även den på regeringens uppdrag ska utreda kriterierna för elöverkänslighet.

Frågan är bara: motsvarar denna maktkoncentration med utgångspunkt från Huddinge Sjukhus någon unik kompetens därstädes?

Språkrören
Med frågan om maktkoncentration contra kompetens ringande i mitt huvud deltog jag på en endagskonferens i Arbetarskyddsstyrelsens regi i Västerås i april 1996. Bland annat föreläste professor Birgitta Kolmodin-Hedman om Huddingegruppens kognitiva terapier. Jag ställde in pleno några frågor till henne, bland annat hur hon förklarar det smärtbegrepp (efter Glenn Haegerstam) som gruppen använder som förklaringsmodell i Huddinge Yrkes-och miljömedicinska verksamhet. Hon blev mig svaret skyldig, trots att jag citerade flera gånger ur projektplanen för kognitiv beteendeterapi på elöverkänsliga. Inte bara jag, utan många av de andra deltagarna från ett hundratal olika företag med elöverkänslighetsproblematik, hajade till: Vad är det som pågår på Huddinge Yrkes-och miljömedicinska klinik? Jag beslöt mig för att närmare ta reda på den saken.

Min utgångspunkt var deras senast publicerade studie ”Kognitiv terapi vid behandling av patienter med elöverkänslighet” (Centrum för yrkes-och miljömedicin, Huddinge Sjukhus i juni 1996) av Birgitta Kolmodin-Hedman, Lena Hillert, Erik Sabreus och Barbro Dölling. Den kan beställas därifrån: 08 -7465665. Läs den själv! )

Studien är generaliserbar. Den kan gälla som ett typexempel på en rad andra forskningsobjekt med likartade utgångspunkter (Lidén, Arnetz, Berg, Andersson m.fl.) som lyft ansenliga belopp för sina aktiviteter för att undersöka hur psykologiska faktorer och stress möjligen kan förklara varför människor insjuknar till följd av de elektromagnetiska fältens påverkan.
Och eftersom just den här studien, ett slags behandlingsforskning, tillmäts en så pass hög specifik vikt av Arbetarskyddsstyrelsen, Socialstyrelsen och de yrkesmedicinska företrädarna i Sverige så förtjänar den en omsorgsfull analys. Tillför den något nytt? Vilken arbetslivs relevans har den? Vad säger patienter som deltagit i verksamheten?

Exemplet – och undantagen
Jag började dock i en annan ände. Mitt eget intervju-undersökningsmaterial, fram för allt med företrädarna för den ”psykologiska” förklaringsmodellen, under de senaste två åren är omfattande. Utåt, i själva sakfrågan, var bilden mycket tydlig. Inåt, och då gällde trendsättarna och drivkrafterna, var det inte lika enkelt. Där finns en del intressanta skillnader. Men vissa mönster och maktgrupperingar återkommer hela tiden. Jag fann också några vanmäktiga forskare som hade fått mycket intressanta forskningsansökningar avslagna.

I det följande koncentrerar jag mig främst på Huddinges Yrkes-och miljömedicin, inte för att de är exempellösa – jag kunde till exempel uttömmande ha beskrivit sådant som ”fallet Monika Karlsson” i Lerum som Försäkringskassan på Yrkesmedicinarnas inrådan försökte tvinga till mentalsjukhus, och när hon vägrade, drog in hennes sjukpenning . Eller anföra tragiska självmord till följd av att behandlande läkare antingen inte förstått eller av rent oförstånd ignorerat den elöverkänsliges förtvivlade nödrop; fall med tvångsomhändertagning på psykiatrisk klinik med mera. Analysen av Huddinge ger dock en mera normal bild av vad som pågår. De citeras dessutom gärna av kollegor inom yrkesmedicinen som EXPERTERNA.

——————————

Hela Forskning eller Förfall är 60 sidor långt, men här har du fått en bra uppfattning vad det handlar om. Beställ gärna hela och läs.
Den här skriften kan beställas från Tandvårdsskadeförbundet i Stockholm
ring 08 – 6419081 /6419083
Till sist bara de litteratur referenser som finns sist i skriften.

