Chemtrailsbilder i Sverige

Chemtrailsbilder i Sverige

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Journalisten Gunni Nordström

Journalisten Gunni Nordström har skrivet flera böcker i ämnet hälsorisker och elektromagnetisk strålning. Gunni Nordström var anställd på TCO

 Gunni Nordström

Gunni Nordström har skrivit följande böcker:

1) Sjuk av bildskärm, Tiden, 1989. Förf: Gunni Nordström och Carl von Schéele

2) Fältslaget, Tiden, 1995. Förf. Gunni Nordström och Carl von Schéele

3) Mörkläggning, Hjalmarson & Högberg, 2000. Förf. Gunni Nordström

4) Invisible Disease, England 2004. Förf. Gunni Nordström

5) Menaces invisibles (på franska) 2005. Förf. Gunni Nordström

Publicerat i De första kritikerna | Lämna en kommentar

Till Minne av Lars Juhlin

  1. Lars Juhlin var under en period ordförande i Elöverkänsligas Riksförbund. Han var en lagkunnig person och hade kunnat driva igenom ett större skydd för dem som blivit skadade av mobilstrålningen. Men han omkom tragiskt en märklig cykelolycka. Det var många som misstänkte att det var sabotage av cykeln som orsakade olyckan. Den misstanken lever kvar än idag. Förlusten av Juhlin var betydande då ingen annan inom förbundet hade den kompetensen framför allt inom Miljöbalken. Jag vill därför hedra hans minne här på min sida.

    När man läser Juhlins artiklar inser man att inget har hänt på dryga 10 år. De strålskadade har det värre nu än någonsin tidigare, men det beror på att mobilindustrins verksamhet att glidit över till en ren våldtäkt på hela befolkningen och bör ses som brottslig verksamhet där man bryter mot de mänskliga rättigheterna och Svensk grundlag.

    Text av Lars Juhlin den (vet ej)

    1. KVALITATIVA FALLSTUDIER

    Det finns många övertygande exempel på att människor upplevt hälsoeffekter av normala elmiljöer. De människor det är frågan om blir ofta oförklarligt sjuka, och upptäcker efteråt att de utsatts för någon belastning som de tycks bli sjuka av. Ett av de mest slående exemplen är GUNNAR SAMUELSSON. Han kom till Norrköping för att förstärka bowlinglaget, men snart insjuknade hela familjen. När massmedia uppmärksammade saken, visade det sig att en fasadantenn för mobiltelefoni satt på hans yttervägg. När man mätte, upptäckte man att den exponering familjen utsattes för hela den tid de tillbringade i bostaden var strax under gränsvärdet för VÄRMEEFFEKTER av TILLFÄLLIG exponering. Efter en tid kunde Gunnar lokalisera mobiltelefonisändare blint. Gunnar reagerar nu på ytterligt svag strålningsstyrka.

    En undersökning visar att de flesta som fått bostadsanpassningsbidrag för elsanering har fått situationen avsevärt förbättrad. Boverkets skrift ”Förbättrad elmiljö ­ åtgärder för att minska elektriska och magnetiska fält”. Samtliga av de intervjuade uppger att saneringen av deras bostäder har gett ett gott resultat”. Men skriften säger även: ”De redovisade exemplen kan inte ses som bidragande till den medicinska forskningen kring elöverkänslighet”. Rådet för arbetslivsforskning (RALF) har fått regeringens uppdrag att redovisa kunskapsläget beträffande elöverkänslighet. På sida 14 i Ralfs lägesrapport 1999 sägs: ”Fallrapporter utgör inte en bas för (riskbedömningar)”.

    MIN FRÅGA ÄR: Är inte kvalitativa fallstudier en viktig vetenskaplig metod? Riskerar man inte att få en helt felaktig bild av situationen om man inte tar vara på människornas erfarenheter?

    2. GRÄNSVÄRDEN – TILLFÄLLIG EXPONERING – VÄRMEEFFEKTER

    Det gränsvärde som finns för att bedöma andra effekter av mobiltelefonistrålning än dem som drabbar användare som har mycket kort avstånd bygger på vilken strålningsstyrka som krävs för att en kanins ögonlins ska grumlas på en halvtimma. Gränsvärdet är en rekommendation, inte en myndighetsföreskrift.
    Tillfällig exponering

    Gränsvärdet är helt klart inte tillämpligt på kontinuerlig exponering, exempelvis exponering från en mobiltelefonisändare. Ändå hävdas ofta att mobiltelefonisändare är ofarliga om strålningen understiger detta gränsvärde.

    Värmeeffekter
    Jag tror inte att antagandet att det inte uppstår några termiska effekter innan ögonlinsen grumlas är tillräckligt styrkt.

    Andra effekter än värmeeffekter
    Gunnar Samuelssons och många andra liknande fall tyder på att hälsoeffekter kan uppstå av strålningsstyrkor som helt klart inte kan ge värmeeffekter, eftersom de är försumbara i jämförelse med andra källor. I så fall saknar gränsvärden för värmeeffekter praktisk betydelse.

    Lena Krebs i Borgholm begärde att en mobiltelefonisändare på en silo skulle stängas av därför att hon ansåg att den i hög grad påverkade hennes hälsa. Kommunen avslog hennes begäran. Överklagandet besvarades av länsstyrelsen så här: ”Er bostad ligger ca 500 meter från basstationens sändare vilket är 100 gånger det avstånd (5 m) från vilket strålningen avtar med kvadraten på avståndet. Vid er bostad är strålningsnivån således minst 10 000 gånger mindre än 5 meter från strålningskällan där strålningsnivån redan ligger under gränsvärdet. Störningen för er vid er bostad bedömer länsstyrelsen därför som ringa … En ringa störning räknas inte som sanitär oläggenhet. Överklagandet ska därför avslås”.

    Miljödomstolen skrev att det inte framkommit några omständigheter som ger anledning till annan bedömning än den som Länsstyrelsen gjort. Miljööverdomstolen beviljade inte prövningstillstånd. De domstolar som har prövat detta ärende, inklusive speciella miljödomstolar, anser alltså att i och med att strålningsstyrkan är långt under gränsvärdet, så kan strålningen på sin höjd ha givit upphov till en ringa störning. Domstolarna bortsåg från att gränsvärdet endast beaktar värmeeffekter.

    MIN FRÅGA ÄR: Är det ur vetenskaplig synpunkt acceptabelt att hysa sådan tilltro till ett så dåligt underbyggt gränsvärde?

    3. BETYDELSEN AV ATT STRÅLNINGEN ÄR PULSAD

    När man tar ställning till en ifrågasatt ny mobiltelefonisändares hälsoeffekter, anger man den nya sändarens strålningsstyrka i procent av befintlig radiofrekvent strålning. Man brukar inte gå in på att strålningen är pulsad. Men är inte förklaringen till att så många reagerar på svag GSM-strålning att den är pulsad? När det gäller GSM-telefoni, brukar man räkna med medelstrålningsstyrkan. Detta tror jag är ett stort misstag när det handlar om svag strålning från en sändare eller mobiltelefon på stort avstånd. Där ligger nog inte problemet i strålningsstyrkan i sig, utan i pauserna, som visserligen sänker medelstrålningsstyrkan, men gör strålningen pulsad. Förmodligen skadar pulserna grovt uttryckt på samma sätt som ljusflimmer, som har visat sig skadligt.

    MIN FRÅGA ÄR: Är det vetenskapligt korrekt att sätta likhetstecken mellan pulsad och opulsad strålning respektive medelstrålningsstyrka och strålningsstyrka?

    4. SAMBANDET MELLAN BIOLOGISKA EFFEKTER OCH HÄLSOEFFFEKTER

    På sida 3 i bilaga 4 i RALFs lägesrapport 1999 sägs: ”Man måste skilja på vad som är en hälsoeffekt, dels vad som ’bara’ är en biologisk effekt utan klarlagd hälsomässig betydelse”. Men är inte den teoretiska förklaringen till de hälsomässiga effekterna av el just att de hälsomässiga effekterna alltid är en följd av biologiska effekter? Om man har visat att det finns biologiska effekter, har man då inte förklaringen till att så många uppger hälsomässiga effekter?

    MIN FRÅGA ÄR: Vetenskapen säger att det förekommer biologiska effekter av normal elpåverkan. Beprövad erfarenhet tyder på att människors hälsa påverkas. Säger då inte vetenskap och beprövad erfarenhet att det troligen förekom-mer hälsoeffekter av normal elpåverkan?

    5. ALERGI OCH BETINGNING

    Dubbelblindtester utfördes först med exponeringstider på någon minut. Sol-Britt Lonne-Rahm, hudkliniken Karolinska sjukhuset, utförde omkring 1997 en undersökning. Där hade man ökat exponeringstiden till en halvtimma, men samtidigt plockat bort de känsligaste försökspersonerna. Sedan noterade man att de kvarvarande reagerade när de trodde att de exponerades, oavsett om de verkligen exponerades. Detta såg man som en indikation att hälsoeffekter av normal elpåverkan inte förekommer. Efter vad jag förstår, saknades en allergolog i gruppen. En sådan tycker jag skulle ha kunnat berätta att den som är allergisk mot rosor även reagerar på plastrosor. Denna noceboeffekt är en följd av allergin, inte ett bevis att personen inte är allergisk. På samma sätt är troligen försökspersonernas noceboeffekt en följd av att de först reagerat på elpåverkan.

    MIN FRÅGA ÄR: Är det vetenskapligt korrekt att betrakta en noceboreaktion på misstanke om elexponering som bevis för att verklig överkänslighet inte existerar?

    Lars Juhlin

  2. Mobiltelefonstationer – hälsorisker – försiktighetsprincipen

    fredagen den 11 september 1998

    Sammanställning gjord inför seminarium fredag 11 september 1998 anordnat av Västerås stad i samband med miljömässan ”Välj miljön”, och kompletterad efter seminariet, i första hand med tanke på överklagat bygglov i Väse.

     Innehållsförteckning
    Sammanfattning  1
    Om seminariet  2
    Vetenskapsteori och elöverkänslighet  2
    Påverkansmöjlighet  3
    Terminologi  3
    Hur kan mobiltelefonmaster tänkas medföra hälsorisker?  3
    Goddag yxskaft  4
    Gränsvärden för elektromagnetiska fält  4
    Pulsad strålning  5
    Officiell uppfattning om hälsoriskerna  5
    Väse-fallet  5
    Testning av elöverkänslighet  5
    Erfarenheter av mobiltelefonantenner  6
    Forskning om hälsoeffekter av mobiltelefonsystem  6
    Humlan kan flyga  7
    Hur man kommunicerar med elöverkänsliga  7
    Åtgärder för att öka kunskapen  8
    Försiktighetsprincipen  9
    Enskilda och allmänna intressen – bägarmodellen  11
    Åtgärder för att begränsa hälsoeffekterna av mobiltelefonantenner  11
    Beslutsapparaten  12
    Handikapporganisationerna  14


    Sammanfattning
    Strålskyddsinstitutet säger att mobiltelefonsändare inte har några hälsoeffekter. Mot detta står att ett stort antal personer har besvär som de relaterar till mobiltelfonsändare. Inte nog med det. Flera forskningsrapporter indikerar att besvären verkligen kommer från masterna. Man har kunnat notera förändringar på EEG vid endast 1 miliwatt per kvadratmeter.

    Det är alltså inte relevant att frikänna masterna med utgångspunkt från gränsvärden som bygger på termiska hälsoeffekter. Vi kan inte bortse från den höga sannolikheten att mobiltelefonsändare ger hälsoeffekter, alltså att humlan kan flyga, även om forskarna inte kan enas om hur humlan bär sig åt. De instrument som finns för att styra utvecklingen på mastområdet måste användas. Bättre instrument måste snarast tillskapas.

    Den mastplacering i Väse, som nu prövas av regeringen, är sällsynt olämplig, alldeles intill ett samhälle med 500-600 invånare, och endast 100 m från ett daghem, i ett glesbebyggt område där det borde vara lätt att hitta bättre lägen.

    Om seminariet

    Orsak
    Orsaken till seminariet uppges vara allmänhetens oro och klagomål därför att man känner eller befarar besvär därför att man är elöverkänslig.
    För närvarande är en planerad mobiltelefonmast i Arboga kommun, på gränsen till Örebro kommun, föremål för allmänhetens intresse.
    Ingenting sägs i inbjudan till seminariet om att myndigheterna bör aktivt söka orsaker till ohälsa.

    Syfte
    Syftet uppges vara att belysa vad man vet i dag och vad man eventuellt ytterligare måste veta om denna typ av frågor. Orden ”eventuellt ytterligare” tyder på uppfattningen att kunskapen om denna typ av frågor är god.
    Ett syfte uppges vara att informera om vad berörda centrala myndigheter säger. Ett syfte uppges vara att belysa hur lokala myndigheter ska agera, och vad en rimlig policy bör innehålla.

    Medverkande
    Berörda centrala myndigheter etc, samt miljöansvariga representanter från samtliga tre mobiltelefonoperatörer.
    Ingen representant för de elöverkänsliga hade inbjudits att medverka.

    Målgrupp – deltagare
    Målgruppen var miljö- och hälsoskyddsinspektörer, byggnadsinspektörer samt andra handläggare inom stadsbyggnadskontor och länsstyrelser i Västmanland och runt Mälardalen. Seminariet var annonserat i miljömässans mässtidning. Bland deltagarna fanns minst 5 st representanter för de elöverkänsliga.

    Vetenskapsteori och elöverkänslighet
    Enligt vetenskapsteorin lägger forskaren fram en teori. För att inte nya teorier ska accepteras alltför lättvindigt, ska forskaren vara kritisk till den egna hypotesen. Man ska på alla sätt försöka bevisa att man har fel, innan man kan konstatera att hypotesen stämde.

    Det är riktigt att vara noga med att pröva nya hypoteser, men det är också angeläget att forskningen ifrågasätter de etablerade åsikterna. Det brister ofta i fråga om det senare. Detta trots att långt ifrån alla etablerade åsikter är bevisade. Det går ofta så långt att man underlåter att pröva hypoteser som strider mot redan etablerade åsikter. Detta gör vetenskapen alltför konservativ, och nytt vetande motarbetas.

    Att olika människor är olika känsliga för samma belastning, är välkänt. När det gäller el, så vet vi att tillräckligt starka elektromagnetiska fält har negativa hälsoeffekter. Frågan är bara hur svaga fält de mest känsliga kan få hälsoeffekter av.
    Vad är då den etablerade åsikten, och vad är hypotesen som ska bevisas, när det gäller svaga belastningar? Vi kan konstatera att den officiella uppfattningen är att de svaga belastningarna exempelvis från mobiltelefonmaster inte kan ge hälsoeffekter. Enligt huvudregeln skulle det alltså vara de som anser att mobiltelefonmaster ger hälsoeffekter, som har bevisbördan. Men uppfattningen om mobiltelefonmasternas oskadlighet är inte alls bevisad.

    Därför har även de som anser mobiltelefonmasterna ofarliga kravet på sig att bevisa sin hypotes. Det räcker då inte att konstatera att de termiska hälsoeffekterna är försumbara, utan det gäller att motbevisa allt som anförs till stöd för uppfattningen att mobiltelefonmaster har hälsoeffekter.

    Forskningsrådsnämnden konstaterade i fråga om amalgam, att det brister i kritisk inställning till den egna hypotesen. Uppenbarligen gäller detsamma elöverkänslighet. De som har till uppgift att fördela forskningsanslag, tycks i huvudsak anse att datorer, mobiltelefoner etc inte inte har negativa hälseffekter. Detta trots att en stor andel av mobiltelefonanvändarna anger att de upplever besvär av mobiltelefonerna. Och de tycks se till att forskningsanslagen i huvudsak går till forskare som delar denna uppfattning.

  3. Påverkansmöjlighet
    Vid seminariet påpekade Lars-Erik Varg från Örebro att vi människor är benägna att underskatta riskerna av det vi kan påverka själva. Exempelvis underskattar en rökare riskerna med rökning. Helt i linje med detta anser myndigheterna att mobiltelefonsändarna är ofarliga, eftersom dessas förekomst är någonting som myndigheterna kan påverka.

    Terminologi
    Det har varit mycket bekymmer om terminologin när det gäller hälsoeffekter av el.
    Elkänsliga är vi alla. Alla kan känna tillräckligt starka fält.
    Elöverkänsliga finns naturligtvis. Variation är det normala hos människan. Därför är detnaturligt att känsligheten för el varierar. För den som vill se är det uppenbart att det finns extremt elkänsliga. Varför inte kalla dem elöverkänsliga? Varför inte låta det ordet betyda precis vad det säger?

    Hur kan mobiltelefonmaster tänkas medföra hälsorisker?
    De frekvenser som används av mobiltelefonnät kan tränga genom kroppen. Det är denna egenskap som utnyttjas i mikrovågsugnar. Mobiltelefonmaster är dock mycket ineffektiva som mikrovågsugnar betraktade. Strålningen från mobiltelefonmasterna är för svag för att ge termiska hälsoeffekter på personer som befinner sig på marken. Det måste med skärpa framhållas att vad diskussionen gäller inte är de termiska hälsoeffekterna.

    Men därmed är det inte klart att mobiltelefonsystemen inte har hälsorisker. Kroppens signalsystem använder sig i hög grad av elektriska signaler. Det finns därför anledning att befara att strålningen från mobiltelefonnätet påverkar kroppens signalsystem.

    Hela idén med mobiltelefonnätet är ju att mobiltelefonmasterna ska påverka mobiltelefonerna, inte genom termisk effekt, utan genom att förmedla signaler. Det är då inte konstigt om kroppen reagerar på mobiltelefonnätet på samma sätt.

    Man vet att mobiltelefonin, inklusive fasadmonterade antenner, kan störa elektrisk utrustning. Det är då inte konstigt om känsliga personers system för överföring av signaler reagerar för svaga signaler, även signaler som är för svaga för att oavsiktligt påverka elektriska apparater, men tillräckligt starka för att påverka mobiltelefoner.

    Vid seminariet hävdades att mobiltelefonmaster inte kan ge upphov till cellförändringar som kan leda till cancer, möjligen bidra till att cancer utvecklas. Såvitt jag förstår bildas då och då cancerceller i människokroppen. Människan har dock ett försvarssystem, som normalt oskadliggör cancercellen.

    Om kroppen är försvagad, exempelvis av mikrovågor, kan det hända att kroppens försvar mot cancer inte fungerar. Det är då ganska ointressant om mikrovågorna kan ge upphov till cellförändringar.

    Goddag yxskaft
    I avsnittet om bygglov nedan diskuteras ett överklagat bygglov i Väse. En av dem som överklagade skrev:

    Vid exponering av denna typ av fält får jag bl a en migränliknande typ av huvudvärk. I slutet av juli månad 1997 försvann dessa symptom under några dagar. Det visade sig då att denna sändare var ur funktion på grund av åsknedslag.

    Länsstyrelsen skriver i sin motivering bland annat:

    Enbart den omständigheten att masten inger olust och inger farhågor för störningar hos klagandena kan inte anses vara sådana betydande olägenheter som åsyftas med bestämmelsen i 3 kap 2 § PBL.

    Den som överklagar talar om tydliga symtom som försvinner när exponeringen upphör. Länsstyrelsen talar om olust och farhågor.

    Gränsvärden för elektromagnetiska fält
    Jordmagnetismen ger i Sverige ett magnetfält på ca 50 mikrotesla.
    Internationellt finns gränsvärden för både lågfrekventa och högfrekventa fält.

    De internationella gränsvärdena för lågfrekventa fält varierar mellan 100 och 1.000 mikrotesla, beroende på exponeringens längd, om det är yrkesexponering etc.

    I Sverige anses de internationella gränsvärdena för lågfrekventa fält alldeles för höga. I Sverige rekommenderar man att fälten inte ska överstiga 0,1-0,2 mikrotesla i bostäder och kontor.

    Man kan undra hur fält på drygt 0,2 mikrotesla kan ha någon betydelse, när jordmagnetismen ger ett fält på 50 mikrotesla. Anledningen är att jordmagnetismen är ett stationärt fält. Växelfält kan påverka kroppen, även om de är mycket svaga.

    Den svenska rekommendationen för lågfrekventa elektriska fält är max 10 V/m.

    Europanormen, som 1995 fastställdes som svensk standard SS-ENV 50 166-2, ger rekommendationer för exponering för högfrekvent strålning. De rekommenderade värdena för allmänheten är fem gånger lägre än motsvarande rekommendationer för yrkesexponering.

    Vid frekvensen 900 mHz, den hittills vanligaste mobiltelefonfrekvensen, är gränsvärdet för allmänheten 4,5 W/m², vilket är detsamma som 41 V/m. Samma värden anges också i rekommendationer från FNs världshälsoorganisation WHO. Gränsvärdet är satt med utgångspunkt från termiska hälsoeffekter. Enligt uppgift är utgångspunkten för gränsvärdet att en kaninlins grumlas på 30 minuter vid en exponering av 100 W/kg = 2.050 V/m. Säkerhetsgränsen för yrkesverksamma sattes till en tiondel av detta värde. För allmänheten delade man med ytterligare fem, och fick 2 W/kg = 41 V/m.

    De internationella gränsvärdena för högfrekventa fält godtas i Sverige. Om Sverige anser de internationella gränsvärdena för lågfrekventa fält alldeles för höga, kan man då misstänka att de internationella gränsvärdena för högfrekventa fält, som godtas i Sverige, också är alldeles för höga?

    1) Det svenska gränsvärdet för lågfrekventa fält är alltså 10 V/m, medan gränsvärdet för 900 mHz är 41 V/m. Vad finns det för anledning att tro att gränsvärdet kan vara högre för högfrekventa fält än för lågfrekventa? Mycket talar för att det omvända gäller.

    2) De internationella gränsvärdena för lågfrekventa fält förefaller tusen gånger för höga. Om samma gäller de högfrekventa fälten, så borde gränsvärdet vid 900 mHz vara 4,5 miliwatt/m², alltså 0,041 V/m.

    Pulsad strålning
    Kännetecknande för GSM-systemet är att signalerna är pulsade. Varje sekund delas upp i drygt 200 delar. Varje sådan del delas upp i 8 delar. Varje mobiltelefon använder endast en av dessa åttondelar. Varje sändare i en basstation kan använda allt från noll till åtta av dessa åtta delar. Att somliga reagerar så starkt på mobiltelefonnätet kan förmodas i hög grad bero på dessa pulser, som inte finns i radio- och TV-näten. Därför kan man inte utan vidare jämföra fältstyrkan från en GSM-sändare med fältstyrkan från en radio- eller TV-sändare.

    Officiell uppfattning om hälsoriskerna
    Enligt Strålskyddsinstitutet är det helt klart att det kan förekomma fältstyrkor på enstaka V/m i utrymmen innanför fasadmonterade mobiltelefonantenner. De säger: ”Det innebär inget strålskyddsproblem, men kan innebära en risk för störningar på känslig elektronisk utrustning”.

    Strålskyddsinstitutet säger även: ”Sammanfattningsvis gäller att basstationer för mobiltelefoni inte innebär någon risk ur strålskyddssynpunkt”. Med andra ord kan ingen bli sjuk av en basstation för mobiltelefoni, inte ens en extra känslig person som sitter innanför en fasadmonterad antenn.

    Väse-fallet
    Regeringens ärende avseende det överklagade bygglovet är en tjock bunt handlingar. Handlingarna är av skiftande slag. Det finns dokumentation av subjektiva bedömningar av påverkan. Det finns också vetenskaplig dokumentation som indikerar påverkan på hälsan av mobiltelefonnätet.

    Alla som har till uppgift att bilda sig en uppfattning om mobiltelefonmasters hälsoeffefkter, alltså bl a alla som ska formulera en försiktighetspolicy för mobiltelefoner, bör ta del av detta ärende.

    Testning av elöverkänslighet
    De provokationstester jag har tagit del av har i regel varit utformade så att de inte kunnat ge rätt resultat.
    Wennberg m fl gjorde en undersökning ”Reaktioner vid exponering för elektriska och magnetiska fält” publicerad i den vetenskapliga skriftserien Arbete och hälsa 1994:9. Exponeringstiden varierade mellan 30 och 90 sekunder. Man förväntade sig att försökspersonen skulle reagera som ett mätinstrument, och på en gång avgöra när exponeringen startade och upphörde. Trots dessa orimIiga förutsättningar fick man en svag indikation att försökspersoner kunde uppfatta exponeringen.

    Sol-Britt Lonne-Rahm, Hudkliniken Karolinska sjukhuset, m fl har med anslag från f d Arbetsmiljöfonden gjort en undersökning ”Effekt av elektriska/magnetiska fält och mental stress på subjektiva besvär, inflammatoriska mediatorer och stresshormoner hos elkänsliga och kontrollpersoner – en provokationsstudie”. Rapporten är odaterad. Exponeringstiden var en halvtimma. Även detta var för kort tid för de valda försökspersonerna. Man valde nämligen ut försökspersoner som reagerade relativt långsamt.

    Urvalet av försökspersoner var alltså kontraproduktivt om syftet var att få fram sanningen. Ett resultat av urvalsprocessen var att de som blev kvar var betingade att reagera när de trodde att de exponerades. Det är ett inom allergologin välkänt faktum att allergiker regelmässigt reagerar på detta sätt. Det börjar med att man blir allergisk. När man lärt sig att man är allergisk mot en viss exponering, kan man betingas att bli sjuk, redan av att tro sig exponerad.

    Den som är allergisk mot rosor, kan bli sjuk av plastrosor. Betingningen bevisar alltså inte att patienten som testades för elöverkänslighet inte är elöverkänslig. Tvärtom tyder betingningen på att patienten är elöverkänslig, dock inte så elöverkänslig som det kan förefalla. Tydligen var detta faktum okänt för forskargruppen, som alltså inte visste hur man skulle hantera betingningen. Om man testar hypotesen allergi, så ska man naturligtvis ha med en allergolog, som är förtrogen med hur betingning uppstår.

    Ovanstående visar varför elöverkänsliga är skeptiska eller negativa till dubbelblindtester. Men rätt utförda dubbelblindtester är av stort värde. Det gäller att personer med all erforderlig kompetens knyts till projekten. Det är viktigt att de elöverkänsliga får delta i uppläggningen av försöken och i utvärderingen.

    Olle Johansson har gjort en metodstudie med mobiltelefoner. En försöksperson kunde i samtliga fall avgöra om en mobiltelefon var påslagen.

    De elöverkänsliga kan berätta om de dubbelblindtester som slumpen bjudit på, och som klart visar att den elöverkänslige kan reagera utan att känna till den aktuella exponeringskällan.