59

8. LITTERATURBakgrund – ”Förvetenskap”:
”Svenska miljöskandaler” av Nils Lalander, Sobers förlag 1995
Läkartidningen 1985 ss3484 och 4295
”Möt dig själv bortom allt förnuft” av Bengt Stern, Lenneaus förlag 1990

Vetenskap och Ideologi:
”Psykologi eller ideologi” av Noam Chomsky, Norstedts 1977
”Bortom frihet och värdighet” av BF Skinner, Norstedts 1972
”Varför var det så segt”, doktorsavhandling om lågriskkemi, miljödriven innovation och kravformning av Ernst Hollander , KTH 1995

Vetenskap och paradigm:
”Epidemisk masspsykos eller reell risk?” av Thomas Brante o. Helena Norman, Symposions förlag 1995.
”De vetenskapliga revolutionernas struktur” av Thomas Kuhn, Doxa 1979

Vetenskap, metodik och kunskapsteori:
”Det öppna samhället och dess fiender” av Karl Popper, Akademilitteratur 1972.
”Fysikens Tao”, av Fritjof Capra, Korpens förlag 1982.

Vetenskap och sakläge:
”Electropollution” av Roger Coghill, Thorsons Harper Collin Publishers, London 1992.
”Electrohealing” av Roger Cogholl , Thorssons Harper Collin Publishers, London 1991.
”Elöverkänslighet, Kan det förebyggas?” av Martin Andersson o. Leif Westlund, Sunflex 1991.
Vetenskap och moralisk-juridisk rätt:
”Faktiskt given rätt; Faktiskt gällande rätt; Moraliskt-rättsligt gällande rätt” av Rainer Cars, särtryck ur tidskriften Svensk Linje 1982.
Myndighetsagerande och prejudicerande domslut i förvaltningsdomstolar:
”Koncensus”-uttalande från Försäkringsläkarna i Sverige 960921, undertecknat av 26 svenska Försäkringsöverläkare.
Marianne Berg versus Riksförsäkringsverket. Pilotfall om bildskärmsskada. Socialstyrelsens rapport om elektriska och magnetiska fält och hälsa 1995.
Ett flertal inlagor av Lars Carlsson i Göteborg om amamalgamskadade och elöverkänsliga till olika förvaltningsättsliga instanser.
”Demokrati, rättsäkerhet o. myndighetsutövning”, riksdagsmotion -97 av Görel Thurdin.

Vetenskapliga åsikter presenterade som fakta
”Ont i munnen – av psykiska påfrestningar” av Jan-OttoOttosson i tidningen Colgate/Tandhälsan 2/96.
”Mäta fält – lögn eller sanning”, analys av Statens Strålskyddsinstitutet med flera statliga myndigheters godtyckliga metoder att mäta och redovisa elektriska fält från bildskärmar, en stencil av Clas Tegenfeldt, Liköping 1994.

Vetenskap och juridik:
Ny behörighetsreglering på hälso-och sjukvårdens områden m.m. SOU 1996:138.

Vetenskap och kognitiv terapi i teori och praktik:
”Kognitiv terapi i teori och praktik” av Carlo Perris, Natur o. Kultur 1992.
”Kognitiv psykoterapi vid shizofrena störningar” av Carlo Perris, Pilgrim Press 1991.

Samhällets bemötande av de elöverkänsliga:
”Fältslaget” av Gunni Nordström och Carl von Schéele, Tidens förlag 1996.
”Elöverkänslighet – De elöverkänsligas situation i samhället”, B-uppsats i sociologi av Johanna Granath, Lisbeth Petersson o. Helena Stål, Högskolan i Kalmar 1995.
”Elarbetsskadad – Elöverkänslig. Hur lever man då?” av lokalföreningen FEB/VÄST 1994.

Dessutom mycket litteratur som tar upp amalgamproblematiken. Elöverkänslighet och skador från amalgam hör ofta ihop. Men jag koncentrerar alltså mina referenser till de mera elinriktade publikationerna.

[ ”Abstract” index ] [ Kvicksilver start sidan ] [ Nytt på sidorna ]
en kommentar är alltid välkommen – e-mail peo@kvicksilver.org
© 1997     http://www.kvicksilver.org/abs/forskning.html

Annonser
Det här inlägget postades i De första kritikerna. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s