    Jag har redan nämnt de positiva effekterna av elsanering. Alla blir inte hjälpta av elsanering. En anledning är att det förekommer felaktigt utförda, och därför verkningslösa elsaneringar. En anledning är att sedvanlig elsanering inte hjälper den som är svårt överkänslig mot mikrovågor.

    Erfarenheter av mobiltelefonantenner
    Åtskilliga människor upplever starka hälsobesvär som de relaterar till mobiltelefonantenner. Mot bakgrund av vad som sagts ovan, vore det synnerligen ovetenskapligt att utan vidare avfärda alla dessa personers erfarenheter som nacebo (suggestion).

    Per Segerbäck bor i en metallåda. Förut kunde han vistas på tomten en stund, men med de mobiltelefonantenner som finns i dag, svimmar han efter 20 min på tomten.

    Forskning om hälsoeffekter av mobiltelefon- system
    Vid seminariet uttalade flera av de medverkande, om jag minns rätt, att det inte forskats så mycket om hälsoeffekter av högfrekventa fält. Därför har man inte underlag för en specifik försiktighetsprincip lik den som gäller för lågfrekventa fält.

    I broschyren ”Hälsa, miljö och säkerhet inom mobil telefoni”från Telia, sägs bland annat:

    ”Det har gjorts mer än 10.000 olika studier och forskningsarbeten runt om i världen som har handlat om de elektromagnetiska fältens eventuella inverkan på människors hälsa”.

    Alltså två motstridiga besked. Faktum är att det gjorts åtskillig forskning om mobiltelefonsystems inverkan på hälsan. Denna forskning har givit åtskilliga indikationer att även mobiltelefonsändare i master har hälsoeffekter. Att myndigheterna förnekar detta beror antingen på att man inte haft kompetens eller intresse att ta till sig vad forskningsrapporterna säger, eller att man inte har något intresse av att sprida denna kunskap.

    Det krävs tydligen att myndigheternas arbete får en ny inriktning. Förmodligen krävs nyanställning av personal med erforderlig kompetens.

    En intressant undersökning utfördes av dr Lebrecht von Klitzing, tysk biofysiker vid Lübecks universitet. Vid en fältstyrka på 0,1 mikrowatt per kvadratcentimeter, motsvarande 1 miliwatt per kvadratmeter, eller 9,1 milivolt/m, syntes utslag på EEG i 10 Hz-området. Jämför vad jag sagt ovan om att gränsvärdet kanske skulle vara 4,5 miliwatt per kvadratmeter eller 41 milivolt/m.

  4. Humlan kan flyga
    Vi vet att humlan kan flyga, oavsett om vi kan förklara hur det går till.
    Åsikterna går isär om hur mycket vi vet om på vilket sätt elektriska och magnetiska fält skulle kunna påverka hälsan. Vi måste ändå tro på det vi ser, nämligen att somliga får påverkan på hälsan.

    Mats Hulth, Stockholms stad säger i ett utlåtande 1998-09-09:

    ”Radiovågor är inte, i lagens mening, att betrakta som sanitär olägenhet, eftersom inga vetenskapliga bevis finns för hälsoeffekter”.

    Detta uttalande citeras av Telia. Men uttalandet stämmer inte. Vetenskapen kan noga räknat inte bevisa någonting. Man kan bara tala om vetenskapliga indikationer och vetenskapens officiella ståndpunkt vid en viss tidpunkt. Det finns tillräckligt tydliga indikationer på att radiovågor har hälsoeffekter. Humlan kan flyga, det är det avgörande. Men vi vet även en hel del om vad dessa hälsoeffekter kan bero på. Till detta kommer att Stockholms stad inte vill forma en policy för hela Sverige. Tvärtom sägs i samma utlåtande att man vill invänta nationella riktlinjer, vilket naturligtvis också kan ifrågasättas när det sägs av huvudstaden.

    Man radonsanerar hus för att det inte ska bli ytterligare några cancerfall efter flera decenniers exponering. Mobiltelefonantenner ger besvär på kort tid. Visserligen blir det inte cancer på en gång, men om det blir besvär så snabbt, så är det ganska hög sannolikhet att cancer och andra sjukdomar utvecklas så småningom i åtskilliga fall.

    Socialstyrelsen skriver i sitt brev till Stockholms kommun:

    Inga samband konstaterade

    Det finns personer som upplever besvär

    Om det finns personer som fått besvär av mobiltelefonantanner, då finns det ett samband mellan antennerna och hälsoeffekter, då kan humlan flyga.

    Den centrala frågan är alltså: Ska vi fortsätta att bevilja tillstånd till basstationer var som helst, även på husväggar, där tillståndsgivaren inte vet placeringen, och där elektriska apparater innanför väggen kan störas, med motiveringen att vi inte vet om humlan kan flyga, när det egentligen är ganska uppenbart att humlan kan flyga?

    Hur man kommunicerar med elöverkänsliga
    Örebro läns landsting är ett av de få i Sverige som ordnat ett särskilt omhändertagande för bland annat elöverkänsliga. Det benämns Centrum för Miljökänslighet (CSM).

    I Ljusglimten nr 1 1998 skriver Gerd Stenman bland annat följande om denna verksamhet:

    Nästan samtliga i vår enkät anser sig inte ha fått någon hjälp och inte heller några förslag till åtgärder i hem- och arbetsmiljö. Samtliga 21 har dessutom svarat att deras elöverkänslighet inte förbättrats av kontakten med CSM.

    Några har t o m fått råd som lett till försämring. Patienterna har också kommit i kläm genom att myndigheter, andra vårdgivare och CSM hänvisat till varandra när det gällt beslut som rör elöverkänsliga.

    Patienternas och CSMs utgångspunkter har uppenbarligen inte stämt överens. Förväntningarna var från början olika. Kunskapsläget om elöverkänslighet var mycket bristfälligt och CSM har i praktiken inte kunnat ge patienterna någon hjälp och lindring. Mot denna bakgrund kunde man dock ha önskat en annan attityd och metodik i kontakten med patienterna. Många har upplevt sig starkt ifrågasatta och inte tagna på allvar.

    Från föreningens sida vill vi dock tillägga att vi nu möter en större försiktighet och ödmjukhet från CSMs sida än vad vi upplevde i början av projektet. Trots att man i sin slutrapport inte ”rekommenderar elsanering som generell åtgärd till elpatienter” så avfärdar man inte helt elektromagnetiska fält som orsak till patienternas besvär. CSM hänvisar till att man faktiskt inte vet! Deras metodik har gått ut på ”undvikande beteende” när det gäller elproblematiken och man har i stället ägnat energi åt frågor inom ramen för ”sjuka-hus” problemet exempelvis ventilation, städning och andra psykosociala faktorer som arbetets organisation.

    Ett treårigt projekt som kostat mycket pengar för Örebro läns landsting har egentligen inte alls lett utvecklingen framåt för el-överkänsliga patienter! Detta beklagar vi djupt från FEB Örebro.

    Jag deltog när CSM i Örebro presenterade sina undersökningar av amalgamskadade och elöverkänsliga för landstinget i Sörmland. CSM pläderade då för ett konsultativt förhållningssätt. Patienten ska inte komma till läkaren och beställa behandling. Det är läkaren som är expert.

    Många av oss amalgamskadade och elöverkänsliga upplever att vi vet mycket som läkarna inte vet, därför att vi har tagit till oss vetenskapens senaste rön om de frågor som rör just vår hälsa. Konsultativt förhållningssätt innebär ofta i praktiken bristande intresse för att ta till sig kunskap som strider mot vad man fått lära sig. Jämför vad som sägs ovan om forskning om elöverkänslighet.

    SOU 1998:48 Kontrollerad och ifrågasatt? – intervjuer med personer med funktionshinder ger glimtar av de elöverkänsligas besvärliga situation, inte minst försäkringskassornas ovillighet att erkänna elöverkänslighet.

    Vid seminariet framträdde Lars-Erik Varg, psykolog från Örebro. Han framförde kloka synpunkter. Det gäller att inte manipulera de elöverkänsliga, men få en god relation. De elöverkänsliga som varit patienter, önskade säkertatt dessa råd tillämpades i Örebro.

    Åtgärder för att öka kunskapen

    Forskning om biologiska funktioner
    Det har redan kommit fram en hel del kunskap om de biologiska mekanismerna när kroppen utsätts för elektromagnetiska fält. Som nämns ovan är ett stort problem att de framgångsrikaste forskarna har svårt att få anslag. De får i stor utsträckning förlita sig till frivilliga forskningsfonder, exempelvis Cancer- och allergifonden. Detta måste givetvis åtgärdas utan dröjsmål.

    Bra dubbelblindtest omgående
    Flera intressanta studier av påverkan av mobiltelefonantenner har redan gjorts, men fler behöver utföras.
    Det är inte svårt att genomföra ytterligare dubbelblindtest för att kontrollera de tecken som redan finns på att en tillräckligt elöverkänslig person kan känna påverkan av mobiltelefonmaster.
    Om somliga elöverkänsliga känner påverkan så tydligt att de blir illamående, eller det ger utslag på EEG, så kan man inte säga att masterna inte har hälsoeffekter.

    Den svåra frågan är hur kraftig signalen behöver vara för att ge hälsoeffekter, eller med andra ord hur långt från masten man måste befinna sig för att slippa hälsoeffekter (antennernas riktverkan spelar ju också in). Det går naturligtvis inte att svara generellt på denna fråga, utan den individuella känsligheten spelar in.

    Det handlar om att välja ut tillräckligt elöverkänsliga personer, välja ut en försöksplats med minimal påverkan av master eller annan elektricitet, ha tillräckligt antal exponeringscykler, ha tillräckligt långa perioder av exponering respektive icke exponering samt i detalj registrera försökspersonens reaktioner, subjektiva, och om möjligt objektiva, som ökad puls och ökat blodtryck. EKG och EEG bör också registreras, men i detta moment måste elektricitet tillföras försöksplatsen. Sedan gäller det att korrekt utvärdera sambandet mellan exponering och reaktion. Reaktionen kan vara fördröjd, och sitta i lång tid efter exponeringen. Den kan också vara beroende av dagsformen. Betingning, som ofta drabbar elöverkänsliga, kan snedvrida resultatet, men med tålamod bör det gå att se ett reaktionsmönster, om överkänsligheten för exponeringen är verklig.

    Mälardalens högskola har miljöprofil. Därför kanske högskolan kan vara huvudman för ett forskningsprojekt tillsammans med kommunen och representant(er) för de elöverkänsliga.

    Det är inte förenat med några större tekniska svårigheter att åstadkomma bra dubbelblindtester. Det är angeläget att sådana tester inte fördröjs av administrativa svårigheter, utan snart kan genomföras.

    Försiktighetsprincipen
    Innan man diskuterar åtgärder för att begränsa hälsoeffekterna, måste man reda ut vad försiktighetsprincipen innebär.

    Försiktighetsprincipen krävs av två skäl:

    1) Innan det föreligger något slags vetenskapligt konsensus om vilka hälsoeffekter i detta fall mobiltelefonstationer har, måste man bedöma vilken försiktighet denna osäkerhet bör föranleda.

    Oavsett vilka vetenskapliga konsensusbeslut som fattats, kan man inte vara säker på att konsensusbesluten avspeglar verkligheten. Tvärtom är vår kunskap alltid ofullkomlig. Därför behövs alltid en försiktighetsprincip för att skydda sig mot okända faror.

    Amalgamskador och läkemedelsbiverkningar
    Den här framställningen tar inte upp frågan om medicinskt samband mellan amalgam och elöverkänslighet, även om mycket finns att säga om den saken.
    Amalgamskador och elöverkänslighet bedöms av myndigheterna i princip efter samma mall, läkemedelsbiverkningar på ett helt annat sätt. Därför är det av intresse hur försiktighetsprincipen tillämpas på amalgamskador och läkemedelsbiverkningar.

    LÄKEMEDELSBIVERKNINGAR
    1 september 1998 kunde man läsa i dagspressen att 34 rapporter med misstänkta psykiska biverkningar av Pulmicort kommit in till Läkemedelsverket. I förhållande till den mycket stora försäljningen är biverkningarna oerhört ovanliga. Biverkningarna av Pulmicort ses som ett problem, trots att de få fallen av misstänkta biverkningar kan bero på att de psykiska problemen råkade sammanfalla i tiden med insättningen av Pulmicort.

    AMALGAM
    Man kan konstatera att biverkningar av amalgam behandlas med en helt annan måttstock än biverkningar av läkemedel. Den officiella siffra som förtjänar att nämnas är att över tusen personer varje år får kostnadsfri amalgamsanering på grund av biverkningar av amalgam. De verkliga biverkningarna av amalgam tycks vara mycket allvarligare. Tandvårdsskadeförbundet har sammanställt rapporter omfattande över 2.000 amalgamsaneringar. Slutsatsen är att 80% eller fler av kroniskt sjuka, som amalgamsaneras på rätt sätt, får avsevärt förbättrad hälsa.

    DISKUSSION
    Om utsättning av ett läkemedel leder till att 80 % får avsevärt förbättrad hälsa, så brukar man inte säga att det troligen är en slump. Man brukar i överensstämmelse med försiktighetsprincipen säga att om ett eller flera av de ifrågavarande symtomen uppstår hos en patient som använder det läkemedlet, så ska läkemedlet sättas ut på den patienten.

    Det finns ingen anledning att resonera på något annat sätt när det gäller biverkningar av amalgam. Att ta bort ett gift som har satts in i kroppen är inte en behandlingsmetod som behöver vara garanterat effektiv. Ändå kräver Socialstyrelsen att det är hundraprocentigt vetenskapligt fastställt i det enskilda fallet att amalgamet lett till sjukdomen, innan man finner skäl att patienten befrias från amalgamet. Det är ju när man introducerar ett preparat eller en behandlingsmetod, exempelvis att fylla hål i tänderna med amalgam, som man ska kräva att det är vetenskapligt styrkt att biverkningarna är acceptabla.

    Riksdagen beslutade dock 4 juni 1998, att biverkningar av amalgam från 1 januari 1999 ska behandlas på samma sätt som biverkningar av läkemedel. Riksdagen uttalade också att användning av amalgam ska förbjudas av hälsoskäl med hänvisning till försiktighetsprincipen, så snart EUs regler tillåter detta.

    Överkänslighet för lågfrekventa fält
    SAF och fackförbunden är överens om att elöverkänslighet är ett stort problem. Elsanering av arbetsplatser sker nu på många håll, ofta med stor framgång.

    Men myndigheternas inställning är att man inte vet om elöverkänslighet över huvud taget existerar. Detta är anledningen till att riksdag och regering inte kan rekommendera kommunerna att bevilja bostadsanpassningsbidrag för elsanering. I en undersökning av effekter av elsanering med bostadsanpassningsbidrag framkom det att i nästan samtliga de undersökta fallen fick patienten avsevärt minskade besvär genom den minskade elexponeringen. Socialstyrelsen, som är den medicinska myndigheten, ansåg sig inte kunna bedöma om undersökningen visar att elöverkänslighet existerar. Men boverket, som inte har medicinsk kompetens, ansåg sig kunna säga att undersökningen inte visar att elöverkänslighet existerar. Om man hade låtit försiktighetsprincipen vara vägledande, så skulle man naturligtvis ha kommit fram till att det är motiverat att lämna bostadsanpassningsbidrag för elsanering av bostäder.

    Försiktighet med att exponera normalbefolkningen för lågfrekventa fält
    I fråga om normalbefolkningen säger man att försiktighetsprincipen ska tillämpas. De elektromagnetiska fälten ska generellt begränsas. Dock ska en ekonomisk bedömning göras. Försiktighetsåtgärder kan sättas in om de inte är för ekonomiskt betungande. Eftersom det officiellt inte är klarlagt att det finns någon som verkligen är elöverkänslig, har man en restriktiv inställning till försiktighetsåtgärder.

    I själva verket är det en hög frekvens av personer som redan efter relativt kort tid får elöverkänslighetsporblem. Detta motiverar att betydande kostnader läggs ned på att reducera onormalt starka fält.

    Mobiltelefoner och elöverkänsliga
    I Socialstyrelsens brev till Stockholms stad 1998-03-30 sägs att inga samband mellan mobiltelefoni och hälsa är konstaterade, men det finns personer som upplever besvär. Strålskyddsinstitutet säger

    ”Sammanfattningsvis gäller att basradiostationer för mobiltelefoni inte innebär någon risk ur strålskyddssynpunkt”.

    Strålskyddsinstitutets slutsats är oförenlig med försiktighetsprincipen. Om det finns personer som upplever besvär, så innebär försiktighetsprincipen att man måste ta på allvar att det finns personer som upplever besvär. Inte nog med detta. Det finns forskning som indikerar att besvären beror på basradiostationerna. Försiktighetsprincipen bjuder då att ta denna forskning allvarligt, och inte minst se till att dessa personer har någonstans att ta vägen.

    Mobiltelefoner och normalbefolkningen
    Om det finns personer som efter kort tid mår dåligt av basradiostationerna, hur många tar då skada efter flera decenniers belastning? Försiktighetsprincipen bjuder att i dagsläget undvika att placera basradiostationerna nära befolkningskoncentrationer.

    Enskilda och allmänna intressen – bägarmodellen
    Det framhålls med rätta att en avvägning mellan enskilda och allmänna intressen måste göras. Men vad är egentligen enskilda och allmänna intressen?

    En god folkhälsa är ett viktigt allmänt intresse. Därför arbetar nu Nationella folkhälsokommittén med att penetrera hur folkhälsan ska kunna förbättras.

    Det blir allt mer uppenbart att summan av alla negativa miljöpåverkningar som amalgam, tillsatser till födoämnen, biverkningar av läkemedel, avgaser från bilar, kemikalier i hem och på arbetsplatser är ett stort folkhälsoproblem. Elektriska och magnetiska fält och elektromagnetisk strålning är också sådana negativa påverkningar. Bägarmodellen lär oss att det är summan av påverkningarna som leder till sjukdom. Det måste då vara ett stort allmänt intresse att den negativa påverkan från el begränsas. Mobiltelefonoperatörernas ekonomiska intressen kan då inte få fritt spelrum.

    Åtgärder för att begränsa hälsoeffekterna av mobiltelefonantenner

    Elsanering
    Det finns nu färg som absorberar mobiltelefonstrålningen. Men det går inte att utestänga mobiltelefonstrålningen utan att samtidigt stänga ut dagsljuset. Till och med ventilationen är ett problem. Det finns någon enstaka som valt en så drastisk elsanering att till och med fönstren täcks för, men de flesta tycker inte att de kan acceptera att leva på detta sätt.

    Frizoner
    De som är starkt överkänsliga för mobiltelefonstrålning väljer i regel att fly till en plats med minsta möjliga strålning, om de ekonomiska möjligheterna föreligger. Mobiltelefonnätet byggs dock ut allt mer, och det blir allt svårare att hitta en lämplig plats. Den som etablerat sig på en lämplig plats, finner ofta att denna förstörs av nya master.

    Det råder alltså ett brådskande behov av frizoner. Det måste vara möjligt för den elöverkänslige att etablera sig på en plats, som han vet inte i framtiden kommer att påverkas av master. Naturligtvis ska man vid bestämmande av frizonerna ta hänsyn till bostäder eller anläggningar som redan anordnats för elöverkänsliga.

    Givetvis måste hänsyn tas till radio- och TV-sändare, flygstråk etc. Frizoner kan upphävas om alla tecken på strålningens inverkan på hälsan visar sig falska.

    På seminariet framförde en av experterna argumentet att frizoner skulle kräva att alla kommunikationssatelliter stängdes av. Detta är inte något seriöst sätt att diskutera frågan. Idén med frizoner handlar om att göra det bästa möjliga i en målkonflikt. Med frizoner kan vi inte hjälpa dem som störs av satelliter, men vi kan hjälpa dem som störs av närbelägna mobiltelefonmaster och andra ungefär lika allvarliga belastningar.

     Lämpliga lägen för nya master

    Det är viktigt att tänka sig för var nya master placeras, inte bara med tanke på elöverkänsliga, utan även med tanke på normalbefolkningen.

    Om man följer försiktighetsprincipen så undviker man platser som den nu aktuella i Väse, alltså alldeles intill ett samhälle med 500-600 boende och 100 m från ett daghem, i ett i övrigt mycket glest bebyggt område. Anledningen till att just denna plats valdes var troligen inte att man ville ge de boende i Väse goda mobiltelefonförbindelser. Anledningen var troligen att man bortsåg från risken för negativa hälsoeffekter.

    Experterna framhåller gärna att strålningen är starkast 50-300 m från masten, och sedan snabbt blir svagare vid ökat avstånd. Detta är knappast något argument för att placera en mast 100 m från ett daghem.

    Självklart behöver även i detta sammanhang hänsyn tas till existerande anläggningar speciellt avsedda eller lämpade för elöverkänsliga. I Väse finns en elöverkänslig som med den nya masten skulle få sin situation ytterligare försämrad.

    Att inte placera masterna för nära samlad bebyggelse, och samtidigt undvika att masterna förstör möjligheterna att upprätta frizoner, behöver inte vara någon målkonflikt. Det är bra om de elöverkänsliga inte behöver bo isolerade i skogen.

    Beslutsapparaten

    Översiktsplaner, områdesbestämmelser
    I kommunens översiktsplan regleras markens användning. Där redogörs för natur- och kulturvärden som bör bevaras, områden som är lämpliga för olika slags bebyggelse etc. Översiktsplanen kompletteras med fördjupade översiktsplaner som detaljreglerar avgränsade områden eller reglerar någon särskild fråga.

    Översiktsplanen är inte bindande för kommunen, men den har ändå betydelse vid avgörande av bygglovsansökningar.

    Områdesbestämmelser är juridiskt bindande bestämmelser för ett angivet markområde. För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan får med områdesbestämmelser regleras grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse eller fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål.

    Det är kanske möjligt att i en fördjupad översiktsplan eller områdesbestämmelser ange frizoner, alltså områden som ska skyddas mot strålning från mobiltelefonmaster etc.

    Lagändring för frizoner
    Det är möjligt att det krävs lagändringar för att tillåta kommunerna att upprätta frizoner. En översiktsplan har kanske inte tillräcklig juridisk tyngd för ändamålet. En områdesbestämmelse kanske inte kan omfatta ett tillräckligt stort område.

    Jag förmodar att det är nödvändigt att införa lagregler som förelägger kommunerna att inrätta frizoner.

    Bygglov

    De två huvudfrågorna när det gäller bygglov är:

    1) Får och ska man vid bygglovbeslut ta hänsyn till hälsoeffekter på allmänheten av mobiltelefonmaster?

    2) Vilka bedömningar ska i så fall göras?

    ÖVERKLAGAT  BYGGLOVÄRENDE
    Karlstads kommun beviljade 21 mars 1997 bygglov för en mobiltefonmast på fastigheten Helgetorp 1:6 i Väse. Bygglovet överklagades, och 20 augusti 1998 beviljade regeringen inhibition.

    Regeringen torde vara tvungen att i samband med överklagandet ge besked i ovanstående frågor.
    På den första frågan kan man förvänta sig ett klart ja eller nej. Boverket svarar ja. Det är logiskt att man inte får uppföra en mast om den inte kan användas för avsett ändamål.

    Regeringens svar på den andra frågan ska kopplas till det aktuella ärendet, men bör kunna ge en hel del vägledning om hur andra ärenden bör bedömas. Boverket och Socialstyrelsen ger i sina svar kloka synpunkter. De framhåller att en bedömning av hälsoeffekterna av sändaren ska göras. Det är då mycket märkligt att Boverket landar på bedömningen att masten i Väse bör tillåtas, trots att den föreslagna platsen är sällsynt olämplig, alldeles intill ett samhälle, och endast 100 m från ett daghem, i ett i övrigt glesbebyggt område, där det borde gå att hitta bättre placeringar.

    ANSTÅND
    Om kommunen påbörjar arbete för att upprätta områdesbestämmelser som ska reglera uppförandet av mobiltelefonmaster, så kan byggnadsnämnden besluta om anstånd med avgörandet av en bygglovansökan i upp till två år.

    Miljöskydds- eller strålskyddsärende
    Miljönämnden har möjlighet att förbjuda miljöfarlig verksamhet. Det kan hända att miljönämnden kan förbjuda användning av en mobiltelefonmast, även om bygglov för uppförandet inte kan avslås.

    Miljöskyddslagen kan förmodligen inte åberopas. Den är nämligen inte tillämplig i fråga om elektriska och magnetiska verkningar av en elektrisk anläggning, varom särskilda bestämmelser gäller.

    Jag förmodar att strålskyddslagen är tillämplig. Den gäller såväl joniserande som icke-joniserande strålning. Den föreskriver att den som bedriver verksamhet med strålning skall med hänsyn till verksamhetens art och de förhållanden under vilka den bedrivs, vidta de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått som behövs för att hindra eller motverka skador på människor, djur och miljö. Ett avtal mellan staten och mobiltelefonoperatörerna upphäver naturligtvis inte strålskyddslagen, och gällande avtal hindrar inte att operatörerna i möjligaste mån undviker ur hälsosynpunkt olämpliga lägen.

    Avsikten är att nuvarande miljölagstiftning 1 januari 1999 ska ersättas av miljöbalken.

    Förmodligen behövs ytterligare lagändringar för att öka möjligheterna att ingripa, exempelvis mot fasadantenner som stör elektriska apparater bakom fasaden, och därför troligen även är en avsevärd hälsofara för allmänheten.

    Handikapporganisationerna
    Intentionerna med FNs standardregler är att handikapporganisationerna ska vara självklara medaktörer i allt förnyelsearbete som på något sätt berör medlemmarna.

    Självfallet står det kommunala tjänstemän fritt att samlas utan att representanter för handikapporganisationerna är med, men när man ordnar ett seminarium där en rad centrala myndigheter och mobiltelefonoperatörerna medverkar, är det självklart att även den andra sidan ska komma till tals. Förhoppningsvis var det ett rent förbiseende att inte erbjuda FEB att sända en representant till seminariet.

    Det är viktigt att handikapporganisationerna får medverka i det fortsatta arbetet.

    Enligt Ljusglimten 1 1998 kommer Linköpings kommun i fortsättningen att samråda med Föreningen för El- och Bildskärmsskadade då nya bygglov är aktuella. Ett efterföljansvärt exempel.

    Lars Juhlin

Publicerat i De första kritikerna | Lämna en kommentar

Till minne av Jan Åberg

Jan Åberg 1995

Jan Åberg var en av de första som engagerade sig i bildskärmsskadan elöverkänslighet  och som kritiskt granskade forskningen redan under 1990-talet.

 

Media som ett verktyg för desinformation

Forskning eller Förfall av Jan Åberg

FORSKNING eller FÖRFALL?
Jan Åberg 1995

En analys av de yrkesmedicinska klinikernas teori och praktik i allmänhet, och i synnerhet Huddinge Yrkes-och Miljömedicins tillämpning av kognitiv beteendeterapi på elöverkänslighet

Från projektidé och ansökan hos forskningsråd till genomförande och rapport.

Några förekommande nyckelbegrepp;Idiopati
fobi
hypokondriker                       =     ELÖVERKÄNSLIGHET?
dysfunktionell attribution
illness behaviour
somatiseringstendens

Några andra nyckelbegrepp – som inte gick att se:

etik
empati
genomskinlighet
offentlighetsprincip
consensusuttalanden bland yrkesmedicinare
Persona Phatologica enligt SoS diagnosnummer 30,01-30,99

– Jan Åberg –
Juni 1997

Den här skriften kan beställas från Tandvårdsskadeförbundet i Stockholm
ring 08 – 6419081 /6419083

2

FORSKNING eller FÖRFALL?

Innehåll:
Inledning 3

1. Bakgrund 4

2. Projektplan för kognitiv beteendeterapi 15

3. Sammanfattning av teori och hypoteser i projektplan 41

4. Prioriteringskommitténs bedömning av ansökan 42

5. Undersökningen 46

6. Sammanfattning av undersökningen 51

7. Avslutande diskussion 53

8. Appendix: Litteratur och bilagor 59

    De läsare som vill skaffa sig en hastig överblick kan läsa
    de båda sammanfattningarna kapitel 3 och 6 samt den
    avslutande diskussionen i kapitel 7

Kritik, uppslag, synpunkter mottages tacksamt av författaren på adress: V:a Fjärilsvägen 89, 461 64 TROLLHÄTTAN

E-mail: jan.aaberg@trollhattan.mail.telia.com.


3

FORSKNING OM ELÖVERKÄNSLIGHETElöverkänslighet är ett stort – och växande – problem. I Sverige finns det undersökningar som visar att var tionde person på arbetsplatserna uppvisar något symptom.
Forskningen har ännu inte kunnat närmare bestämma vad som sker när människor drabbas av elöverkänsligheten. Det finns många teorier.

En extrem ståndpunkt intas av de som hävdar att det inte är bildskärmar och annan elektrisk apparatur som är problemet. Att problemet i stället skulle vara människors oro iför ny teknik.
Det här synsättet har haft ett stort genomslag både vid yrkesmedicinska kliniker och hos tillsynsmyndigheterna.

Att patienter med bildskärmsskador eller besvär från elektromagnetiska fält inte blir trodda är naturligtvis en skandal. De har ofta blivit felaktigt bemötta eller tvingats in i en rundgång inom sjukvården eftersom diagnosen elöverkänslighet har varit omstridd.
En del av forskningen på elöverkänsliga utgår rent av ifrån att besvären hos patienterna består av vanföreställningar. Med hjälp av kognitiv beteendeterapi skulle sådana patienter kunna återanpassas till den elektriska miljön.

På Huddinge Sjukhus, som är ett av landets största forsknings-och undervisningsjukhus finns en Yrkes-och Miljöklinik. Här har man lanserat extrema teorier om vanföreställningar och utfört så kallas forskningsbehandling på ditremmitterade, elöverkänsliga.

Verksamheten är ett forskningsmässigt fiasko. Den håller möjligen igång en institution med samhällets forskningspengar. Men eftersom den inte är inriktad på orsakerna till patienternas lidanden, de elektromagnetiska fälten, så lämnar den patienterna i sticket. I bästa fall kan psykologisk terapi ses som ett slags symptombehandling. I värsta fall kan den bidra till att de elskadade blir ännu mer skadade och, som följd av det, psykologiskt knäckta.

Den här skriften handlar om kognitiv terapi på elöverkänsliga patienter vid Huddinge Sjukhus. Och om en nödvändig nyorientering.

På forskning, bekostade med allmänna medel, har vi rätt att ställa höga både etiska och vetenskapliga krav!


4

1. BAKGRUNDExemplet Erstorp
I slutet av 1976 började djuren på en gård i byn Erstorp utanför Finspång bli sjuka och självdö. En besättning av femtio mjölkkor fick nödslaktas. På våren 1977 började folket i byn att insjukna, den ena efter den andra. Magplågor, synrubbningar, blödningar och svimningar var vanliga symtom. Först förstod de ingenting. Men så kom de att tänka på att de fyra gårdarna i Erstorp hade en sak gemensam: de hade alla brunnar i grusåsen. Och om de skickade bort djuren till en gård utanför byn, blev djuren friskare. Men djuren blev dåliga igen när de togs hem. Byborna vände sig till kommunens hälsovårdsnämnd. De sa att de trodde att vattnet i brunnarna hade blivit förgiftat. De kommunalt ansvariga i Finspångs kommun slog ifrån sig: hela byn fick remiss till psykiatrisk mottagning i Norrköping. Man skulle undersöka om inte byborna hade blivit fixerade vid en vanföreställning att vattnet var förgiftat!

Sedan kom Björn Gillberg in i bilden. Han hade engagerats som ombud av byborna. Gillbergs anlyser visade att en gammal tipp i närheten av byn hade lakat ut stora hälsovådliga mängder av bland annat Tallium, ett råttgift. Talliumförgiftning kan bland annat medföra att de drabbade tappar hår och naglar. Dessutom fanns hälsovådligt höga koncentrationer av cyanid i vattnet. Allt talade alltså för förgiftning. Men ändå fortsatte den byråkratiska karusellen kring det förgiftade brunnsvattnet. Det dröjde 12 år innan kommunen, efter en fällande dom, till slut erbjöd förlikning i maj 1989.

Förklaringsmodellen
Under hela processen genomförde kommunaltjänstemännen och myndigheter i flera omgångar psykologisk krigföring mot Erstorpsborna. Man förklarade att:

  • ”Suggestion och psykiska pålagringsfenomen” kan ha bidragit till uppkomsten av symptomen.
  • ”…Kärnfamiljernas hälsostörningar måste ses mot en väsentligen psykosomatisk bakgrund.”
  • Myndigheters uttalanden och åtgärder enbart hade ”skapat oro och hälsostörningar” hos byborna.

Rätt i sak men ingen upprättelse
Författaren Nils Lalander gjorde en tillbakablickande studie av några av de största svenska miljöskandalerna efter andra världskriget i Sverige. Han fann då ett ständigt återkommande mönster:” `Vinnarna´ har fått betala för att äntligen få rätt. De har blivit tillstukade, somliga knäckta. De har åldrats snabbt. Ekonomiskt har de inte tjänat på att `bråka´. Vare sig tack eller ursäkter har de fått skörda. Förtal och bakdanteri har inte varit ovanligt.

Ett inte ovanligt grepp har varit att utpeka´bråkiga´ som `hysteriska´, `psykopater´, `neurotiska´ eller `inbillningssjuka´.

Och ändå är vi, och med `vi´ menar jag hela det svenska samhället, den svenska demokratin, dess `bråkstakar´ stort tack skyldiga. De tog på sig det tunga spårandet i motlut. Tack vare dem har miljömedvetenheten och vaksamheten mot miljöhoten ständigt vuxit.”
(Ur ”Svenska Miljöskandaler” Sobers förlag 1995 av Nils Lalander. Min kursivering, JÅ)

Kunskapsförskingring
Om vi sedan fokuserar några andra grupper än de klassiska miljöskandalerna så måste till Nils Lalanders miljöskandallista åtminstone tre – till synes helt olikartade – kategorier adderas. De två första: offren för asbestanvändningen och flygbränslet MC 77. Samhällets tillsynsmyndigheter (speciellt Arbetarskyddsstyrelsen och Socialstyrelsen) var handlingsförlamade i decennier med hänvisning till att ”forskningen” och ”vetenskapen” inte var enad om vilken skadeverkan som asbesten och flygbränslet utövade på den mänskliga organismen. Trots ett överväldigande antal vittnesbörd om skadorna möttes de drabbade (och deras fackliga organisationer) av en närmast cementerad uppfattning hos tillsynsmyndigheterna, ”expertis” vid de yrkesmedicinska klinikerna med flera. Det vetenskapliga genombrottet kom i stället från ett annat håll, från fackligt håll. LO-läkaren Anders Englund fann 1974 att åtta arbetare på NOHAB i Trollhättan hade dött i mesoteliom. Därefter kom den vetenskapliga vändpunkten också vid de yrkesmedicinska klinikerna. Änkorna och de överlevande fick äntligen rätt om än inte sina nära tillbaka.

Mediapsykos
Den tredje gruppen, de elöverkänsliga, har betraktats på ett likartat sätt. Tidigt ute var Arbetarskyddsstyrelsen med dess överläkare Richardo Edström 1985. I polemik med dåvarande Arbetsmarknadsminister Anna-Greta hävdade han att det är massmedias debatt om bildskärmar som är farlig, och inte bildskärmarna i sig. Anna-Greta Leijons svar var att bildskärmsanvändarnas oro måste tas på allvar och att politikerna inte bara kan ta experterna på orden. (Läkartidningen 1985, ss 3484 och 4295).

Arbetarskyddsstyrelsens uppfattning backades upp av hjärnforskaren David Ingvar. Han kommenterade 1989 en undersökning om elöverkänslighet och hävdade då att en del av fenomenet berodde på felaktig information från massmedia till allmänheten. Tillsammans med beteendeprofessorn Bernhard Frankenhauser och hudprofessorn Sture Lidén och några tongivande kretsar inom Läkarsällskapet, normrerade de elöverkänslighet till närmast ett hysteriproblem. Andra, till exempel professorn i medicinhistoria, Karin Johannisson, förankrade sedan den här ”dagshysterin” i ett längre perspektiv. Det gjorde hon med utgångspunkt från ett resonemang om ”teknostress”: historien ”visar” att folk gång efter annan har blivit ”sjuka” (hysteriska) när stora tekniska omvälvningar inträffar. Det fanns bara en hake: Forskarna saknade helt forskningskompetens om de elektromagnetiska fältens fysik.

Desto allvarligare är Socialstyrelsens och Arbetarskyddsstyrelsens agerande. Trots att de enligt författning är ålagda en strikt neutralitet i vetenskapskontroverser så agerar både SoS och ASS åklagare, advoktat och domare på ena sidan i den är vetenskapskontroversen. Man behöver nog inte gilla akademiska trätor för att inse att sådant inte gynnar en fri, dynamisk och öppet sanningssökande forskning. Ängsliga forskare som agerar enligt något slags linjeprincip, och söker i facit, tillför sällan något väsentligt till de viktiga frågorna om hur arbetslivets villkor och folkhälsan ska förbättras.

Juridisk våda uppstår när myndigheter ”sliter” en vetenskaplig tvist som är en diskussionsfråga. Ett typexempel på det kan mycket konkret studeras i Uppsala Amalgamenhets JO-anmälan mot Socialstyrelsen. Det är en nedslående men mycket viktig illustration av hur Myndigheten överträder sina befogenheter. Man ställer sig på ena sidan en vetenskapskontrovers och agerar både mot de drabbade och den forskning som stödjer deras uppfattning. Den kan beställas hos Riksdagens Ombudsmän. Diarienumret är: 466296.

I en annan JO-anmälan mot Socialstyrelsen blev SoS prickad på grund av att man hade uttalat sig mot användningen av akupunktur på 70talet. Sådant ansågs då inte vara en beprövad och lämplig behandlingsmetod. JO fann att SoS överskred sina befogenheter att uttala sig i den här kontroversen och slog uttryckligen fast att det endast är HSAN, sjukvårdens ansvarsnämnd som kan bedöma vad som är ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, och då främst huruvida felbehandling har utförts. ( JO:s utslag från 1976 har diarienumret 211/75 och är av stort intresse också för dagens kontroverser både i amalgam-och elöverkänlighetsfrågorna.)

Forskningsläget om elöverkänslighet
Forskningen om elektromagnetiska fälts på verkan på biologiska organismer har en entydig tendens: samband med ohälsa upptäcks hela tiden. Däremot är det är helt oklart vilka (biologiska) mekanismer som ger insjuknandet. Vilket kan ta mycket lång tid att exakt fastställa; cancerforskningen till exempel har – trots att forskningsområdet har varit prioriterat – inte i detalj kunnat utröna alla de olika uppkomstmekanismerna. Sålunda vet man väldigt mycket om celldelning men mindre om den mängd olika anledningar som primärt får cellerna att börja bete sig onormalt. Det här är mycket viktigt att komma ihåg. Socialstyrelsen har ju i diskussionen om elektromagnetiska fält energiskt har framhållit att man inte med bestämdhet kan uttala sig om hälsoläget. Man har sagt att det inte finns någon ”känd mekanism” som idag närmare ger besked om hur nerv-och hudskador uppstår. Från detta faktum har sedan Riksförsäkringsverket och sjukkassorna dragit helt felaktiga slutsatser om de elskadades nedsatta arbetskapacititet. För om man är sjuk – diagnosen är i det här sammanhanget helt oväsentlig – och har nedsatt arbetskapacitet så har samhället ingen rätt att ifrågasätta det och förneka dem samhällets stöd, som Försäkringskassans förtroendeläkare så ofta gör. Det skapar enbart rättslöshet och social misär. De sjuka stöts ut från vårt sociala skyddsnät.De blir allt fattigare och sjukare.

Inom forskningen på elöverkänslighet har man kommit fram till en mängd alarmerande samband. Här några typexempel:

  • ”Det finns ett stort antal studier av samband mellan yrkesmässig exponering för Elektriska och Magnetiska Fält och risken att insjukna eller dö av leukemi och hjärntumör. En del av dessa visar statistiskt säkerställda associationer…” (SoS egen bedömning av yrkesrelaterad EMF-exponering, sidan 52: Cancer: Bedömning)
  • ”I flera studier av män i elektriska yrken har rapporterats en förhöjd risk för bröstcancer.” (Demier, Matanoski, Lomeris, Tynes m.fl. 91-92)
  • Förhöjd risk för maligna melanom förelåg för anställda inom svensk elektronik-och kommunikationsindustri samt hos elektronikingeniörer.” (Vågerö-Olin 83-82; De Guirre-88)
  • ”För hypofystumörer finns en signifikant förhöjning av gruppen lokförare och konduktörer.” (Flodérius 61-69)

(Citaten kan studeras i Socialstyrelsen egen utredning om hälsofeffekter av elektromagnetiska fält, SoS-rapport 1995:1. Här anförs givetvis också en hel del resultat som problematiserar de ovan citerade resultaten)SIF-undersökningen
När det gäller omfattningen av ohälsa är den undersökning som SIF genomförde tillsammans med 10 andra TCO-förbund vintern 1995 av stort intresse. I en enkät fick de medlemmar som ansåg sig vara elöverkänsliga bland annat beskriva sina symptom, arbetsplatsituationen, vilket stöd som de fått på sin arbetsplats. 2800 personer hade svarat på enkäten:

Symtom.

  • Av de 428 svaren (från SIF, från övriga TCO-förbund inkom 2338 svar) har 326 (76%) svarat att de har minst ett symptom.
  • Drygt hälften av kvinnorna har symptom som gäller Ögon men endast 38% av männen.
  • Med växande Ålder, Antal år och Antal timmar per dag vid bildskärm växer Antalet symptom både för kvinnor och män.
  • Vid en jämförelse mellan yngre och äldre kvinnor framhävs symptomet Hud för yngre kvinnor och Mun och Värk i ansiktet för äldre kvinnor…
  • Andra symtpom som framträder som första utpekade symptom är Sveda i ansiktet, Näsa och Värk i leder.( SIF- rapport ”Elöverkänslighet bland SIFs medlemmar”, 30/10-96)

På arbetsplatsnivå är problemen alltså kända. Det är också här som skyddsorganisationer och företagshälsovård gör något åt saken. En rad olika företag har utarbetat en policy för elöverkänslighet och sanerat arbetsplatserna: Öhmans fondkommission, försäkringsbolaget Skandia, SAS för att nu ta några exempel.

Seriös kognitionsforskning är viktig
Kognitionsforskning – forskning om hur vi upplever världen – är ingen nyhet. Den har sedan länge bedrivits, till exempel inom pedagogik. I det samhälle som nu tar form, det datoriserade och högteknologiska, blir ”Den Mänskliga Faktorns ” betydelse – paradoxalt nog – än viktigare att studera. Vi kan till exempel studera den svåra dialysolyckan i Linköping 1983 då 3 patienter dödades.Eller den stora spårvagnsolyckan på Vasaplatsen i Göteborg 1992 (16 döda och hundratals svårt skadade personer). Eller vid tillbudet med nödkylningssystemet (som man hade glömt bort att sätta på!) i ett svenskt kärnkraftverk, hösten 1996 (ingen kom till skada men härdsmälta hade kunnat uppkomma om ett annat allvarligt fel samtidigt hade uppstått).

I samtliga fall fanns stora brister på kognitionsforskningssidan:   de riskerna hade kunnat undanröjas och ingen alls hade behövt skadas om kognitionsforskning hade integrerats med teknisk utveckling (fram för allt manualer och handhavande och service av apparater). En sådan kognitionsforskning är både nödvändig och relevant. Den riktar sig mot faktiska risker som vi på olika sätt måste lära oss att observera på ett bättre sätt.

Kognitiv terapi
Med kognitiv terapi förhåller det sig något annorlunda. Det är en psykologisk/psykiatrisk verksamhet som ingår i en terapeutisk tradition att försöka hjälpa människor med bristande verklighetsuppfattning och en förvrängd självbild. Man behandlar olika sjukdomstillstånd från depression till Schizofreni. Utgångspunkten är alltid patienternas föreställningar, som genom öppen dialog kring problemen succesivt inringas och ”attackeras”, främst av patienterna själva, som via de med terapeuten gemensamt diskuterade hemuppgifterna, prövar olika tolkningssätt av verkligheten mellan terapitillfällena .

Det bör här observeras: grunden för den här terapin bygger på samförstånd och ömsesidighet med patienten; öppna kort utan någon manipulation. Så beskriver Carlo Perris, den främste svenske företrädaren på område, saken.
Han har skrivit två böcker i ämnet ”Kognitiv terapi i teori och praktik”, Natur och Kultur 1986 respektive ”Kognitiv psykoterapi vid schizofrena störningar”, Pilgrim Press 1991). Jag frågade Carlo Perris hur han vill positionsbestämma sin terapi i förhållande till traditionell psykodynamisk analys (Freud):
-Den vetter i vart fall mot det hållet, svarade han.
Huddinges Yrkes-och Miljömedicins praktiserande av kognitiv terapi var för honom helt okänd. Jag talade också med Hjördis Perris, som professor Birgitta Kolmodin-Hedman (Huddinge Yrkesmedicin) till mig angivit som referens och ”handledare” för Huddingegruppens kognitiva terapier på elöverkänsliga. Hon blev närmast förfärad eftersom inte hon över huvud taget inte hade varit i kontakt med den här verksamheten på Huddinge Sjukhus.

Skillnader mellan kognitiva terapier
Det finns en del avarter också inom den här diciplinen. I extremfallet kan den omfattas av ”terapeuter” som låser in vettskrämda fobiker i ett rum och tvingar dem, exempel människor med spindelfobier, att ta upp spindlar med händerna för att på så sätt få dem att ”vänja” sig vid de fredliga insekterna. En annan variant är så kallade ”omprogrammeringar” av sektoffer. Fast det är väl kanske tveksamt om de här avarterna egentligen kan betecknas som kognitiv terapi:   frivillighetsmomentet och ömsesidigheten mellan patient-terapeut är till exempel mycket diskutabelt.

Enligt Carlo Perris är det som skillnaden mellan eld och vatten att jämföra den här kognitiva beteendeterapin med kognitiv terapi. Den kognitiva beteendeterapin, eller Uppsalaskolan, utgår bland annat från institutionen för tillämpad psykologi i Uppsala, där bland annat psykologen Bengt Andersson varit verksam. Andersson har samarbetat mycket med stressforskaren Bengt Anetz som var klinikchef på Huddinges Yrkesmedicinska klinik. Uppsalaskolans teorier går ut på att man kan förändra beteendets ytstruktur. Perris teori går däremot ut på en nödvändig växelverkan mellan ytstruktur och djupstruktur. (Inom ett närbesläktat forskningsområde brukar lingvisten och språkforskaren Noam Chomsky tala om språkets ytstruktur och djupstruktur; dess innehållssida och dess uttryckssida och de fatala misstag som språkforskare kan begå om man ensidigt koncentrerar sig på det ena eller det andra. På samma sätt kan man betrakta förhållandet mellan de bägge ytterligheterna psykodynamisk teori och beteendeterapi.)

Så kallad ”kognitiv terapi” har även ibland använts i mycket auktoritära sammanhang, för politiska/militära syften. Det har gjorts när man velat bryta ned vissa slags beteenden och bygga upp andra ”nya” (och önskvärda). Den här ”terapin” kallas också ”hjärntvätt” .Vid ”framgång” ger den dock tämligen oönskade biverkningar: vitala delar av offrets personlighet utplånas…

Efterlyses: en öppen diskussion om villkoren för kognitiv terapi
Det måste dock betonas: vanligtvis bedrivs en etiskt försvarbar terapi av kognitionsstörningar. Samhällets kvalitetskrav finns i en författning från Socialdepartementet (SOU: 1996:138) med legitimationskrav på kognitiva terapeuter. Det samma gäller för andra psykoterapier, psykoanalys, hypnos och så vidare. Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet inom sjukvården och personer som bedriver kognitiv terapi utan att ha tillräckliga kunskaper eller legitimation ska till Hälso-och sjukvårdens ansvarsnämnd anmälas för utkrävande av disciplinansvar. (Gäller det folk utanför den offentliga sjukvården är kvacksalverilagen och vanligt domstolsförfarande tillämpligt.)

Men trots att det finns höga etiska och fackmannamässiga krav på utövandet av kognitiv beteendeterapi är metoden, också när den utövas legitimt, kontroversiell. Främst kommer kritiken från en del freudianska psykoanalytiker som ibland gör anspråk på att kunna förklara allt – och därför inte kan förklara något. På den kognitiva terapins ”vetenskaplighet” verkar de ställa högre krav än på sig själva. Men det finns inget ”facit” på det här. Man håller på det man tror på men ska naturligtvis göra det med öppet visir. Vilket måste också här måste betonas, eftersom min analys görs med öppet kritiska förtecken mot den så kallade kognitiva beteendeterapin på elöverkänsliga patienter.
Kognitiv terapi som utövas av icke legitimerade ”terapeuter” är en snabbt ökande gråzon idag. Inom elöverkänslighetsområdet kan nämnas Institutionen för tillämpad psykologi i Uppsala samt Huddinges Yrkes-och Miljömedicinska klinik.

Det är dags att den nu dras fram i ljuset och diskuteras offentligt och ordentligt; de häftiga meningsuppfattningarna om denna metodik inom psykologfacket bör inte förbli någon intern angelägenhet. Vi vill ha en varudeklaration om vilka som står för vad!

När åsikt går före insikt
Forskare från andra discipliner som har studerat elöverkänslighetsforskningen är mycket förvånade över den vetenskapliga nivån på verksamheten; den har ofta inte passerat åsiktsstadiet. Både i form, innehåll och utveckling kan den kännetecknas som en vetenskapskontrovers – där det vetenskapliga undersökningsarbetet ofta har fått stå tillbaka till förmån för att stärka helt obevisade teorier, vilka à priori sedan utnyttjats för att ge vetenskapligt sken åt åsikterna. Sociologiprofessor Thomas Brante och sociologen Helena Norman vid högskolan i Örebro respektive Lunds universitet har utförligt beskrivit detta i ”Epidemisk masspsykos eller reell risk” (Symposion 1995). De tecknar där bilden av en forskning i allvarligt förfall. Det här var, åtminstone på Ingela Thaléns tid, väl känt också i Arbetsmarknads- och Socialdepartementen. Andra, Görel Thurdin exempelvis, har gått in i politisk närkamp med de här särintressena. I en briljant motion till Riksdagen (våren -97) kräver hon genomskinlighet i forskningen och ministerstyre för att folkviljan ska få ett genomslag också på ämbetsmannanivå. Den motionen är bilagd i appendix i slutet av texten.

Tala är silver…
Ovan redovisades hur Arbetarskyddsstyrelsen, Richardo Edström med flera tidigt förankrade sin förklaringsmodell. Sitt extrema uttryck fick detta när hudläkaren Sture Lidén – som fått miljontals kronor av forskningsmedlen till elöverkänslighet – i början av 90-talet uppmanade läkarkår och massmedia att ”tiga ihjäl” hela problematiken så att den här ”masshysterin” kunde få självdö.

Men det fanns också en del andra ingångar till problemet. Psykofysiologi är det begrepp som myntades från en krets vid Statens Institutet för Psykosocial Miljömedicin (Bengt Arnetz, Mats Berg, med flera). Ett populärt begrepp här är så kallad teknostress. Enligt den här teorin så uppfattar man sig själv som systemets fånge; börjar att ängsligt, likt råttan i hjulet, trampa på, blir rädd när man får bekräftat att hjulet, och därmed markkontakten, börjar att röra sig, blir desperat, råkar ut för paniksyndrom och kollapsar till slut; mentalt och fysiskt utbränd.

En av de allra viktigaste betingningsfaktorerna har, som påtalats ovan, massmedia ansetts vara: det är när media skriver om bildskärmarna som betingning uppstår som initierar och förstärker ”epidemiska” hud- och andra besvär. Kvalitén på den här forskningen har dock detaljgranskats och kritiserats häftigt; forskningen har beslagits med en hel rad felaktigheter, den viktigaste är att mätningar på elöverkänsliga har skett i blindo eftersom den viktigaste mätparametern, den på de elektriska och magnetiska fälten, har varit så gott som okontrollerad i de försök och experiment som gjorts. Till exempel mäter man oftast inte alls i de högfreventa områdena som hela tiden breder ut sig i samhället och är ett stort bekymmer för elteknikerna utanför forskningen på elöverkänslighetsområdet. De normala vetenskapliga kriterierna som används vid medicinsk somatik tillämpas alltså inte när det gäller så kallad psykosomatik, i vart fall inte på elöverkänslighetsområdet.
Tiga är guld
Den ”psykofysiologiska” förklaringen går alltså ut på att till exempel en bildskärmsanvändare stressar upp sig (tidspress, allt mer avancerade uppgifter, chefen hänger över axeln etc) så mycket att det till slut uppstår objektivt mätbara, fysiologiska reaktioner, huvudvärk, ögonbesvär, hudbesvär. När det skrivs om det här i media förvärras bara den enskildes situation, förstärkt som den blir av en allmänt övergripande betingning. (I andra sammanhang kan den här terorin dock ha ett visst fog för sig. Om en galning stoppar nålar och rakblad i limporna i butiken hos ”Matnära” och massmedia tidningarna slår mynt av den här enstaka händelsen, så tenderar det att ”epidemiskt” egga andra galningar att ge sig upp på liknande bedrifter. En nyhetsrapportering i notisform vore ingen stark eggelse.)

De yrkesmedicinska klinikerna i Sverige är helt infasade på samma tongångar: Debatten om elektromagnetiska fälts eventuella skadlighet på hälsan skapar oroliga människor som riskerar att fastna i sina egna elektrofobier.

Journalisterna själva då? Hur ser de på den här saken? Är det bara lösnummerupplagan som gäller? Ett brev från Svenska Journalistförbundet, daterat den 11/4 1994 till Föreningen El-och bildskärsmsskadade i Göteborg ger oss ett besked:

”…Mediebranschen är mycket bildskärmsintensiv. Svenska Journalistförbundet har under flera år på olika sätt bistått både journalistklubbar och enskilda individer att dels förebygga skador dels hjälpa redan drabbade. För SJF är det en självklar uppgift att bevaka dessa frågor. Åtta anmälda arbetsskador inom bildskärmsområdet ligger för närvarande på TCO:s arbetsskadeenhet… För SJF är det en självklar uppgift att på alla sätt verka för att våra medlemmar kan arbeta på arbetsplatser, där arbetsmiljön kan säkerställas inom alla områden. Där ingår bildskärmsfrågorna som en av de viktigaste uppgifterna.”

Hjälpen var fjär
I början av 1994 förklarade även Socialstyrelsen att förhållandet mellan elektriska och magnetiska fält och hälsorisker bäst kunde förstås genom en psykologisk förklaringsmodell, trots att en växande vetenskaplig kunskap (fram för allt utanför Sverige) pekade allt mer i riktning mot strålningsskador, trots en samlad kunskap hos den i Sverige växande Föreningen för El-och bildskärmsskadade, FEB, och trots att forskningen nu också uppvisade en rad uppseendeväckande samband med cancer, fram för allt relaterad till professionellt verksamma inom elyrken.

I stället för en allsidig analys och ett tillvaratagande av de drabbades kunskaper valde tillsynsmyndigheteten på sjuk-och hälsovårdsområdet att förlita sig de yrkesmedicinska klinikernas ”erfarenheter”. Vilket vid ett första påseende verkar helt riktigt. För vilket intresse annat än patienternas skulle en yrkesmedicinare ha – annat än att rehabilitera de här människorna?
Den frågan har ställts många gånger från de mest skilda håll. Intressant i detta sammanhang är den analys som företrädare för FEB har gjort: föreningens medlemmar har blivit hjälpta av samhällets myndigheter i proportion till det avstånd som finns mellan den drabbade och närmaste yrkesmedicinska klinik: Ju längre bort kliniken befann sig, desto bättre hjälp ansåg de drabbade att de fått (dock inte av kliniken) och vice versa.
Uppenbarligen så krockade två vitt skilda synsätt på vad rehabilitering skall syfta till. Där finns en djup och allvarlig förtroendeklyfta.

Ett typexempel på de yrkesmedicinska tankegångarna kan läsaren studera i   ”Ont i munnen – av psykiska påfrestningar” av Jan-Otto Ottosson i Colgate/Tandhälsan som återfinns i appendix till texten. Läs gärna igenom detta innan du går vidare. I flera egna intervjuer med professorer vid olika yrkesmedicinska kliniker anförs exakt samma argument. De har ett visst genomslag på psykiatriska kliniker men är nog något av en främmande fågel inom psykologiområdet.

Kropp men framför allt: själ
Efter hård kritik och en rejäl offentlig debatt retirerade Socialstyrelsen från sitt ställningstagande och distanserade sig från egen ”expertgrupps” (där ingen hade någon egen forskning på området) psykologiska förklaringsmodell. ”Problemen är reella och måste tas på allvar”, sa man nu. Men någon motsvarande omprövning hos dem som försett ”expertgruppen” med den vinklade informationen har fortfarande inte synts till. I stället rullade forskningen om elöverkänslighet med psykologiska förtecken på, som om inget hade hänt.

Ingenting tyder heller på att de yrkesmedicinska klinikerna har nyanserat sin uppfattning. På läkardagarna i Örebro om ”Kropp och Själ” 1996 (se ”Avslutande diskussion”, kap. 7 nedan) snarare inskärptes den psykologiska förklaringsmodellen; kognitiv beteenderapi och andra ”coping”-strategier lanserades som verksamma mot sjukvårdens ”flygande holländare”. Av allt att döma så är läkardagarnas kantring mot psyke versus soma sedan dess av ett ihållande slag. Men hur ser då den teorin ut i praktiken?

Huddinge Yrkes-och Miljömedicin
Det praktiska innehållet i de här teorierna kan studeras på Huddinge Sjukhus. Sedan 1990 har patienter med elöverkänslighetssymtom i Stockholmsområdet remitterats till Huddinge Sjukhus, Samhällsmedicin Syd (tidigare till Södersjukhuset). Internt hade man ett nära samarbete med Amalgamenheten (nedlagd 1995) dit patienter med symptom på kvicksilverförgiftning från amalgam också remitterades. Här finns en patientkategori som alltså är dubbelt drabbad; de har ofta amalgambesvär initialt men drabbas sedan också av elöverkänslighet.

När Amalgamenheten lades ner hade dock inga kliniska iakttagelser om samband med skador från amalgam/amalgam-el konstaterats på enheten. Däremot låg kliniken i en öppen och permanent fejd både med företrädarna för fram för allt Tandvårdsskadeförbundet och sina kollegor på amalgamsaneringsenheten i Uppsala (som funnit samband).
Amalgamenheten vid Huddinge arbetade hela tiden utifrån de gamla (er-) kända premisserna om patienthysteri och medialt spridd ”epidemi”. Deras diagnostik (problemet sitter inte i tänderna, amalgamet är inte bevisat farligt) och deras behandlingsteori – psykologiskt omhändertagande, kognitiv terapi – gick i stort sett ut på precis samma sak som elöverkänslighetsmottagningens.

Det här  förståelsekonceptet har  ”Huddingefolket” också manifesterat vid otaliga föreläsningar och konferenser runt om i landet. Det har för tillfället ett starkt genomslag i Arbetslivsinstitutets verksamhet där en mängd kurser ges för vidareutbildning av läkare, skyddsingeniörer och så vidare. Vidare har det varit väl tillgodosett genom representation i den prioriteringskommitté som avgör vilka institutioner som ska beviljas forskningsmedel på elöverkänslighetsområdet. Kognitiv terapi, men också psykofarmaka, lanseras som botemedel. Snabbt, billigt, enkelt och effektivt verkar vara några av nyckelord som konceptet kan ”säljas in” med.

På amalgamforskningsområdet hade man också representation i Socialstyrelsens expertkommitté. Just nu sitter Lena Hillert från Huddingekliniken i en sådan expertkommitté som ska utvärdera hur samhället ska handha människor som har problem med amalgamskador och elöverkänslighet. Där sitter också Sven Langworth som gjort karriär på amalgamenheten vid Huddinges Yrkesmedicin. Noteras bör också att docent Magnus Svartengren, en av Socialstyrelsens ”experter” i denna fråga (trots att han inte alls forskat i de här frågorna), också har en tjänst vid Huddinge Yrkes-och miljömedicin. Dr Lena Hillert sitter dessutom i Arbetslivsinstitutets expertgrupp som även den på regeringens uppdrag ska utreda kriterierna för elöverkänslighet.

Frågan är bara: motsvarar denna maktkoncentration med utgångspunkt från Huddinge Sjukhus någon unik kompetens därstädes?

Språkrören
Med frågan om maktkoncentration contra kompetens ringande i mitt huvud deltog jag på en endagskonferens i Arbetarskyddsstyrelsens regi i Västerås i april 1996. Bland annat föreläste professor Birgitta Kolmodin-Hedman om Huddingegruppens kognitiva terapier. Jag ställde in pleno några frågor till henne, bland annat hur hon förklarar det smärtbegrepp (efter Glenn Haegerstam) som gruppen använder som förklaringsmodell i Huddinge Yrkes-och miljömedicinska verksamhet. Hon blev mig svaret skyldig, trots att jag citerade flera gånger ur projektplanen för kognitiv beteendeterapi på elöverkänsliga. Inte bara jag, utan många av de andra deltagarna från ett hundratal olika företag med elöverkänslighetsproblematik, hajade till: Vad är det som pågår på Huddinge Yrkes-och miljömedicinska klinik? Jag beslöt mig för att närmare ta reda på den saken.

Min utgångspunkt var deras senast publicerade studie ”Kognitiv terapi vid behandling av patienter med elöverkänslighet” (Centrum för yrkes-och miljömedicin, Huddinge Sjukhus i juni 1996) av Birgitta Kolmodin-Hedman, Lena Hillert, Erik Sabreus och Barbro Dölling. Den kan beställas därifrån: 08 -7465665. Läs den själv! )

Studien är generaliserbar. Den kan gälla som ett typexempel på en rad andra forskningsobjekt med likartade utgångspunkter (Lidén, Arnetz, Berg, Andersson m.fl.) som lyft ansenliga belopp för sina aktiviteter för att undersöka hur psykologiska faktorer och stress möjligen kan förklara varför människor insjuknar till följd av de elektromagnetiska fältens påverkan.
Och eftersom just den här studien, ett slags behandlingsforskning, tillmäts en så pass hög specifik vikt av Arbetarskyddsstyrelsen, Socialstyrelsen och de yrkesmedicinska företrädarna i Sverige så förtjänar den en omsorgsfull analys. Tillför den något nytt? Vilken arbetslivs relevans har den? Vad säger patienter som deltagit i verksamheten?

Exemplet – och undantagen
Jag började dock i en annan ände. Mitt eget intervju-undersökningsmaterial, fram för allt med företrädarna för den ”psykologiska” förklaringsmodellen, under de senaste två åren är omfattande. Utåt, i själva sakfrågan, var bilden mycket tydlig. Inåt, och då gällde trendsättarna och drivkrafterna, var det inte lika enkelt. Där finns en del intressanta skillnader. Men vissa mönster och maktgrupperingar återkommer hela tiden. Jag fann också några vanmäktiga forskare som hade fått mycket intressanta forskningsansökningar avslagna.

I det följande koncentrerar jag mig främst på Huddinges Yrkes-och miljömedicin, inte för att de är exempellösa – jag kunde till exempel uttömmande ha beskrivit sådant som ”fallet Monika Karlsson” i Lerum som Försäkringskassan på Yrkesmedicinarnas inrådan försökte tvinga till mentalsjukhus, och när hon vägrade, drog in hennes sjukpenning . Eller anföra tragiska självmord till följd av att behandlande läkare antingen inte förstått eller av rent oförstånd ignorerat den elöverkänsliges förtvivlade nödrop; fall med tvångsomhändertagning på psykiatrisk klinik med mera. Analysen av Huddinge ger dock en mera normal bild av vad som pågår. De citeras dessutom gärna av kollegor inom yrkesmedicinen som EXPERTERNA.

——————————

Hela Forskning eller Förfall är 60 sidor långt, men här har du fått en bra uppfattning vad det handlar om. Beställ gärna hela och läs.
Den här skriften kan beställas från Tandvårdsskadeförbundet i Stockholm
ring 08 – 6419081 /6419083
Till sist bara de litteratur referenser som finns sist i skriften.

59

8. LITTERATURBakgrund – ”Förvetenskap”:
”Svenska miljöskandaler” av Nils Lalander, Sobers förlag 1995
Läkartidningen 1985 ss3484 och 4295
”Möt dig själv bortom allt förnuft” av Bengt Stern, Lenneaus förlag 1990

Vetenskap och Ideologi:
”Psykologi eller ideologi” av Noam Chomsky, Norstedts 1977
”Bortom frihet och värdighet” av BF Skinner, Norstedts 1972
”Varför var det så segt”, doktorsavhandling om lågriskkemi, miljödriven innovation och kravformning av Ernst Hollander , KTH 1995

Vetenskap och paradigm:
”Epidemisk masspsykos eller reell risk?” av Thomas Brante o. Helena Norman, Symposions förlag 1995.
”De vetenskapliga revolutionernas struktur” av Thomas Kuhn, Doxa 1979

Vetenskap, metodik och kunskapsteori:
”Det öppna samhället och dess fiender” av Karl Popper, Akademilitteratur 1972.
”Fysikens Tao”, av Fritjof Capra, Korpens förlag 1982.

Vetenskap och sakläge:
”Electropollution” av Roger Coghill, Thorsons Harper Collin Publishers, London 1992.
”Electrohealing” av Roger Cogholl , Thorssons Harper Collin Publishers, London 1991.
”Elöverkänslighet, Kan det förebyggas?” av Martin Andersson o. Leif Westlund, Sunflex 1991.
Vetenskap och moralisk-juridisk rätt:
”Faktiskt given rätt; Faktiskt gällande rätt; Moraliskt-rättsligt gällande rätt” av Rainer Cars, särtryck ur tidskriften Svensk Linje 1982.
Myndighetsagerande och prejudicerande domslut i förvaltningsdomstolar:
”Koncensus”-uttalande från Försäkringsläkarna i Sverige 960921, undertecknat av 26 svenska Försäkringsöverläkare.
Marianne Berg versus Riksförsäkringsverket. Pilotfall om bildskärmsskada. Socialstyrelsens rapport om elektriska och magnetiska fält och hälsa 1995.
Ett flertal inlagor av Lars Carlsson i Göteborg om amamalgamskadade och elöverkänsliga till olika förvaltningsättsliga instanser.
”Demokrati, rättsäkerhet o. myndighetsutövning”, riksdagsmotion -97 av Görel Thurdin.

Vetenskapliga åsikter presenterade som fakta
”Ont i munnen – av psykiska påfrestningar” av Jan-OttoOttosson i tidningen Colgate/Tandhälsan 2/96.
”Mäta fält – lögn eller sanning”, analys av Statens Strålskyddsinstitutet med flera statliga myndigheters godtyckliga metoder att mäta och redovisa elektriska fält från bildskärmar, en stencil av Clas Tegenfeldt, Liköping 1994.

Vetenskap och juridik:
Ny behörighetsreglering på hälso-och sjukvårdens områden m.m. SOU 1996:138.

Vetenskap och kognitiv terapi i teori och praktik:
”Kognitiv terapi i teori och praktik” av Carlo Perris, Natur o. Kultur 1992.
”Kognitiv psykoterapi vid shizofrena störningar” av Carlo Perris, Pilgrim Press 1991.

Samhällets bemötande av de elöverkänsliga:
”Fältslaget” av Gunni Nordström och Carl von Schéele, Tidens förlag 1996.
”Elöverkänslighet – De elöverkänsligas situation i samhället”, B-uppsats i sociologi av Johanna Granath, Lisbeth Petersson o. Helena Stål, Högskolan i Kalmar 1995.
”Elarbetsskadad – Elöverkänslig. Hur lever man då?” av lokalföreningen FEB/VÄST 1994.

Dessutom mycket litteratur som tar upp amalgamproblematiken. Elöverkänslighet och skador från amalgam hör ofta ihop. Men jag koncentrerar alltså mina referenser till de mera elinriktade publikationerna.

[ ”Abstract” index ] [ Kvicksilver start sidan ] [ Nytt på sidorna ]
en kommentar är alltid välkommen – e-mail peo@kvicksilver.org
© 1997     http://www.kvicksilver.org/abs/forskning.html

Publicerat i De första kritikerna | Lämna en kommentar

Bruno Hagi SIF

Bruno Hagi, miljöombudsman inom SIF, var den person som drev en nollrisk i IT-miljö inom sitt fackförbund SIF för att minska strålningen i arbetsmiljön. Hans kunskap spred sig utomlands och Hagi var absolut en av de mest kunniga inom denna arbetsmiljöfråga. Hagi var experten och tack vare hans arbete räddade han många från att bli skadade av de dåliga och högstrålande bildskärmarna.

Farliga ämnen i bildskärmarna

Bruno Hagi över 1000 personer är svårt drabbade av bildskärmskada

SiF kräver hårdare TCO-krav på datorer

Sif startar nytt projekt för Nollrisk i IT-miljö

Ingen munkavel på SIF-expert

1,5 miljoner till forskning på  bildskärmar

Ny teknik Skärpta regler för Arbetarskyddsstyrelsen gällande bildskärmar

Sladdlösa telefoner DECT-telefoner är farligare än mobil

Bruno Hagi slutar på SIF 1999 

Expert på elallergi lämnar SIF

Expert på elallergi lämnar SIF

Bruno Hagis arbete om elöverkänslighet har gett eko i den internationella forskarvärlden. Nu slutar han efter 19 år på SIF.

SIF började jobba aktivt med elöverkänslighet 1994 och hela tiden har Bruno Hagi varit drivande.
När han nu går i avtalspension kan han blicka tillbaka på 280 seminarier och fyra skrifter med miljonupplaga om elöverkänslighet. I 600 artiklar de senaste fem åren har SIF angetts som expertkälla.
– Jag har hört att riksdagsmän refererar till SIF när de pratar om elöverkänslighet. Det gör att vårt arbete känns meningsfullt.
Mest stolt är Bruno Hagi över det vetenskapliga nätverk som SIF byggt upp. Elva forskare, fyra läkare och ett antal experter samarbetar för att ta reda på mer om elöverkänslighet.
I siftidningen har Bruno Hagi varit en ofta anlitad expert. Och att hans arbete uppskattats av medlemmarna märks – två motioner till SIF-kongressen kräver att arbetet mot elöverkänslighet ska fortsätta när Bruno Hagi försvinner.
Själv är han orolig över hur det blir i framtiden. Hans efterträdare börjar inte förrän om fyra månader.
– Det finns en risk att viktiga kontakter går förlorade. För att behålla SIFs spetskompetens krävs hårt arbete.
Kongressen 1996 avsatte 800 000 per år till forskning om säkrare IT-utrustning, det så kallade Noll risk-projektet. En forskargrupp i Lund har fått pengar för att ta fram säkrare bildskärmar. Bruno Hagi tog även initiativ till forskning om DECT-telefoner. Det projektet har under hösten övertagits av TCO.
– Jag hoppas att SIF fortsätter kämpa för att elöverkänslighet blir godkänt som arbetsskada. SIF har mycket kunskap och det innebär ett ansvar. Allt fler blir elöverkänsliga. Tekniken måste anpassas till människan – tvärtom är omöjligt.”

JOHANNA JOHNSSON © siftidningen 1999

Publicerat i De första kritikerna | Lämna en kommentar

Ansvariga myndigheter – Socialstyrelsen och Strålsäkerhetsmyndigheten

Ansvariga myndigheter

http://www.youtube.com/watch?v=Bl5lPD7jbHw&feature=related

Men våra barn då? Tål de strålningen från sändarna?

Socialstyrelsen och Strålsäkerhetsmyndigheten är de två övergripande statliga myndigheter som handlägger frågor kring mobilstrålningen i vår livsmiljö, vilket avser både sändare och mobiler.

Enligt regeringens senaste regleringsbrev framgår det inte att dessa myndigheter skall bevaka hälsoriskerna med mobilstrålningen. Men jag kan heller inte se att de fått uppdraget att stödja Telekomindustrin  verksamhet och försäljning av trådlösa nätverk till kommuner och allmänhet genom att förneka riskerna, ljuga om faktakunskap samt desinformera om den vetenskapliga kunskap som in faktum finns om riskerna med artificiell elektromagnetisk strålning.

För både statliga och kommunala myndigheter gäller Förvaltningslagen. I Förvaltningslagen står det att myndigheter inte får företräda någon industri eller företag. Märkligt är då, att både Socialstyrelsen och Strålsäkerhetsmyndigheten företräder telekomindustrin och hjälper dem att göra reklam för utbyggnaden av mobiltelefonin det gäller både 3G och nu 4G.

Dessa statliga myndigheter hjälper även telekomindustrin att sälja lokala sändarsystem som trådlösa nätverk till skolor. Att företräda telekomindustrin är alltså ett brott mot Förvaltningslagen. Myndigheten skall företräda allmänheten eftersom det är vi skattebetalare som finansierar myndigheternas verksamhet.

Vem finansierar dessa propaganda resor för telekomindustrin till kommuner och vem betalar den tjänstetid som tjänstemännen nyttjar för att hjälpa telekomindustrin att sälja deras produkter och verksamhet till kommunerna?

Tjänstemän inom våra myndigheter har enligt beslut inget  tjänstemannaansvar, vilket betyder att de inte behöver ta ansvar för vad de skriver,  säger och de beslut de tar. Detta är dock inte liktydigt med att man får ljuga och fara med osanning som både Strålsäkerhetsmyndigheten och Socialstyrelsen gör.

De allvarligaste lögnerna som dessa två övergripande statliga myndigheter är ansvariga för är följande:

1. Vi har haft denna strålning i 100 år. Sanningen är att vi har bara haft denna mobilstrålning sedan i början på 1990-talet när GSM 900 byggdes ut.

2. Den grövsta lögnen är att myndigheterna påstår att barn inte är mer känsliga för denna strålning än vuxna. Detta påstående saknar vetenskaplig grund.Den vetenskapliga grunden är att barn är känsligare än vuxna för olika miljöfaktorer.

3. Myndigheterna ger sken av att detta är samma typ av strålning som naturlig strålning och jämför därför med solinstrålningen. För det första existerar inte denna mobilstrålning naturligt i vår livsmiljö alls, den är därför främmande för allt biologiskt liv. Dessutom nyttjas för mobiltelefonin ett frekvensområde som är naturligt mycket svagt i frekvensområdet 450 MHz – 6 GHz.

För det andra känner ansvariga myndigheter exempelvis till att frekvenser samverkar, samt att pulsningen kan påverka bland annat nervsystemet. (SSI FS 2002:3) Man kände till redan före 3G-utbyggnaden i början på 2000-talet att mobilstrålningen ökar hjärnaktiviteten, men påstår utan vetenskaplig grund att vi kan kompensera för denna ständiga hjärnstress. Att dygnet runt vara påverkad av kontinuerlig nervretningar som hjärnan måste kompensera för, är en relevant hälsorisk vid långtidseffekter, eftersom hjärna riskerar bli nedsatt i sin funktion “utbränd”.

Detta syns också tydligt i ohälsotalet där just nervskador i centrala nervsystemet både hos vuxna och barn har blivit synliga i form av hyperaktiva barn (ADHD), sömnproblem i alla åldrar, utbrändhet och elöverkänslighet. Och allt fler barn äter hjärtmedicin enligt läkemedelsverket. Det är inte konstigt att hjärta och hjärna påverkas av denna extremt höga strålning  då dessa organ jobbar på mycket svaga elektriska impulser. Att mobilstrålningen ”överröstar” de biologiska varelsernas elektriska impulser vågar jag påstå med säkerhet.

Även psykiska problem i form av depressioner, oro och ångest har blivit ett allvarligt folkhälsoproblem. Det är medicinskt välkänt att vid långvarig stress uppkommer denna typ av mental ohälsa.

Verkligheten visar att det finns anledning att befara att denna nya typ av digital elektromagnetisk strålning som vi utsätts för dygnet runt påverkar/skadar hjärnan trots att strålningen ligger långt under 10 Watt per kvadratmeter som är det referensvärde myndigheterna utgår ifrån.

Det finns vetenskaplig kunskap om att miljöfaktorer som är främmande för biologiskt liv enbart skall refereras till noll som gränsvärde. Allt där utöver är en miljö- och hälsorisk.

Strålsäkerhetsmyndigheten borde uppmana till försiktighet med spridning av denna artificiella elektromagnetiska strålning, som man gör i andra länder. Eftersom barn är mycket  känsligare än vuxna är risken mycket stor för allvarliga skador på barn. Eftersom man har en vetenskaplig kunskap om barns känslighet måste denna verksamhet ses som ett medvetet risktagande som både kan orsaka tidig död, och /eller bestående handkapp på grund av strålskadorna under barndomen. Denna hänsynslösa och påtvingade verksamhet skall därför ses som en brottslig gärning enligt Brottsbalken  3 kapitlet. Eftersom berörda myndigheter, regeringen och domstolarna inte skyddar befolkningen med hjälp av lagarna är ansvariga politiker och tjänstemän medskyldiga till denna brottsliga gärning mot våra barn och övrig befolkning.

Publicerat i Myndighet - Strålsäkerhetsmyndigheten, Myndighet.- Socialstyrelsen, Okategoriserade | Lämna en kommentar

FAS uppdrag – Främjar och stöder grundforskning och behovsstyrd forskning på arbetslivsområdet och inom social- och folkhälsovetenskap

Jag anser inte att FAS lever upp till sitt uppdrag. De har inte ställt krav på eller gynnat relevant forskning på strålskadan elöverkänslighet

Vårt uppdrag

Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS, främjar och stöder grundforskning och behovsstyrd forskning på arbetslivsområdet och inom social- och folkhälsovetenskap.

FAS är en myndighet under Socialdepartementet, med Utbildningsdepartementet som ansvarigt för forskningsfrågor.

FAS är en av fyra statliga forskningsfinansiärer. I vårt uppdrag ingår:

  • att finansiera och initiera grundläggande och behovsstyrd forskning av hög vetenskaplig kvalitet inom områdena arbetsmarknad, arbetsorganisation, arbete och hälsa, folkhälsa, välfärd och socialförsäkring, omsorg och sociala relationer
  • att utvärdera forskningen inom de egna ansvarsområdena
  • ett samordningsansvar för forskning om äldre, funktionshinder och handikapp, internationell migration och etniska relationer, barn och ungdomar samt socialvetenskaplig alkoholforskning
  • att identifiera områden för nya satsningar och utarbeta forskningsprogram i samråd med andra forskningsfinansiärer
  • att främja mång- och tvärvetenskaplig forskning
  • att göra forskningsresultat tillgängliga och att få dem prövade och diskuterade i olika sammanhang
  • att öka nationellt och internationellt samarbete och utbyte inom forskarvärlden
  • att förbättra förutsättningarna för yngre och nydisputerade forskare att fortsätta sina forskarkarriärer
  • att verka för jämställdhet mellan kvinnor och män inom forskningen
  • att främja vetenskaplig publicering, kunskapsförmedling och dialog.

Budget för 2012

Forskningsbudget: 452 miljoner kronor
Förvaltningsbudget: 26 miljoner kronor

Publicerat i Myndighet - FAS | Lämna en kommentar